En gubbe som ibland fikar i mitt annars urtrevliga fikagäng ibland är… en sådan gubbe! Han är en sådan som bara har två lägen; antingen är han helt tyst och sitter i egna tankar, eller så håller han monolog, berättar en låååång historia. Oförmögen att medverka i en dialog. Dessutom vänder han sig bara till männen vid fikabordet när han pratar. I tur och ordning tar han ögonkontakt med sina manliga lyssnare och hoppar konsekvent över kvinnorna. Jag tror inte det är ”medvetet”, han ser oss nog inte ens. Enda gången han har sagt något mer än hej till mig har varit när jag kom på besök med barnen. Då var det som att han tyckte att jag var i mitt rätta sammanhang, som mamma, och då såg han mig.
Så här om dagen, när fikarasten närmade sig sitt slut, tog han till orda och sa som vanligt: ”Ja, på tal om matlagning så ska ni få höra en historia som jag säkert har berättat innan…” Ja, det har du säkert sa en av herrarna vid bordet och de andra fnissade så tydligen inte bara jag som stör mig på hans monologer men gubben lät sig inte avskräckas. ”Ja men den är så rolig så ni får höra den igen!” och så började han berätta. Någon mening eller två in reste jag mig och gick.
Igår på fikarasten satt jag och pratade om något när han satte sig vid fikabordet och genast noterade jag i ögonvrån hur han började titta på klockan medan jag pratade. Flera gånger, med bara sekunder mellan tittarna. Demonstrativt. Jag låtsades inte se, tittade inte ens åt hans håll men hans gest gjorde mig glad för uppenbart hade det stört honom att den unga honan inte var intresserad av att lyssna på alfahanens utläggning. Nä, det gillade han inte och det kunde han tamejfan ha! Hehehe.
Förresten, samma fikarast: Flubbet som jag tänker på honom som. En man i 45-årsåldern som inte har något som helst filter och tyvärr är väldigt observant, nästan synsk för hans plumpa kommentarer träffar alltid bull’s eye. Det är läskigt hur rätt han noterar, intuitivt lägger ihop ett och ett och sedan vrider till det till en alldeles för närgången kommentar. Inte sällan nästan med flirtig touch, dessutom, sådär Jag-skämtar-naturligtvis-fast-ändå-inte. Oerhört obehaglig person och jag undviker honom så långt jag kan men igår vid fikabordet satte han sig i stolen till höger om min och jag hade redan kroppsvikten på högra armstödet så jag satt liksom lutad åt höger och hans stol stod nära min. En vanlig människa hade flyttat sin stol så vi inte satt så nära men inte han. Istället lutade han sig åt sitt vänstra armstöd, mot mig, så vi kom att sitta med bara några centimeter mellan armarna. Jag visste att det är bara för att tvinga mig att flytta mig, göra mig obekväm till mods men jag vägrade. Jag satt kvar, fortsatte prata, låtsades som ingenting och hård-ignorerade honom. Så småningom måste någon av oss ha skiftat ställning, jag tänkte inte på när det hände, men det känns liksom viktigt att inte ge sig, inte visa att man tycker att det är obehagligt när jag vet att det är exakt det han är ute efter.
Men de andra jag fikar med är så himla trevliga och roliga! Jag tror inte att jag haft så roliga fikakompisar på någon arbetsplats tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar