Tioårsplanen

I helgen trillade äntligen polletten ner och vår tioårsplan bara föll på plats! Make har hela tiden sagt att han ska starta eget senast vid 50 för att kunna dra in mer pengar och kunna vara mer flexibel. Trevligt, men jag vill ju också kunna vara flexibel och har inte, som han, en kompetens jag kan sälja dyrt. Men så i helgen när vi pratade om det kom vi på att han kommer ha en flaskhals i "det administrativa" när han startat eget, han sa att han bara kommer kunna ta en fyra-fem uppdrag om året om han inte ska jobba för mycket. Då sa jag att vi kan driva företaget ihop så gör jag resten. Tråk-jobbet kallade han det för men när vi gick igenom det tyckte jag att det kändes riktigt roligt: research, skriva prospekt, annonsering, ta bilder, lite sälj, lite analyserande. Det lät ju kul!   

Vi har redan bestämt att vi ska ha ett hus i Skåne, söder om Ängelholm, Bjärehalvön. Råkade surfa in på Hemnet och hittade flera hus jag kunnat köpa på studs om det inte vore för alla praktiska omständigheter (typ pengar och tid). Jag blev alldeles Hemnetsjuk. I Instaflödet har jag sett muggar med texten "I will not compare myself with a stranger on Instagram" eller något i den stilen. Just det har inte jag problem med, förstår faktiskt inte alls hur man kan fara illa av att se andras vackra sidor på Insta – tvärt om, tycker det är uppiggande. Däremot borde jag ha en kaffemugg där det står "I will not compare my home with houses on Hemnet" för där har undertecknad en soft spot.

 

SÅ planen är: Senast om nio år startar Make och jag företag ihop. Håller till på något kontorshotell i stan så att vi får komma ut och se lite annat folk på dagarna. Köper sommarhus i Skåne. Tar långhelger där när det funkar (jäkla skolplikt). Kan åka till Frankrike och hänga där lite mer flexibelt (men jäkla skolplikt). Jobba för oss själva och jag kan spela tennis varje dag. Typ varje dag. Det blir fint!

En liten win

eller vad man ska säga?

Men det slog mig att när Son var i Lilltjompans ålder åt han ofta med iPad framför sig. Det har aldrig Lilltjompan gjort. Det är väl för att allt går mer av bara farten med henne.

Den enda sanna glädjen

I matsalen där renoveringen nu är i full gång har vi ett litet hörn då vi bestämt att det ska vara en ganska knallig grön nyans, tänk insidan av en lime. Tanken var färgklick för resten är vitt och dämpat. Av hela matsalens väggyta är det kanske max 20 % och alla har redan åsikter om den gröna färgen. Mest en av tjejerna som hoppade av projektgruppen. Jag har känsla av att hon ivrigt piskar upp åh-så-fult-snacket och hon framstår som väldigt skadeglad när hon skattar och berättar för mig att "alla tycker att det är jättefult" . Till och med tjejen som ska vikariera för henne under nästa vecka och idag är inne på upplärning dissade (tycker jag) tämligen oartigt färgvalet. Skulle jag vara inhyrd receptionist en knapp vecka hade jag hållt lite lägre profil men rätt uppenbart hur tugget har gått under dagen.

Jag kan själv inte säga att jag tycker att den gröna färgen är snygg. Jag hade aldrig valt den färgen hemma men skiljer liksom på mitt vardagsrum och ett hörn i en personalmatsal. I min värld är det nästan funktionellt. Vi var rätt överens i gruppen om att det behövs en färgklick och vi hade fyra accentfärger att välja mellan från vår globala guideline. En ganska stor del av ena väggen kommer täckas av mikrovågsugnar/kylskåp, den andra av bänkskåp och kaffemaskiner. Sedan kommer stolar i färger som jag föreställer mig liksom tar udden av den gröna (stolarna blir i en lugn dämpad grön nyans, stålblå och ljusgrå). Nya golvet är också väldigt dämpat i färgen. Övriga väggar vita.

Jag samlade de som är kvar av projektgruppen i matsalen och sa att om vi ska ha någon annan färg i hörnet så måste vi bestämma det nu men efter en kort diskussion där jag lät de andra bestämma kom vi fram till att nej, vi har kvar det som det är. Skönt ändå, då har vi fattat ett "informerat" beslut.

Sur

Ja, så jag är lite småsur idag. Ovanligt för att vara jag, är ju normalt sett på så bra humör hela tiden. Som en förbannan pråm är mitt humör.

 

Men idag är jag lite edgy, känner jag. Dagen började med att jag lade märke till att den lilla lappen på en kollegas (som jag guschelov inte jobbar med) i själva verket är en kränkthetsrapport. Alltså en sorts blankett man ska fylla i om man känner sig kränkt. Meningen var väl att den skulle vara rolig men den var bara idiotisk. Kontentan var väl ungefär att om man tar illa upp för något är man antingen en idiot, överkänslig, dum i huvudet, har inget bättre för sig, har inte fått tillräckligt många likes på sin senaste selfie. Då blev jag irriterad.

Sedan visade det sig att lagerpersonalen slarvat bort en grej som en leverantör skickat till mig. Antagligen har de slängt den. En 1,5 meter lång slang med mitt namn på. Det värsta (näst värsta?) är att ingen är förvånad. "Det är inte första gången det händer" är det enda folk sagt när jag beklagat mig.

 

Ja, och så är jag sur på en annan leverantör som vägrar diskutera priserna trots att jag har ett perfekt case. Alla andra leverantörer hade gett mig en prissänkning men de vägrar. De säger att de kan disktuera priserna om jag får en offert från någon annan på ett bättre pris, då kanske de kan matcha det, men inte annars. Dryga jävlar. Jag blev provocerad så nu ska jag göra mitt bästa för att göra mig av med dem helt och inte ge dem möjlighet att matcha ett bättre pris utan bara flytta. Tusan att man jobbar i tidernas mest oflexibla branch, kommer i en perfekt värld ta minst ett halvår att byta leverantör.

Så alla kan dra åt helvete idag.

Köpa hus i Italien

Jo, så syrran har (äntligen) köpt hus. OMG vilket projekt det varit. Italienska fastighetsmarkanden är inte som den svenska, surprise surprise. Några skillnader:

 

Budgivningsprocessen; Man lägger som spekulant ett bud och då är säljaren låst till det budet i en vecka. Han/hon/hen får inte ta emot andra bud under den tiden. Inom en vecka måste säljaren ta ställning till om han/hon/hen tror att någon annan kan bjuda mer, i så fall avvisas budet, eller så vågar man inte chansa och accepterar budet.

 

När man lägger budet bifogar man en sorts "offert" där man anger hur mycket man är beredd att lägga i handpenning och när man ska betala hur mycket. Det är en del av budet. Alltså inte styrt av banken, att man måste lägga en viss procent i handpenning. Det förhandlas helt mellan säljare och köpare.

 

Alla kan ändra sig hela tiden. Och gör det. Oerhört mentalt påfrestande.

 

Ett hus, där de var överens med säljaren, kunde de inte köpa för det var en exman till säljarens syster (som ägde en del av huset) som belånat sin exfrus del av huset, och då gick det inte att sälja. Typ. Minns inte detaljerna men åh så rörigt.

 

Nu har de i alla fall äntligen i hamn. Huset ligger i en by som också är en sorts gated community från typ 50-talet. Det ser lantligt ut på bilderna, alla sovrum har eget badrum plus att det finns en lägenhet i källaren "där slaven kan bo" som syrran uttryckte saken. Slaven!? sa jag. "Tja. (italiensk gest som kan betyda vad som helst) Alla där ute har ju en filipinska i källaren." Jag vet fortfarande inte om hon skämtade eller inte.

Några snabba

• För ett tag sedan kollade jag statistiken för bloggen. Har aldrig gjort det tidigare, var övertygad om att ingen (ingen) läser men det är faktiskt några som läser. Vet inte om det sker regelbundet och det spelar egentigen ingen roll. Blev bara så förvånad att det ens fanns en kurva.

 

• Syrran i Rom har köpt hus efter många om och men. Äntligen! De behövde komma ifrån sin DINK-lägenhet och nu gör de det. Jag överväger att ta med Son och hälsa på. Kan resa gratis på SAS-poäng. Lilltjompan får vara på dagis även om jag är ledig, har kollat.

   

• Mattanten har ny blåtira. Bara två veckor sedan senast. Jag samlar mod för att våga säga något igen, trots att det inte gick så bra senast.

Kontaminering

En smula dålig stämning på morgonen när Make som lämnar barnen ringer och säger att det är magsjuka på dagis. Han tycker att mina föräldrar ska hämta barnen och ta hand om dem idag så att de inte blir sjuka. Jag säger att jag inte tycker att det känns rimligt. De hade barnen hela eftermiddagen igår och det är ju inte så att det är något extremt heller, att vi ska resa bort eller så. Make tycker att nej, men det är ju så jobbigt med magsjuka och ja, det är det men vi kan ju inte begära att mina föräldrar ska ta barnen hela dagar så fort det är någon som kräkts på dagis. Dessutom är antagligen barnen redan smittade om det vill sig illa. Så blev det lite kyligt men i slutänden bestämmer jag eftersom det är mina föräldrar.

 

Emellanåt tycker jag att han har orimliga krav och förväntingar på hur mycket mormor och morfar ska ställa upp. Han tycker att det borde vara självklart att de ska ta barnen mycket mer men jag är snarare tacksam över om de har barnen en eftermiddag i veckan. De har ju sitt liv och de ställer ju alltid upp om det verkligen kör ihop sig. Jag sparar helst förfrågningarna om hjälp till de tillfällena. Jag säger inte något till Make om hans föräldrar. Det behöver jag inte, det är en tillräckligt öm tå. Tycker bara det är konstigt att han tycker att mina föräldrar, som redan är väldigt engagerade, borde ställa upp mer när hans föräldrar är totalt ointresserade. Det känns inte särskilt rättvist.  

 

Förra året var Son knappt på dagis någonting mellan nyår och april p g a en magsjukaepedemi som aldrig gick över. Med lite otur kan det sträcka sig över flera veckor. Magsjuka är jobbigt men hittills har det aldrig varit värre än att Son kräkts några gånger på natten och sedan har det varit bra. Ska i alla fall se över magsjukekitet på övervåningen.

 

Checklista (förvaras i Sons garderob en meter från hans säng)

1. "Kräkskål"
2. Vinylhandskar
3. Sopsäck att stuva nerspydda sängkläder i, för att minimera kontamineringsrisken på väg mot tvättstugan
4. Rent täcke, kudde, sängkläder
5. Festis
6. Absorberingspulver