Jo, så syrran har (äntligen) köpt hus. OMG vilket projekt det varit. Italienska fastighetsmarkanden är inte som den svenska, surprise surprise. Några skillnader:
Budgivningsprocessen; Man lägger som spekulant ett bud och då är säljaren låst till det budet i en vecka. Han/hon/hen får inte ta emot andra bud under den tiden. Inom en vecka måste säljaren ta ställning till om han/hon/hen tror att någon annan kan bjuda mer, i så fall avvisas budet, eller så vågar man inte chansa och accepterar budet.
När man lägger budet bifogar man en sorts "offert" där man anger hur mycket man är beredd att lägga i handpenning och när man ska betala hur mycket. Det är en del av budet. Alltså inte styrt av banken, att man måste lägga en viss procent i handpenning. Det förhandlas helt mellan säljare och köpare.
Alla kan ändra sig hela tiden. Och gör det. Oerhört mentalt påfrestande.
Ett hus, där de var överens med säljaren, kunde de inte köpa för det var en exman till säljarens syster (som ägde en del av huset) som belånat sin exfrus del av huset, och då gick det inte att sälja. Typ. Minns inte detaljerna men åh så rörigt.
Nu har de i alla fall äntligen i hamn. Huset ligger i en by som också är en sorts gated community från typ 50-talet. Det ser lantligt ut på bilderna, alla sovrum har eget badrum plus att det finns en lägenhet i källaren "där slaven kan bo" som syrran uttryckte saken. Slaven!? sa jag. "Tja. (italiensk gest som kan betyda vad som helst) Alla där ute har ju en filipinska i källaren." Jag vet fortfarande inte om hon skämtade eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar