Död och elände

Messar frenetiskt med syrran som är inne på att lägga till rivieran på sitt utbud (utöver Rom, Paris, Barcelona, London mm) och undrar över vad vi har för smultronställen, vad man skulle kunna pussla ihop för upplevelser till amerikaner med mycket pengar och lite tid. Jag sprutar idéer, känner att jag längtar dit, tittar på bilder, kartor och mitt i alltihop ringer mamma, berättar att morfar har en tumör i hjärnan. Fort har det gått också. I torsdags när hon var där var allt som vanligt och han var pigg. I lördags när min moster hälsade på hade han svårt att prata och tappade minnet. 

Senast för några veckor sedan sa jag till Make att jag inte känner något för mormor och morfar. Det låter väl kallt men jag gör inte det. Om någon av dem dog imorgon skulle jag inte känna något särskilt, sa jag. Det stämmer inte riktigt. Jag känner. Empati. Jag känner med och tycker synd om de som är rädda och ledsna men jag känner inget särskilt inför att han kanske inte kommer finnas om en månad. Jag har liksom ingen relation till dem längre men det var hos dem vi var hela somrarna när jag växte upp. De var mina favoriter när jag var liten och farmor och farfar tyckte jag nästan inte ens om. Sådan tur att de fick leva tillräckligt länge för att jag skulle inse hur fantastiska de var, men kanske synd att utvecklingen gått på andra hållet med mormor och morfar. 

Det är så sorgligt att man inte ens får komma in på sjukhuset. Mamma darrade lite på rösten när hon sa att hon kanske aldrig får träffa honom igen. 

Familjen Psykopat

Make är fortsatt sliten, mycket bekymrad för sin kompis, han som är i en smutsig tvist med sin pappa och syskon. Kompisen mår så dåligt, ringer flera gånger om dagen, även på helger,  så snart han behöver ventilera något. Han tycker otroligt synd om sin kompis så blir så illa behandlad, men påverkas och av att det är ett sådant skitjobb som han bara kan fakturera en bråkdel för och han har redan lagt arbetsveckor (!) på ärendet.

Tvisten hade platsat i en roman. När man tror att det inte kan bli värre blir det det. I fredags skulle kompisen säga upp pappan och för att vara på den säkra LAS-sidan behövde han överlämna uppsägningen personligen men tog med en kompis eftersom han är rädd (!) för sin pappa. Bra val, för pappan blev aggressiv och började veva i luften. Då befann de sig på arbetsplatsen och kompisen fick springa ut för att inte bli misshandlad. De ringde polisen som kom på några minuter och sedan stannade i en och en halv timma eftersom pappan börjat tömma arbetsplatsen på grejer som han inte hade rätt att ta med sig, allt för att sabotera.

I går när vi var på väg till badplatsen ringde kompisen och hade panik. Då stod pappan och yngsta brorsan utanför kompisen hus och skrek otrevligheter. Brorsan filmade kompisen när han kom ut för att se vad som hände och pappan försökte provocera honom till ett utbrott. Låtsades att han sparkade på bilen, gjorde utfall, ropade till och med "Vill du döda mig?!" i hopp om att kompisen skulle säga ja på film, allt för att sedan ha en hållhake på honom. De är väl rädda att kompisen ska polisanmäla pappan för försök till stöld. Samtidigt som pappan och brorsan står utanför och väsnas ringer systern till mamman som befinner sig i samma hus (hon bor hos Makes kompis) och pressar henne, säger att hon aldrig kommer få träffa sina barnbarn igen, att hon måste se att Kompisen är psykopat, att han manipulerar henne, att han är ond.  De gör allt för att vända mamman emot sin son. Make ringde polisen men när de kom var pappan och brorsan naturligtvis helt lugna.

Det sjuka är att redan förra sommaren när tvisten var under uppsegling sa pappan till Kompisen "Jag ska vända dina syskon emot dig". Nu njuter de av att hata. Hatet mot sin son och bror är deras lägereld. Det förenar dem, de som aldrig haft någon direkt kontakt med varandra tidigare och Make befinner sig mitt i det, oerhört illa berörd och samtidigt outsägligt less på att vara mitt i det, på att hela tiden behöva hjälpa sin kompis parera attackerna som blir sjukare och sjukare för varje gång. De har sedan länge passerat gränsen, nu kan de gå hur långt som helst.  

Dagens lilla icke-problem

Om man gillar kläder med djurmönster på; hur söker man efter det? Med djurmönster menar jag inte orm-, tiger, zebra, leopardmönster, utan kläder med djur tryckta på. Små giraffer, rävar, hästar mm. För söker man på "animal print" hittar man bara det förstnämnda.

Jag känner stark antipati mot djurmönster (som nämnt ovan). Det är gulligt på barn men kommer aldrig tycka att det är snyggt på vuxna, i något form eller utförande. En blus med små tigrar på däremot? Stil å klass!

La France

  Vi står f ö i valen/kvalet om Frankrike i sommar. 

En grundförutsättning är naturligtvis att man får och kan åka. Om restriktionerna lyfts o s v men det verkar de ju faktiskt göra. Vågar man åka då? 
För mig är den stora motvikten den sociala pressen. Att så många tycker så mycket så intensivt. Säger inte att de tycker fel eller för mycket men märker ju hur provocerade en del blir av ämnet och har väldigt stor respekt för det. Särskilt om de själva känner att de gör uppoffringar för "the greater good" begriper jag att det är provocerande när andra gör som de vill. Om vi åker får man räkna med antingen att folk blir provocerade i det tysta, eller att man blir idiotförklarad högt och ljudligt. Jag bryr mig mer om det än Make, men så är jag en guuuuul person också (han skiter i stort sett i alla relationer utom familjen). 

Vi tänker att där hade man varit lika försiktig som här, mer försiktig. Vi har ju eget boende, lagar egen mat. Man kan internethandla där som här. Säkert fru-hu-ktansvärt dyrt med tanke på prisnivån på stor-Carrefour i normalfallet, men ändå värt. Jag tror att folk är bättre på att ha ansiktsmask där, gissar att det är obligatoriskt liksom i Italien. Man hade fått hålla avstånd. 

Men om man blir sjuk. Det gör mig nervös, när man inte har någon där, ingen man känner. Det känns otäckt. Sårbart. Det och "vad folk tycker" är mina största cons för att inte åka. Om vi åker bestämmer vi oss sent. Vi har sedan tidigare en utresa bokad 15 juli.

Jälaskitfan

Fick svar angående jobbet jag sökt. De har även 100 ansökningar och redan gått vidare med intervjuer och flera kandidater så de kommer inte ta med min ansökan. Vet inte om det är rektryteringslingo och betyder att jag inte är intressant, men fan så surt att de inte ens tar mig i beaktande. 

Nåja, ska försöka tänka surt sa räven. Jag sitter säkrare där jag är. Slipper all heat det ändå innebär att vara chef. Jag hade nog bränt ut mig om jag fått det jobbet. 

Så. Nu känns det bättre.  

Ansökan mottagen

Fick svar från rekryteraren efter drygt ett nervöst dygn: De tar med min ansökan. Skönt. Helt okej om jag och jobbet inte blir men det hade känts så surt att inte ens får vara med. Jag var lite orolig att de redan bestämt sig för någon och stängt processen, men tydligen inte. 

Ditt och datt

Jag sökte ett jobb. Hos min gamla arbetsgivare som jag hyst en sorts hatkärlek till sedan dess. Hade ju drömjobbet men fick gå innan det knappt ens börjat. När jag såg jobbet på LinkedIn för en vecka sedan är jag helt säker på att det var lång tid kvar att söka men sent igår när jag kände mig klar med allt stod det att sista dagen varit dagen innan. 
Chansade på att mejla rekryteringsföretaget och mer eller mindre bönade och bad dem ta med min ansökan ändå. Antingen är jag jätteintressant för jobbet eftersom jag arbetat där tidigare och (vet jag, frågan är om de vet det) gjorde ett jättebra jobb eller så är jag diskvalificerad eftersom jag har jobbat där tidigare och de har något principiellt emot det. Varför de nu skulle ha det vet jag inte. Den som lever får se.

Rekryteraren är f ö värdelös. Han skötte urvalet till ett jobb jag hade för fem år sedan och på intervjun ställde han knappt en enda fråga utan satt mest och berättade för mig hur han trodde att jag var, som för att visa vilken god människokännare han är. Inget var direkt fel så jag höll med och strök hans ego medhårs men vilket jävla stolpskott. 

Håller i morgonpromenaderna. Känner att jag nailat bästa rundan, får både skog och sjö i en smäll och den är lagom lång. I måndags hade jag med telefonen ut, annars har jag aldrig med den, för att mäta. 4,5 km och enligt appen bränner jag 300 kalorier. Det att jämföra med när jag asade mig "springande" runt en del av samma runda (drygt 2,5 km) och brände strax under 200 kalorier. Mår så mycket bättre av morgonpromenaderna och de ger bra resultat.

Jag har fått skogskompisar. Det är några hundägare jag nästan alltid möter. Stannar, hundgosar och pratar lite. Trevligt!