Död och elände

Messar frenetiskt med syrran som är inne på att lägga till rivieran på sitt utbud (utöver Rom, Paris, Barcelona, London mm) och undrar över vad vi har för smultronställen, vad man skulle kunna pussla ihop för upplevelser till amerikaner med mycket pengar och lite tid. Jag sprutar idéer, känner att jag längtar dit, tittar på bilder, kartor och mitt i alltihop ringer mamma, berättar att morfar har en tumör i hjärnan. Fort har det gått också. I torsdags när hon var där var allt som vanligt och han var pigg. I lördags när min moster hälsade på hade han svårt att prata och tappade minnet. 

Senast för några veckor sedan sa jag till Make att jag inte känner något för mormor och morfar. Det låter väl kallt men jag gör inte det. Om någon av dem dog imorgon skulle jag inte känna något särskilt, sa jag. Det stämmer inte riktigt. Jag känner. Empati. Jag känner med och tycker synd om de som är rädda och ledsna men jag känner inget särskilt inför att han kanske inte kommer finnas om en månad. Jag har liksom ingen relation till dem längre men det var hos dem vi var hela somrarna när jag växte upp. De var mina favoriter när jag var liten och farmor och farfar tyckte jag nästan inte ens om. Sådan tur att de fick leva tillräckligt länge för att jag skulle inse hur fantastiska de var, men kanske synd att utvecklingen gått på andra hållet med mormor och morfar. 

Det är så sorgligt att man inte ens får komma in på sjukhuset. Mamma darrade lite på rösten när hon sa att hon kanske aldrig får träffa honom igen.