Middagstipset

 Jag spontanköpte kräftor när jag handlade i lördags. Det blir någon gång om året men om jag minns nästa år ska jag inte göra det. Det motsvarar liksom aldrig förväntningarna. De vi åt igår var smaklösa och lite torra i konsistensen men så var det heller inga fin-kräftor. Tillbehören är bäst!

Igår gjorde jag, som fått lite dille på hemagjord pizza, en variant med färdig pizzadeg (så klart), bredde creme fraiche på, strödde över vällagrad riven ost och grovt skivad rödlök, salt och peppar. In i ugnen och under tiden smörstekte jag kantareller. När pizzan var klar strödde jag kantareller över och lade rökt lax i små buketter samt klickade på lite mer creme fraiche och strösslade avslutningsvis med gräslök. Pizzan delade jag i 3x4 portionsbitar, en laxbukett på varje. MUMS! 

Skitungar och finungar

 Helgerna. Fort, går de. Jag var iväg på äventyr i fredags, kom hem vid midnatt men behövde varva ner lite eftersom jag brukar ha så svårt att sova efteråt. Drack ett glas vin och såg ett avsnitt av Modern Family. Det hjälpte, sov bättre och kände mig hyfsat pigg i lördags. Lugn, lycklig och harmonisk. Vilar huvudet mot Makes axel. 

Igår lekte Son precis hela dagen med en tjej som bor en bit upp på samma väg. Det var första gången de sågs utanför dagis/skola och hade jättekul! Jag är så glad att att han varierar sitt umgänge och har många kompisar man kan ringa till. För ett år sedan var det bara skitungen Gabriel* som gällde, nu är det ganska lika fördelat mellan tjej- och killkompisar och Gabriel lyckas vi styra undan för det mesta, även att de ses i skolan. Och han är fin, Son, för han leker även bra med yngre barn som är ganska långt efter honom i utvecklingen. En sådan kille bor nära, på andra sidan skolgården, hans mamma har sagt flera gånger hur mycket han ser upp till Son och hur glad hon är att Son vill leka med honom. Den där Rules for my unborn son som var så stort för ganska många år sedan skrev det vid något tillfälle. Be kind to the little guy. He will remember it. 


* Senaste "roliga" ramsan som Son lärde sig av Gabriel förra veckan:
Tuttifrutti (klämmer på bröst med händerna)
Lång banan (gör en kuk som går i båge upp till ansiktet)
Vill du smaka mörk choklad? (Greppar i ändan och håller fram handen.)
Är man en prettomorsa om man har synpunkter på det till Gabriels föräldrar?

Död och elände

En väns pappa omkom i en bilolycka för en vecka sedan. Jag som guschelov har noll erferenhet av att förlora någon närstående i förtid blir alltid så osäker på hur och vad jag ska göra. Det är svårt att tänka sig in i, vad man i den situationen önskar och känner. Det är nog det svåraste av allt, annars är jag aldrig någonsin osäker när det kommer till hur jag ska bete mig i relation till andra.

När jag precis fått reda på vad som hänt skrev jag ett deltagande SMS men kunde inte sluta tänka på honom och hans familj. Det kändes som att jag behöver göra mer. Hörde av mig igen, att om han vill komma ut och tänka på annat kan vi äta lunch någon dag. Om han orkar. "Jag kan hålla låda" skrev jag och illustrerade med att skriva ett stycke om huggormen vid garaget, att jag knappt vågar gå ut med soporna längre och att jag tvingar Son att gå in på fel sida i bilen och klättra över sätena till sin plats. 

Han svarade att han kan komma och gå ut med soporna åt mig. Jag skrev tillbaka att han kan gå med, närmast rishögen beväpnad med en kratta så känner jag mig trygg. Vi bollade orm-frågan lite fram och tillbaka. Inget om död och elände. Jag vet inte om det är "rätt" sätt att hantera en väns sorg, men jag tänker och föreställer mig att alla SMS han fått senaste veckan, alla samtal, har kretsat kring det och då kanske det är skönt med lite omväxling? Det kan vara mitt bidrag?

Must be funny

Make berättade att han blivit kallad överklass av sina kollegor. Komiskt. Make som tycker att sådant är så genant måste ha lidit en del men inte så mycket som han gjort om det varit i ett annat sammanhang. Han känner sig trygg med sina kollegor. Vi skrattade gott åt det. Kollegorna hade börjat intervjua honom om huset i Frankrike, båt i Medelhavet osv, och lagt ihop sådant han nämnt i förbigående tidigare (Make håller alltid låg profil) och slutsatsen: "Överklass!"

Jag sa att det inte är illa att bli kallad överklass av ett gäng advokater. Det är något att skriva hem om. Så skrattade vi lite till.

På tal om har jag spärrat mina kort nu och Make har skojat om att Bra, nu kan du inte shoppa! Jag å min sida skojar om att jag ÄNTLIGEN kan säga att jag shoppar på min mans kort för det blir det jag får göra närmaste dagarna. Goals! I verkligheten har vi hundra procent delad ekonomi. Jag köper ALLT på vårt gemensamma kort som är kopplat till vårt gemensamma konto och jag tror att han gör samma, så det spelar kvitta om han använder hans eller mitt kort. Jag tycker om det och det är fint att det aldrig är något snack om pengar oss emellan. Han gruffar inte ens när jag köper hudjox för ehm lite för mycket pengar. En vän köper sitt sådant i smyg för sin man. 

Kissåbajs

Lilltjompan slutade med blöja innan dagis drog igång igen och det har inte varit okomplicerat, vissa dagar bara olyckor men senaste dagarna anar jag ett genombrott. Nu säger hon till när hon behöver kissa även om hon är upptagen med att titta på film till exempel, OCH hon kissar inte i blöjan ens om hon har den på sig. Utom på natten, då'rå.

Syrran har kört "Blöjfri på tre dagar" med båda sina barn och det har gått jättebra. Jag borde väl ha läst boken men plockade upp lite highlights från henne. Som att muskelminnet är urstarkt och att barnen helst inte ska ha något alls på underkroppen första dagarna utan blöja, eftersom kroppen då tror att de har blöja på sig. Och att inte prata om att "gå och kissa" utan ha en bok på toaletten som man bara läser där, så istället pratar man om att "gå och läsa den där boken". Samt lite annat. Vi märkte att det gick mycket bättre för lilltjompan när hon varit naken på underkroppen. Först nu känner vi att hon fixar att ha trosor på sig. 

Hon är, liksom sin bror, otroligt bra på att hålla sig. På dagis har hon inte velat gå på toa och, skojar inte, hållit sig en hel dag. Hon är ytterst känslig för allt som är ofräscht. Minsta fläck i toan och hon vägrar att sitta på den, för att inte tala om det ifall det luktar illa... 

En av de bästa grejerna vi gjorde var en tillfällighet. En av de första dagarna utan blöja var vi ute och shoppade och hon fick gå på en mini-toa de hade i familjerummet. Det var så festligt, tyckte hon, att hon sedan dess varit helt ointresserad av potta utan gått på riktig toa även hemma. SKÖNT att slippa kladda med potta!

Huggis och förlust

 Söndagen bjöd på två inte så trevliga inslag.

Det första i form av en huggorm som låg ihopslingrad på rishögen nere vid garaget, med lyft huvud. Jag såg den bara för att jag skulle slänga ris ungefär där den låg men blev så rädd att jag filmskrek rakt ut. När jag var klar med det tog jag mig tid att titta noga. Det syntes inga sicksackmönster men heller absolut definitivt inga gula prickar. Jag är rädd att den där ormen kommer ställa till det i min hjärna. Jag kommer alltid vara rädd att springa på den igen, eller att barnen ska göra det, så länge vi bor här. 

Jag killgissar att den bor i rishögen. Varför skulle den annars ligga där? Föreställer mig att det nu ligger femtio små giftiga huggormsbebisar i rishögen och när Make ska köra bort högen kommer de välla fram. Mardrömsmaterial.

Sedan skulle jag åka och handla och kunde inte för mitt liv hitta min korthållare som är det jag använder som plånbok. Jag hade den igår när jag handlade och är 95 procent säker på att jag fick med den hem men letade överallt (inklusive i kylskåpet frysen mellan soffkuddarna under mattor byrålådorna i hallen shoppingkassarna med ficklampa i bilens alla skrymslen).  Jag ringde även butiken och de hade inte hittat den. Son är helt amazing på att lägga märke till saker och komma ihåg var han sett dem. Man kan nästan alltid fråga honom var något är och han vet. Han säger att han såg den igår "någonstans där det är brunt golv" och jag är orolig att lilltjompan gömt den. Jag vet ju att bästa sättet att hitta den är att spärra alla kort, då kommer jag hitta den en halvtimma senare...

Corona tajms

 Syrran reflekterade över att hon bara hör svenskar prata om "Corona". Även på nyheterna och så. Alla andra pratar om covid-19. Och uttrycket "coronatider" tycker hon är jättekonstigt. 

Det går inte bra för dem i Italien. De har knappt haft en intäkt sedan februari och ser ingen ljusning än eftersom nästan alla av deras klienter är från USA. Företaget kommer, vad det verkar, försättas i dvala. Fördelen med deras gebit, bara de gör sig av med personal behöver de inte ha några kostnader alls egentligen. Hennes man är mer talför än hon, henne får man dra information ur men han sa att de räknar med att behöva leta jobb för (tolkar jag det som) pengarna de hade att leva på är snart slut. Och den rara hushållerskan måste de göra sig av med, har inte råd att ha henne längre. Det gör lite ont i hjärtat, för vart ska hon ta vägen nu? Hon bor hos dem, har vad jag vet inte mycket mer saker än några väskor kläder och en bibel, och det kan inte vara lätt att hitta ett nytt jobb där nu. Eller så är det det. Kanske reser hon tillbaka till sin familj i... ehhh... Kenya?

På hela taget tänker jag försvinnande lite på Corona (!) numera. Känner mig inte rädd eller orolig alls. Håller avstånd, är noga med händerna och sådär så klart, är inte nonchalant, men mer av hänsyn till andra och för att det blivit en vana att tvätta och sprita händerna oftare än att jag är rädd att bli sjuk. För mig var det en vändpunkt när jag läste hur pass många fler som överlever intensivvården nu jämfört med i början, att sjukvården blivit så mycket bättre på att behandla rätt. Det är lugnande.