...och längtar till freda'n precis som du

Full fart mot...! Ja, hump day, i alla fall? Delmål osv. 

Gött mos med lördagsmiddag och två plus ett (det sista hade jag mått bättre utan, med facit på hand) glas vin på stan med min kompis Lisa. Gu' så trevligt vi hade! Det var fullbokat nästan överallt och vi var sena på 'at så det blev mat på ett burgarställe. Sådär nöjd med det var jag, som inte rört på mig något förra veckan och kände hur byxorna började bli trånga. Plus att jag, om jag får välja, inte väljer kött, men aja. Det visade sig att de även hade tacos med krisipig fisk, syrade grönsaker, mango och massor av koriander. Mycket nöjd med det. 

Vi båda lite överklädda för stället men skulle ju dricka vin annorstädes efteråt, och två små svarta är ju egentligen aldrig fel. Jag är så glad att jag fått Lisa liksom som en bonus, i o m att det är våra respektive som egentligen är kompisar. Det är bara så illa att Make inte är särskilt förtjust i henne och ur hans perspektiv har han en poäng för hon är inte jättetrevlig med honom. Inte otrevlig heller, men liksom ointresserad. När vi ses alla fyra pratar hon bara med mig och Make känner sig ofta utanför och förbisedd. Hon och jag har däremot verkligen funnit varandra. 

Igår var jag på uruselt humör. Oklart varför för så bakis var jag inte. Vi skulle vara av med barnen hela dagen och Make lobbade stenhårt för dagspa på vårt favoritställe 10 mil bort. Jag var verkligen inte sugen och det bär mig emot att man ska behöva köra 10 mil och betala 1500 spänn för att känna att man kan koppla av med gott samvete, för det är ju det han är ute efter. Det är ju inte så att vi tar behandlingar eller knappt ens badar, vi betalar bara för miljöombytet. Det är så handikappat, på något sätt, att inte kunna känna så hemma. Mitt förslag var att vi skulle ta ett städryck hemma och sedan njuta av tystnaden och stillheten här istället, i soffan med varsin bok. Varför inte? Han blev besviken och sur och tyckte att grejen var att vi gjorde något tillsammans och efter 45 minuters dividerande/dålig stämning insåg jag att jag får böja mig den här gången. Jag tyckte fortfarande att det var vrickat och kunde inte ljuga och säga att jag var glad att vi åkt, men han var nöjd så...

Vi var tillbaka i stan vid 18. Var vrålhungriga, åt indiskt och tog emot barnen hemma när det var läggdags för dem. 

Fredagsmixen

 Idag begravs min väns pappa. Jag träffade vännens fru förra veckan. Hon sa att hon aldrig kunnat föreställa sig att hon skulle sörja honom så mycket. Vi kramades, kåååvid till trots, och fast hon och jag egentligen aldrig varit särskilt tighta övergick kramen i en omfamning istället. Jag kramade till lite extra och kände hennes rygg darra. Ville stryka henne över huvudet. 

Jag och en av konstruktörerna på jobbet ringer om varandra. Jag behöver ta ett allvarligt snack med honom om vad han inte får säga till våra leverantörer för nu har han stimmat upp en av dem genom att säga att vi ska byta lösning. Jag har försökt pressa honom på vad som händer hela våren men han svarar i bästa fall enstavigt. När han väl öppnar munnen förstör han bara. 

En man jag hade kontakt med för fem år sedan hörde av sig, undrade hur det var. Egentligen mejlade han i februari (!) men till en mejl jag aldrig använder. Jag svarade förra veckan och nu har vi en pågående mejlväxling. Obs: Ingen otrohetsgrej. Make och jag har ett generöst/tillåtande klimat i vår relation. Det funkar för oss och har gjort i snart tio år. Faktum är att det nog inte hade fungerat att inte ha det. Den där gamla plattityden om att släppa det man älskar fritt - ja, det är ungefär så. Framförallt jag behöver kunna andas annan luft ibland. Han har inte det behovet men förstår att jag har det, och det är för mig den ultimata kärlekshandlingen, att han ger mig den möjligheten. 

Mejlväxlingen kommer inte leda till något. Jag är väldigt nöjd med allt jag har, jag får vad jag behöver och har perfekt balans på relationsplanet, men det är ändå uppfriskande med nya tankar. Brutalt ärlig mot mannen ifråga, tydlig med vad jag står, vad jag har och vad jag inte söker. Fine, säger han. Låt oss bara utbyta tankar. Så det gör vi. 

Imorgon ska vi njuta lördag med fin-juice och jag har Picard-pain au chocolat i frysen. Nästan lika gott som färskt från boulangeriet, och så ska jag ut med en vän på kvällen och äta middag. Härligt!

Att glänta på terapidörren

Jag får då och då upp Cissi Wallin i Instaflödet fast jag inte följer henne. Algoritmer osv. Idag ett inlägg som visste vad det tog. En bild på henne som liten och ett längre resonemang om att agera ut för att slippa må dåligt på insidan.

Eller så hade jag fått allvarliga ätstörningar och ännu mer sexuellt självskadebeteende. Allt för att skrika inåt istället för utåt och därmed ha den värdiga smaken att inte störa ordningen.

Jag funderar ofta (lågintensivt) på om jag borde sätta mig själv i terapi men kan inte bestämma mig. Eftersom jag tänker på det borde jag antagligen, men det känns aldrig som rätt tillfälle (är det någonsin rätt tillfälle?), det känns ärligt talat jäkligt obehagligt och jag är osäker på vad jag förväntar mig för resultat. Vad tror jag kommer ut på andra sidan och är det värt att fläka ut sig, riskera att behöva vädra allt som jag lagt så många år på att stänga in. Jag mår ju egentligen inte dåligt nu, men ändå surrar det hela tiden i bakhuvudet, som en oförrätt man inte kommer förbi.

Bakgrunden här.  

Jag har tänkt att om jag nu tar det steget skulle jag gå in i det med en tydlig problemformulering som jag vill ha hjälp av någon med att lösa för jag kommer inte vidare själv. En del av mig vill kanske förstå varför jag blev som jag blev. Det där självskadebeteendet var och är, för det ligger latent, det värsta av allt. En sak att man inte kan lita på andra, men att inte kunna lita på sig själv - den är jobbig. Jag tycker även att det är riktigt, riktigt jobbigt att jag inte har full insyn i mina egna tankar och känslor. En del av dem är som bakom en skärm jag själv inte ser igenom. När jag inte själv, ens om jag försöker så hårt jag kan, kan landa i om jag vill något sexuellt för att jag vill, för att jag är lockad av det eller tänder på det, eller om jag vill för att det är en rest av självskadebeteendet som vill bli matat. Jag känner mig mentalt handikappad när det händer, även att det inte är ofta. Ett proffs kanske skulle kunna hjälpa mig reda ut det. 

En annan sak jag skulle vilja att någon hjälper mig med är ett verktyg för hur jag ska undvika att hamna i frozen fright, när det mörka triggas igång. Samma sak där, jag vill kunna lita på mig själv, lita på att jag kan kommunicera när jag behöver och inte, som nu, att jag glider rakt in i en sorts mental koma, att jag stänger av allt som går att stänga av. Jag vill kunna stå upp för mig själv. Det handlar inte om självförsvar eller skrika eller slåss, utan bara att kunna hålla mig kvar, inte glida iväg, och kunna säga  Nu är det inte bra, vi behöver pausa. 

Jag känner inget behov av att debriefa om det som hände när jag var sexton arton tjugo tjugofem. Jag vill inte att det ska bli flåsiga samtal om sex med någon jag inte känner. Först gjorde han si och då jag gjorde så. Jag skulle bara vilja ha hjälp med att reda ut de kvarvarande effekterna av det och kanske, kanske ge mitt sextonåriga jag viss upprättelse inför mitt vuxna jag för jag förstår faktiskt inte varför det blev som det blev, varför hon gjorde som hon gjorde mot sig själv och, i förlängningen, mot mig. 

Jaja, jag fortsätter processa det där med att kanske överväga se mig om efter proffshjälp. 

Är inte beroende, vill bara inte sluta

 Oj, vad det har snurrat igång på jobbet nu efter sommaren. I våras kändes det mest som att jag satt av tiden, men nu är det rent stressigt och jag ligger efter. Därtill har det varit nästan mer VAB än jobb vilket inte hjälper. 

Den här veckan är Son hemma och han är faktiskt rätt fantastisk. Man märker knappt av honom, han sköter sig själv och inte ett gnäll eller tjat. Vi har t o m lyckats hålla honom undan från teven fram till fyra fem på eftermiddagarna, när lillasyster kommer hem från dagis och kräver att få titta. 

Igår knappade jag ändå ut VAB efter lunch och tog med Son ut i skogen för svampjakt. Jag har ett fantastiskt ställe där det finns både trattisar och Karl-Johan. Trattisarna är precis på väg upp men oj vad vi hittade Karl-Johan. Många fina och vi hade så mysigt i skogen, Son och jag. Var ute i två timmar, fikade och han tjatade inte om att åka hem förrän på slutet. Nu har jag så mycket svamp att jag inte vet vad jag ska göra med allt, ständig platsbrist i frysen som jag har och torkad svamp har jag aldrig riktigt uppskattat. Någon år gjorde jag typ kantarellpesto, stekte i olja och finfördelade, hällde på små rena glasburkar och täckte med olja. Min hypotes är att om man bara täcker med olja så det inte kommer i kontakt med luft borde det hålla länge (vanlig pesto håller ju i evigheter om man bara ser till att göra så). Jag har för mig att det höll bra så kanske gör det. Då kan man klicka i en matsked i pastan eller risotton eller såsen. 

Nu vill jag bara plocka mer svamp. 

Äpplet och bror-trädet

 Lilltjompan fyller tre i november. Make och jag funderade på presenter och försökte sätta fingret på vad hon har för intressen, men kammade noll. Hon har liksom inga intressen, annat än att göra samma sak som storebror gör. Leker han med lego leker hon med lego. Byggklossar, tågbana, pyssel. De busar och kan leka koja i timmar men aldrig att hon går in själv till sitt rum och gör något eget, utan honom.

Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Är det bra eller dåligt? Man vill att hon ska gå sin egen väg men samtidigt är storebror en enorm trygghet för henne, de har så roligt ihop och han har (för det mesta) gott inflytande på henne. Det kanske inte gör så mycket att hon hakar på honom hela tiden?

Han har alltid, liksom jag, varit introvert vid behov. T o m när han var riktigt liten kunde han markera tydligt att han behövde vara ifred, om det blev för mycket runt omkring. Då kunde han ligga i sin säng  länge, filosofera eller leka med sina gosedjur, eller ställa upp saker i långa regelbundna rader. Han vilade så, i att vara för sig själv. Sedan kom han tillbaka lika social som tidigare. Aldrig att Lilltjompan visat behov av det. 

Det enda hon gillar oberoende av honom är att vara ute. Hon vill vara ute i ur och skur men honom får man tjata ut, oavsett väder. 

Full fart mot framtiden!

 Make klarade sin make it or break it-tenta. Yeay! Med god marginal, dessutom. Nu är allt på banan igen. Han har bara en kurs i rättshistoria och en liten sketen D-uppsats kvar att skriva (om omstruktureringar och skatteflykt, tänker han. Det måste vara något som är intressant, annars pallar jag inte. Älskar att han är nerdig!), sedan är han klar och då ska vi fira! 

(Denhäringa Kåååvid har ställt till med mycket, men för honom i hans plugg har det varit en gudagåva. Det är många resor till pluggstaden med tillhörande hotellnätter han sluppit p g a allt blivit digitalt. Tveksamt om han kommer behöva åka dit fler gånger ö h t.)

***

Eventuellt har vi en sak till att fira och det är att jag, uppmärksam som jag är, tror att vi kommer få nya grannar! Grannarna är våra närmaste, vi ser deras trådgård och hus från vårt köksfönster. De är ehhmm en smula oorganiserade och bryr sig inte så mycket. I somras var jag ute och fixade i trädgården när mannen där var ute och vi pratade lite genom den extremt ovårdade syrenhäck som står mellan våra respektive fastigheter. Han sa, men en nick mot min ogräskorg Ja jag är så glad att vi har naturtomt som att de dragit högsta vinsten i ett lotteri och inte bara skitit i allt. Plus att deras lilla tax står ute och skäller halva kvällarna. De kvällsrastar den så, släpper ut den i trädgården och när den gjort sitt står den utanför ytterdörren och skäller för att bli insläppt. Den kan stå där och skälla i tjugo minuter, en halvtimma. Hur många gånger har jag inte varit sugen på att skicka ett SMS och berätta för dem att deras hund skäller. 

Igår tittade jag ut och såg grannfrun stå i trädgården med ett yngre par. Jag lade märke till det, bara för att jag begrep att hon pratade om oss, de stod alla tre och tittade mot vårt hus och hon pekade svepande, antagligen som kuriosa om vår renovering/tillbyggnad. Jaja, det är ju trevlig tänkte jag och tittade ut igen en stund senare. Då satt de och pratade. Killen hade anteckningsbok framför sig. tjejen hade en cirka ettåring i famnen. Hmmm. Anteckningsbok. 

Okej, så jag öppnade fönstret för att tjuvlyssna lite men någon körde med gräsklippare eller något, så jag hörde bara brottstycken. Ytterligare senare en större grupp som rörde sig där, garanterat en morfar/farfar och ytterligare en äldre herre. Nytt möte vid trädgårdsmöblerna och då lyckades jag höra bättre. De gick igenom ett besiktningsprotokoll. Woop-woop! 

Välkommen ut ur bubblan

Son hade säsongspremiär på gymnastiken igår. På väg därifrån berättade han glatt att han fått en ny kompis. Han är mörk men jättetrevlig ändå! säger han med hög och klar röst precis utanför gympasalen. Jag tror inte att någon hörde men herreminje så våra barn behöver mixa sitt umgänge lite. Jag föreslog att han ska bjuda hem sin nya kompis någon gång. Jaaaa! sa han.
Vårt område med badplats, tennisbanor och det enda barn med "invandrarbakgrund" min son känner har föräldrar som är läkare. Lilltjompan gör stora ögon när hon ser somaliska kvinnor i mataffären. Hon tror att det heter damer (guschelov) för någon gång har jag sagt Vi får flytta på oss så att damerna kommer förbi när vår kundagn stått i vägen. Titta mamma, damer! säger Lilltjompan och pekar. Ja, damer, säger jag. Damer är de. 

Lite på tal om: Jag har rensat ut en av garderoberna i gästrummet och hittade en fotboll med lång snodd på. Sprojlans, vet inte var den kommit ifrån. Gissar att den är avsedd att öva trix med. Make såg inte att vi behövde behålla den så jag körde den till Erikshjälpen förra helgen och igår när jag var där såg jag en mamma och en kille på runt åtta som hittat den där bollen och man riktigt såg hur han knappt kunde bärga sig tills han fick komma ut och använda den. Jag blev så glad!