Love story

 Rekryteraren till jobbet jag blev kär i ringde. Jag blev jätteglad. Han hörde att jag blev glad.

Han sa att jag när han läste mitt CV och "personliga brev" (jag hatar det uttrycket - kallar det själv alltidför ANSÖKAN men jaja) tyckte han att det var så himla bra. Japp, jag är grym på att skriva ansökningar. Jag skrev f ö i ansökan att jag var lite kär redan. Han gillade det, det hörde jag. Man ska alltid visa när man vill ha något och sådant sticker ut. 

Dessutom är jag tydligen kändis på kontoret, hans kollega visste precis vem jag var och sagt att jag är en toppenkandidat. En kvarleva från studietiden då jag jobbade extra som konsult och var överallt, på alla tänkbara uppdrag. De som då jobbade på konsultbolaget (hon bland annat) är nu spridda som rekryterare i stan, och alla minns mig - eftersom jag var överallt. Det har hjälpt mig och gett mig fler möjligheter än jag kan räkna, även nu 15 år senare.

Han pratade om företaget och fick det att låta som världens ställe. Man får ta det med en nypa salt så klart, men andra saker jag sett och hört ger en väldigt positiv bild. Bara en sådan sak som hur de formulerat tjänsten jag sökt, att de är tillräckligt smarta för att inte gå i de vanliga hjulspåren utan faktiskt sätta sig och tänka igenom vad tjänsten borde vara, formulerat något eget, något nytt. Det var det som sken igenom och det jag blev kär i. 

Han frågade också hur jag ser på pendlingen. Jag sa att det så klart inte är optimalt men för rätt jobb är det ingen dealbreaker och man kan ju alltid diskutera senare i processen med hemmajobb någon dag i veckan. Perfekt tajming att vi får elbil men stackars Make som inte skulle få använda den, hehe.

Min nuvarande lön ligger precis i deras övre smärtgräns (sa han) vilket ändå är bättre än jag vågat hoppas på. De hade likna gärna kunnat ha förväntningar på åtta tio tusen under. Och ärligt talat skiter jag i några tusen lappar hit eller dit. Tid är viktigare än pengar. 

Han kommer presentera mig som kandidat imorgon och återkommer efter helgen. Jag fick för mig att han gärna vill kunna skicka sin faktura innan årsskiftet. 

Det är över nu

 Haha, nej inte riktigt så dramatiskt men jag har en kollega i teamet som alltid säger så. Det är hans signum. Realistiskt konstaterande. Det är över nu. Det är hans reaktion på det mesta.

Idag på morgonmötet fick jag tungan på vågen som jag behövde för att fatta beslut. Jag insåg att det inte är stressen som kommer av fler arbetsuppgifter som varit min stora fiende, utan den långt mycket värre stressen att sitta i kläm mellan teamet och VDn. Jag är inte den som gillar att vara på krigsstigen men teamet hade förväntat sig det, någon som kan sätta hårt mot hårt. Idag seglade det upp en grej som alla i teamet, inklusive jag själv, reagerade starkt på, fortsatt på temat att man förväntas leverera resultat men med noll mandat och att man är helt bakbunden. Så tacksam att jag inte redan tackat ja i ett svagt ögonblick för gudarna ska veta att det varit nära. 

Jag skrev ett mejl till VDn och min chef som cc. Bara att jag väljer att följa magkänslan och avböjer därför men tack för frågan. Jag trasslar inte in mig i några styltiga rationaler. Ingen kan argumentera mot en magkänsla. Sedan, med lite tur, kan jag komma härifrån. Till något mindre, plattare, något med lokalt ägande, där man ger sin personal tillit och mandat i paritet med ansvar och förväntningar. Det hade varit en nåd att stilla bedja om, det. 

Om att höja blicken

Jag skrev en längre text om beslutsfattande/-ångest inför jobbet. Magkänslan säger en sak (IT'S A TRAP!) samtidigt som hjärnan försöker övertyga magkänslan om att den ska hålla käften och kill-your-darlings. Trött på mig själv och mitt rantande så jag deletade. Jag inser hur stresskänslig jag är. Det är bara det som gör att jag velar. Jag visste inte att jag är så rädd för stress, det är något nytt. Tack för glada tillrop i alla fall!

Bytte arbetsplats här hemma. I säkert två månader har jag suttit vid köksbordet med den bärbara p g a så lite ljus och klaustrofobiskt på övervåningen där jag har plats för skärmarna. Idag har jag satt mig i gubbsnurrfåtöljen vänd mot (typ) panoramafönstren i teverummet med utsikt mot ekskogen bakom huset, fötterna på fönsterbrädan och datorn i knät. Faktiskt inte pjåkigt alls, fast jag har ryggen mot resten av huset. 

Ja, och så sökte jag ett jobb också. Jag blev lite förälskad i det när jag läste annonsen. Först när jag skickat ansökan gick det upp för mig att det är drygt fem mil bort. Spontant känner jag ändå att det kan vara ett sådant jobb som är värt att penda lite för. 

Livet osv

 Man kommer hemsmygandes med ett uthämtat paket i avslöjande emballage och ska gömma undan det så att inte mottagaren (som fortfarande, snart 43 år fyllda, nyfiket skakar sina julklappar när han får chansen) ska se. Man tänker STÄDSKÅPET! men vad står redan där om inte ett uthämtat paket i avslöjande emballage? Great minds, osv. 

Sitter fast i tankar om team lead-rollen. Pratade med VDn i onsdags när jag ändå var inne på jobbet och det är nästan omöjligt att inte smittas av hennes can do-energi. Hon sa att NATURLIGTVIS är det inte tal om att lägga det på allt annat jag redan gör utan om jag vill ha den rollen (tillfälligt, vad vi vet, 2-6 månader), så får jag säga vad jag vill bli av med och hur jag tycker att vi ska lösa det. Typ ta in en administratör på timmar.

"Du står ju på vår talent list" säger VD. Jaså? svarar jag, mest förvånad över att det ens finns en talent list men gissar att "talent list" i det här fallet är några personer hon har ett gott öga till. Nå, glad för det lilla osv.

Jag kommer ändå göra all rapportering vilket är en TUNG bit, tar nästan en hel dag varje månad, och VD säger att det hon är ute efter är en kontaktpunkt till teamet, så att hon inte behöver gå till alla. Efteråt pratade jag lite med chefen och sa att om jag tar det där så vill jag inte behöva bli någon mini-chef. Jag vill inte förväntas piska på mina kollegor om det inte är tillräcklig framdrift på något håll. Chefen tyckte att jag ska säga det till VD, att det är ett villkor.

Ja va fan, vad har jag att förlora egentligen? Lovade lämna besked i början av nästa vecka, får fnula i helgen. 

Rapport från verkligheterna

 Facetimade med syrran igår. Hon hade blivit hundbiten i handen. Hennes hund gillar inte valpar och när de varit ute hade en lös valp kommit rakt fram till dem och Doris hade morrat och syrran sagt till ägaren till den andra hunden att koppla, men den andra ägaren hade glatt svarat att hennes hund är snäll! Ja men det är inte min, sa syrran. Så hoppade valpen på Doris och Doris tog sig ur selen och slagsmålet var i full gång. Syrran försökte sära på hundarna när andra ägaren bara stod och skrek, och blev biten i handen. Hon vet inte vilken av hundarna som bet henne, det spelar ingen roll säger hon. 

Det blödde rätt mycket, ett hundbett = många sår, men min hårding till syster tvättade noga, band om och gick in på närmaste apotek där hon köpte en stelkrampspruta som hon satte i sin egen axel. Inget konstigt alls. 

Meanwhile, i Småland: Elektrikern är här idag och vi får ÄNTLIGEN till 4 x fasadbelysning, 2 x grindstolpslyktor samt 5 x trädgårdsbelysning. Samt lite annat fix och trix. Jag ser så mycket fram emot att det ska skymma ikväll, det kommer vara som ett helt nytt hus! 

Jag bad honom (igen) att sätta ett uttag på vinden, vid nya gavelspetsfönstret så att jag kan sätta en lampa där. Då sa han att det gjorde han förra gången. Jaha!? Han hade sagt det till Make men sedan stannade informationen där. Jag som minst en gång om dagen hela hösten, har tittat mot det där mörka fönstret och tänkt att fasen också att vi inte kan sätta en lampa där. Nu vet ni vad jag ska göra i eftermiddag.

Julklappstipsen

 Det ligger inte i tiden att skryta om konsumtion men jag ligger bra till på julklappsfronten, för en gångs skull. Här kommer lite julklappstips:

Till (min) pappa: Grovdammsugare. FATTAR INTE att de bott i hus så länge och inte har någon. Det är väl en sån grej man inte tänker på att man saknar men när man har en använder man den hela tiden. Pappa får en från Bosch. 

Annan bra grej till alla som bor i hus är arbetsbyxor. Både Make och jag har hängslebyxor med massor av fickor och vi älskar dem. 

Nu är det lite sent, men något jag tänkt i flera år att jag ska ge mina föräldrar är ett illustrerat familjeporträtt. Det finns massor på Etsy men priserna är oftast per person (på porträttet) och som jag fattat det skickar man många bilder till konstnären som får ihop något av det. Det måste alltså inte vara en bild där alla står uppställda och ler vackert. 

Make kommer att få Swims-GALOSCHER från Care of Carl! Galoscher är tamejtusan stil-å-klass. Make har rätt fina skor men senaste året har han gått i gympaskor till och från jobbet samt på lunchen när det är blaskväder vilket det ju är mest hela tiden. Slut med det nu!

En fantastisk produkt för runt 100-lappen som alla älskar är duschskummet från Monsun (säljs på Kicks och Åhlens). Monsun är "vardagslyxiga" unisexprodukter och just den här produkten är... som sagt, alla älskar den. Mammor, pappor, barn. Vår favorit är den gröna. Den doftar sommarregn och nyslaget gräs.

Jag slog för övrigt även till på en rabatt-på-rabatt på en adventsljusstake Luciatåg till syrran. Jag har tittat på den länge. Egentligen finns det inget tråkigare än att få julgrejer i julklapp men jag gör ett undantag den här gången. Tycker det är kul eftersom den är så svensk och hon bor utomlands. Jag tror hon ändå kommer bli glad. 

Jahaja. Det var det!

Vän av ordning hälsar...

 ...att har man inte problem så skapar man. Tänk om man bara kunde nöja sig med det lilla.

När allt kan kännas som att det är kört och att man bara har att börja om från början så kan några enkla ord vända på allt. Ett resonemang. Jag tänker såhär... Jo, det köper jag säger han. Och så är allt bra igen. 

Jag älskar med Make och mig att vi kan prata om allt. Sedan innan vi gifte oss lovade vi varandra att alltid lyssna och aldrig "straffa" den andre om det var något den ville säga. Det är så mycket värre när man håller tyst i en relation än att man ventilerar något den andre kanske inte tycker är jättekul att höra. Vi har varit där, jag har varit där. Gått som en knuten näven om allt det jag tänker och känner men inte säger. När förtroendet finns där, när man vet att den andre kommer lyssna och inte bli arg eller att man får något man sagt i nacken senare så vågar man dela med sig.

Det andra jag älskar med oss är att vi inte säger nej till varandra, om vi kan låta bli. Jag har sagt nej till att han skulle skaffa motorcykel, men det är nog nästan det enda. Vi kan ju uttrycka att vi helst ser att... eller att man inte tycker att det är en jättebra idé eller något liknande, men vi undviker att säga nej. Vi gör vårt allra bästa för att säga ja. Vi är generösa med varandra. Det funkar eller är kanske till och med nödvändigt för en del den dag vi börjar med millimeterrättvisa hemma hos oss kan vi hälsa hem.  Eller Uscados. Höhö. Jag vill fan inte vara gift med någon jag behöver tillämpa millimeterrättvisa med. Igår gjorde jag det så nu får du göra det. Vi hade inte gjort annat än att bråka om vem som gjort vad och hålla koll på varandra.