Det är över nu

 Haha, nej inte riktigt så dramatiskt men jag har en kollega i teamet som alltid säger så. Det är hans signum. Realistiskt konstaterande. Det är över nu. Det är hans reaktion på det mesta.

Idag på morgonmötet fick jag tungan på vågen som jag behövde för att fatta beslut. Jag insåg att det inte är stressen som kommer av fler arbetsuppgifter som varit min stora fiende, utan den långt mycket värre stressen att sitta i kläm mellan teamet och VDn. Jag är inte den som gillar att vara på krigsstigen men teamet hade förväntat sig det, någon som kan sätta hårt mot hårt. Idag seglade det upp en grej som alla i teamet, inklusive jag själv, reagerade starkt på, fortsatt på temat att man förväntas leverera resultat men med noll mandat och att man är helt bakbunden. Så tacksam att jag inte redan tackat ja i ett svagt ögonblick för gudarna ska veta att det varit nära. 

Jag skrev ett mejl till VDn och min chef som cc. Bara att jag väljer att följa magkänslan och avböjer därför men tack för frågan. Jag trasslar inte in mig i några styltiga rationaler. Ingen kan argumentera mot en magkänsla. Sedan, med lite tur, kan jag komma härifrån. Till något mindre, plattare, något med lokalt ägande, där man ger sin personal tillit och mandat i paritet med ansvar och förväntningar. Det hade varit en nåd att stilla bedja om, det.