Sista rycket

 Sista veckan på jobbet, det känns som att jag står på ett skepp som både brinner och håller på att sjunka. Jag kommer hoppa precis när det säger blubb-blubb-blubb. Jag har 123 olästa mejl, varav många är sådana jag borde ha läst. Jag gör omvänt, när jag jobbar med något letar jag efter mejl som kan handla om det, istället för att läsa mejlen och handla därefter. Det är inge' bra men det är enda sättet om jag ska få något ur händerna ö h t. Alldeles nyss skrev jag ordet "pågår" och stirrade på det i fem tio sekunder, osäker på om det stavas så eller inte. Jag var tvungen att ljuda mig igenom det flera gånger för att vara säker. Tyckte det såg fel ut och hjärnan strejkade. Jag tror inte att jag hade pallat mycket mer men nu allt fokus på det som behöver stängas.

Stackars kollegorna pratar om REACH/ROHS-utskick som ska göras till samtliga leverantörer och helst jagas in påskrivna till sista april, ovanpå allt annat som brinner. Jag fick avisering om en prisökning i fredags, 56 000 EUR upp, på en enda artikel, årligen. Det är inga roliga tider att jobba med inköp. Antingen drar priserna iväg, eller ledtiderna, eller båda. Eller så ligger ens grejer på en båt i Suez-kanalen.

Om jag känner så här nu, hur kommer mina kollegor känna när de öppnar datorn på tisdag morgon och de är två strateger istället för tre men som borde varit fyra? Försöker att inte tänka på det men han som är teamlead har låtit sådär spänt raspig på rösten, som folk gör när de försöker hålla ihop men inte riktigt vet hur det ska gå till.

High-five

Man ska inte ropa hej osv, men Make hade telefonmöte med sin pappa och syster tidigare idag och sken som en sol efteråt. High-five med mig. Vi har nästan hela inne på den där motsvarande Trissvinsten och flera år tidigare än vi vågat hoppas på. 

"Jag gör en short list på hus på Österlen då. Ska bara ringa nya jobbet och säga upp mig först." säger jag när han gör sig klar att åka till jobbet. Det har varit lite av vår målbild, hus i Skåne. Visst, säger Make, men du behöver inte köpa något innan jag hunnit tycka till.
Jag tänkte att jag kan köpa två, säger jag, så kan vi välja sedan vilket vi vill använda. 

Det här har jag tittat på många gånger och hade snudd på kunnat köpa osett. ÄLSKAR DET. Kolla FÖNSTRET och tänk en skön soffa på verandan där man kan tillbringa en regnig dag med bok och kaffe. Drömmigt! Plus att jag gillar det där med flera "lägenheter", att hyra ut när man känner för det eller kunna ha gäster mer flexibelt.

https://www.hemnet.se/bostad/villa-10rum-hammenhog-osterlen-simrishamns-kommun-sodergardavagen-68-17264259

En del om en del

 * Jag tror att jag fått någon sorts aha-upplevelse om alltings jävlighet för kvinnor. Jag har så klart alltid vetat att kvinnor dragit det korta strået i världen, men det hänger över mig nu på ett jävligt obehagligt sätt, som det inte gjort tidigare. Jag kan inte släppa det. Jag ligger vaken på nätterna och är arg över hur kvinnor som är helt överlägsna män på alla (utom möjligen att lyfta tunga saker och slåss) konsekvent blir illa behandlade över hela världen, behandlas som djur. Vi har pratat om det några kvällar nu, på tal om äckel-Göran och jag fattar inte att det är likadant vart man än kommer i världen. Kvinnor drar lasset men blir kontrollerade, misshandlade, våldtagna, dödade och skuldbelagda av män.

* Som tidigare skrivet, men jag tänker så mycket på vad vi ska göra när vi blir på riktigt grön kvist, och det jag längtar mest efter med att (insh'allah osv) bli förmöööögen är att kunna hjälpa organisationer som hjälper kvinnor och barn. Det finns så många som kan göra så mycket om de får lite extra - jag läste genom Gömda Kvinnor om en kvinnojour som var så glada för att de fått ett stipendium och de skulle göra så mycket med de där pengarna. Hur mycket? var jag ju ytterst nyfiken på. 10 000 kronor! Då fattar man hur små medel de har, när 10 000 kronor blir en sådan skräll. Jag ser fram emot att göra skillnad och är glad att Make känner som jag. Han blir också så illa berörd. Jag är glad att han blir illa berörd.

* Igår fick vi höra att en ytlig bekant/granne en bit upp på gatan förlorat sin bebis under förlossningen nyligen. Vi satt i soffan, höll hand och snyftade över livet som tog slut innan det börjat och hur tacksamma vi är för våra två friska välmående. Fy fan. 

* Jag drömde om morfar inatt, att vi var hos dem på lunch och så var mamma sur på mig för att jag missat att det var hans födelsedag. "Han blev så besviken över att du inte hade med en present" väste mamma och jag tänkte Just det! 14 april! Han fyller ju år! Det knäppa med drömmen är att om du frågat mig i vaket tillstånd när morfars födelsedag var hade jag svarat Någon gång i april tror jag men i drömmen visste jag hundra datumet. Märkligt. När jag vaknade kände jag, för första gången sedan han dog, att jag saknar morfar och har varit lite sorgsen över det idag på förmiddagen.

Allan

 Min numera favoritkollega Allan, som jag handen på hjärtat tyckte rätt illa om första året på jobbet. Jag tyckte att han var en snackpelle och föreföll rätt korkad men, får man säga till Allans försvar, han var på helt fel plats - nu är han på helt rätt plats och är allt annat än en snackpelle.

Igår kom Allan in på min rum, stängde noga dörren om sig, såg mig djupt i ögonen och sa med darr på rösten Fan Loppan, jag... jag... jag skulle vilja krama dig men det får man ju inte så... Helvete, jag kommer sakna dig! Inte bara för att det kommer bli kaos här när du försvinner men du är en så jävla skön person. Man kan flabba med dig.

Det finns väl andra här som du kan flabba med sa jag och han kontrade med Vem då? Säg en enda!
Nä, visst. 

Så sa jag att jag kommer sakna honom också, för det kommer jag. Jädra pandemi för jag gillar att kramas med Allan. Det är en jädra stilig karl, det där. Lång, bredaxlad silverräv med snyggt skägg men jaja, pandemi och grejer så vi fistbumpade istället.

Det var inte bara därför han stängt dörren utan för att tacka mig för ett jobbsökartips jag gett honom, och som visat sig effektivt. Han kom direkt från ett tvåtimmarssamtal med en rekryterare och det hade känts "jävligt bra". 

Stereotypt, del 2

Pratade odling med min syster, hon funderar på att börja med tomater. Jag tycker att det ser så härligt ut när man är i Italien och de odlar tomater i trädgårdsland. Inte konstigt att de blir goda. Syrran sa att hon pratat med sin granne om saken, han odlar mycket tomater men har problem med fåglarna. Jag såg framför mig grannen som en Dolmino-gubbe med vitt hår och borstig mustach men så tillägger syrran "Alltså... han är bara åtta år, men han verkar veta vad han pratar om?" Så gulligt!

Sedär, en liten bild!

Jaha. Nähä. 
Det vore ju kul att kunna bjuda på en bild då och då men Blogger är INTE särskilt hjälpsamt så jag får experimentera lite. 

Med denna bild ville jag mest berätta att jag längtar till sommaren (NÄHÄ?!) och, tror jag, starkaste målbilden är att få ställa i ordning på uteplatsen och inviga UTEKÖKET igen! Vi behöver köpa ett nytt matbord eftersom det vi var lite snåla och köpte förra året (ett teakbord från Venture Design) började mögla så förfärligt. Efter en del bråk fick vi lämna tillbaka det till återförsäljaren, men Venture Design vägrade acceptera reklamationen, så återförsäljaren fick så att säga stå för det ur egen ficka. 

Jag har i flera, flera år dreglat över Himmelsnäs från Hillerstorp och har gjort lite research. Deras bord kommer inte mögla och de är av uppfattningen att det inte ska hända. Det är så vackert, det bordet, sammetslen yta och dessutom hela 240 cm långt. Stolarna är från Ikea och jag gillar dem inte, de är så klumpiga men det känns fel att göra sig av med dem när de är fullt fungerande. De skulle dock behöva lite kärlek (och färg!) - det får bli vårens projekt. 

Så här kan det i alla fall se ut en kväll i juli hemma hos oss, när fisken ligger på grillen och vinglasen immar!

Stereotypt

När vi är på väg tillbaka efter att ha hämtat barnen på dagis/skola sticker syrran handen fickan och säger "Asså, jag har gått runt med en bit parmesanost i jackfickan i typ två veckor?!"

Åh, underbart att ha dem här igen! Jag har inte träffat hennes barn sedan i somras men så snart de kom innanför dörren här igår, och den lilla på drygt 2,5 var lite sömnig och så, men hon ville komma till moster direkt och jag tog henne i famnen, hon lade kinden mot min kind, sina små armar om min nacke och bara mös. Det känns som att ha sitt eget barn i famnen. 4,5-åringen kommer in och kramar mig och säger på sin knaggliga svenska "Jag har saknat dig jättemycket". Så satt vi i soffan en lång stund alla tre och kramades. Älsklingarna. Nog för att det är blodsband men att man bara kan känna så stor och självklar kärlek för barn som inte är ens egna, som man inte träffat på så länge. Att de kan känna den tryggheten och kärleken tillbaka. Det är smått otroligt.