Hejpådej!

 Vi fick inbjudan till närmsta grannpojkens student. Baksidan av att vara så socialt fine-tuned som jag är: Jag far illa av socialt konstiga situationer. Som grannarnas son som aldrig BOKSTAVLIGEN ens hälsat på oss. Möts man på gatan tittar vi båda åt annat håll (jag för att jag lärt mig att två av deras tre barn aldrig hälsar, mellantjejen är däremot supertrevlig!). Han har aldrig någonsin gjort ansats att säga hej eller ens nicka igenkännande. Nu ska vi (tydligen) lalla in dit och låtsas som att vi bryr oss och ge present och säga graaaaattiiiiis! Jag får lite klåda av det. Fattar inte varför de bjöd oss, om det var med armbågen för att de trodde att vi skulle bli sura (?!) annars? Vi kan inte gärna säga att vi inte kan, för då måste vi hålla oss hemifrån en hel eftermiddag/kväll. 

Make, som är ehm betydligt mindre socialt fine-tuned än jag tycker att det väl inte är några problem. Vi går dit, äter lite, dricker lite, säger grattis och så är det inte mer med det. Det kan vi bjuda på, säger han. 

Ja.. Jo... Ja, det kan vi ju så klart. 

 

Shady

 Igår fick vi tummen ur och beställde markis till (över soffgruppen) på uteplatsen. Sydvästhörnet, det går inte att sitta där innan klockan 16 soliga dagar. Markisgubben har det som extraknäck och kommer på kvällar eller helger. Igår messade jag honom att vi är redo att gå vidare (han var här för ungefär en månad sen) och då svarade han att han idag skulle få en prishöjning idag, tisdag, så det fick bli omgående, alltså igårkväll. Håhåjaja. Så det blir ett stort (dyrt) beslut fattat på tom mage och med lite kniven mot strupen, men vi hade redan landat i att vi behövde en markis så det var "bara" fråga om färg. Det blir ett lite blåaktigt med beiga ränder i, för att inte pollen och smuts ska synas lika bra. Klapp på axeln för att vi inte gick på slentriangrått. Oj, vad vi ser fram emot att få upp den! I god tid innan semestern, lovade han, gubben.

Snajzigt va?

Hälsning från covid-träsket!

Det går bra, så det gör. Vi är alla definitivt på bättringsvägen nu, vågar vi påstå och det här med att sitta i karantän har inte alls varit så påfrestande som jag var rädd för. Obs: Ytterst ödmjuk inför att den avgörande faktorn till detta är att vi bor i villa med stor trädgård! Annars löser sig det mesta ändå. T ex behövde jag snigelmedel från Plantagen, det kunde jag betala på nätet och sedan ringde jag dem och bad dem komma ut med det. Bilschampo från Mekonomen betalade jag kontant utanför butiken. 

Under veckan behöver vi rådgöra med någon om hur vi ska göra med tillbakagång främst till skola/dagis för det är snårigt och jag tycker inte att den information som finns är alldeles för intetsägande. Det är nog inte vara i vår familj som det är olika men och om. Lilltjompan har ju t ex inte haft ett enda symptom, ska hon då gå tillbaka tidigast en vecka efter att första eller sista personen i hushållet testades?

Svärisarna är i Frankrike sedan en vecka tillbaka. De hör av sig varje dag med bilder och berättar om allt härligt de gör - jag förstår att de är lyckliga, som två kalvar på grönbete, men inte en enda fråga om honom eller hur han mår. Vid något tillfälle, i deras familjs facebookgrupp, frågade Makes syster hur det var med honom och då skulle svärmor vara duktig och skrev att de ber för honom, men inte en enda fråga om hur han har det eller hur det är med barnen! Jag tycker så synd om Make. Här om dagen sa han att om han blivit inlagd på IVA är han inte alls säker på att de kommit hit eftersom de "ändå inte kan göra något" (annat än att be för hans tillfrisknande). De ber och då har de gjort sitt. 

Texten

 I helgen deletade jag den 250 sidor långa text som hade en början, en mitt, ett slut och mer pratstreck än något annat. Alla arbetsfiler och kopior, bort! Den var inte dålig, det var den verkligen inte - har jag t o m tyckt när jag läst igenom efter att inte ha rört på väldigt lång tid, när formuleringarna blivit främmande och som någon annans. Den var bara inte meningen. "...och där bör den ofta stanna" ni vet.  Precis så var det.

Kanske blir det en annan text, någon annan gång. I så fall blir det på riktigt då. 

Där kom den!

 Jappz, Make testade positivt i fredags. Så nära målet, som det kändes, men dä-ä som dä-ä. Idag är det lite bättre men han kan liksom många andra vittna om att man blir helt utmattad. Stundtals ganska pigg och stundtals utslagen.

Jag tror att jag har det också. Tycker att det bränner i luftvägarna och jag har torrhosta men i övrigt pigg. Ska testa mig på onsdag. Barnen helt symptomfria. 

Make är rätt sur på sin arbetsgivare. Som tidigare skrivits här har de vidtagit noll åtgärder, bortsett från att avråda sina medarbetare att skaka hand men i övrigt; nada, eftersom ledningens bedömning är att de har en säker arbetsmiljö (många kvadratmeter/stora kontor på få medarbetare. Möjlighet till hemjobb har erbjudits med armbågen och i ansträngd ton. Trots detta har nu sex av 11 blivit smittade och Make sist i raden, trots att han mest (men inte bara...) varit på kontoret när det varit nödvändigt. 

Så var det med det. Nu håller vi tummarna för att det inte blir värre än så här, och att vi kan få antikroppar som komplement till kommande vaccin. Det vore skönt.

Annars är det bra! Hoppas med er också! 

På rätt plats...

...är jag!

Så roligt det är att jobba nu. Har inte längtat efter att bli hemmafru en enda gång sedan jag började på nya jobbet. Det känns verkligen som att jag gör ett bra jobb också, som att den jag är och det jag kan passar in perfekt i vad de redan gjorde och kunde. Det finns så mycket "lågt hängande frukt" att plocka och allt är, jämfört med vad jag är van vid, lite hejsan-svejsan. Det går faktiskt att bara bestämma sig för att ändra något utan att behöva följa en massa processer och rutiner för att göra det. 

Min syster sammanfattade det så bra när vi pratade. "Ditt förra jobb var per definition sterilt och ditt nya jobb är per definition skit under naglarna".

Min chef och jag funkar så bra ihop också. Vi är precis lika och jag märker hur hon njuter av att ha någon i teamet som är som en förlängning av henne själv, någon som på eget initiativ tar tag i det hon själv skulle vilja göra men inte hinner. Jag ber bara symboliskt och utan att mena det om ursäkt när jag hugger tag i det jag ser, som behöver göras och hon bekräftar-bekräftar-bekräftar att jag är på rätt spår. Nu satt vi nyss i ett möte med extern byrå för ett utvecklingsprojekt och hon SMS:ade mig: "Vilka bra frågor du ställer! Jag är så glad att du är med i det här projektet!" 
Man vill ju bara skicka ett hjärta tillbaka. Det är så tillfredställande att få använda allt det jag är bra på, allt jag lärt mig under åren och att det uppskattas till fullo.

Trevlig helg på er!

Au pair frågetecken

Vi funderar på att ta oss av en au pair, eller låta en au pair ta sig an oss. Vi har pratat löst om det tidigare, men avfärdat tanken eftersom vi inte tyckt att vi kunnat erbjuda tillräckligt bekväm logi (helst skulle man haft en gäststuga med badrum men det har vi inte). Däremot har vi ett fräscht och bekvämt gästrum som ligger på markplan i huset. När alla lagt sig är det privat och ostört. Inte lika ostört när barnen är vakna, men ändå helt okej. 

En stor del av anledningen är att vi vill att barnen ska börja lära sig franska. Jaja, jag vet att det låter pretto, men vi har en långsiktig plan som kanske inte ens kommer falla ut, men vi drömmer om att ta över svärisarnas hus i Frankrike om knappt 10 år. De har varit tydliga med att det är så länge till de tänker äga det, det är redan planerat så med lån och övriga upplägg. I så fall drömmer vi om att flytta dit - antingen ta som ett utbytesår och jobba med någon egen låda på distans, eller - om man gillar det - flytta dit mer eller mindre permanent. Låta barnen gå i skola där. Bekantas bekanta flyttade till en liten stad i närheten, fast lite mer inåt landet, deras barn går i internationella skolan i Nice.  Åka hem på somrarna och passa på att hyra ut huset genom förmedling då. Får man det (exempelvis) uthyrt fem högsäsongsveckor om året har man finansierat hälften av kostnaden för att dra runt boendet.  Den planen börjar lite här och nu. Klart de ska lära sig franska, barnen, om vi tänker att vi kanske flyttar dit någon gång. 

Det hade varit helt fantastiskt att ha någon här som ser till att hålla undan det värsta kaoset, drar ett varv med dammsugaren, hämtar barnen på skola/dagis och så franskan på köpet. Vi tänker att vi i så fall tar någon som vill testa en lite kortare tid, någon som inte behöver komma så långt bort ifrån. Lättare att vara flexibel. 

Få se. Vi har börjat dra i lite trådar, håller tummarna att något intressant trillar ner!