Tre månader med au pair

 firar vi nu i dagarna! Tänk, så snabbt tiden gått och jag har inte skrivit om det på länge inser jag. Kanske är ni lite nyfikna? 

Låt mig sammanfatta det så här: VÄRT! Både pengarna och det här att ha någon boende hos sig (vilket var det jag kände mig mest tveksam inför) men, som jag tror att jag skrivit tidigare, man måste liksom se vederbörande som en del av familjen, annars går det inte. Så är det verkligen. Vi känner för henne som för ett bonusbarn och hon känner sig hundra procent som en familjemedlem. Det märks verkligen att hon trivs hos oss och är lycklig. 

Det vi mest önskat är att hon tog fler egna initiativ. Själv ser hon sig som en pedantisk superstädare men ärligt talat verkar hon inte se sådant som behöver göras. Hon sköter grundfixet perfekt, håller köket snyggt, plockar undan på nedervåningen och dammsuger, men ser inte att en kökslåda hade behövts torkas ur eller att bordsduken skulle behöva skakas av. Dock: Ber man henne  säger hon Men självklart! och gör det glatt. 

Vi hade gärna sett att hon tog sig för lite mer grejer själv också. Jag har krattat till tusen för att hon ska hitta lite kompisar men hon verkar helt ointresserad. Plus mängder av tips på saker hon kan hitta på utanför huset men hon kollar helst på Netflix i soffan. Då få man tänka att hon trots allt är vuxen och om det är så hon vill tillbringa sin tid så okej. Jag passar mig noga för att bli för "mammig" men det är svårt ibland. 

Angående språket så studerar hon svenska flitigt (går också på kurs en kväll i veckan). Hon övar fraser och ord och nu funkar det rätt bra med barnen. De förstår liksom varandra för det mesta och det märks att hon känner sig mer säker på att vara med dem. Det är lite svårt att få dem att intressera sig för franskan men Cass har blivit bättre på att leka fram det och det märks att Lill har snappat upp en del. Idag på morgonen hörde jag henne säga "Inte fini!" när Cass undrade om hon ätit klart. Både Cass och jag blir nästan lite tårögda när vi märker att hon (de) tar till sig av franskan. Det var ju som halva poängen med att ha au pair. 

Generellt så gillar barnen henne mer än jag vågat hoppas. Det är lite upp och ner, framförallt med Son, men jag var ändå förberedd på att han skulle vara mer negativ. Inte en enda gång har han sagt att han inte gillar henne och vill att hon ska åka hem, vilket bara det är ett väldigt bra betyg när det gäller en stundtals melodramatisk sjuåring. 

Själv känner jag att min franska fått sig ett rejält uppsving och är övertygad om att barnen påverkas positivt av att höra franska och engelska omkring sig hela dagarna. Vi trivs med det allihop. 

Vad jag tycker är skönt är att vi har ett väldigt flytande upplägg. Vissa dagar är mer jobb för henne, som när barnen är hemma från skola/dagis, och andra dagar har hon det softare och gör knappt någonting på hela dagen, men vi håller inte på att räkna tid utan tar det som det kommer. Jag försöker vara noga med att hon är ledig på helgerna, när barnen vill leka med henne, men det är ändå så att man kan sticka iväg en liten stund och lämna henne med barnen utan att det är några bekymmer. Vi är alla av uppfattningen att "det jämnar ut sig".

Så japp. VÄRT! 

Steget tillbaka

är inte lätt. 

Jag hade just ännu ett Team-samtal med en rekryterings/bemanningskille och han bekräftade att nej, det blir inte lätt för dig att hitta ett jobb som inte är inköp och som inte är ett steg upp. HAN "tror på mig" när jag säger att jag vill det, men den i nästa steg är det tuff att övertyga. Man tappar helt trovärdighet när man inte vill göra karriär, han instämde helt i det.

Det här med att, som med dagens, närmast tjata sig till ett kort möte på Teams, är också grejen. Han var inte jättepå först, men när vi väl är i mötet ser jag på hans leende att jag är över förväntan. Jag är så j-a säljbar. Mitt CV är bra, och förpackningen ännu bättre. Då anstränger jag mig inte ens, inte mot rekryterarna/bemanningsfolket. Det behövs inte. De vet hur de ska sälja mig ändå och med dem är det bättre att vara öppen. 

Han har i alla fall ett inköpsjobb, mer operativt än jag är van vid, på  ett stort välkänt företag och ska presentera mig som kandidat imorgon. Det är en inhyrning på fem månader (som i o f s kan övergå i fast anställning om alla är nöjda). Det kan jag hoppa på och fundera på nästa steg under tiden. Fem månader går fort. Jag känner mig som en jobbgambler och trivs jäkligt bra med det!

Nu är det ju det här med att välja och försaka. Ännu har jag inget konkret erbjudande, men känner på mig att det blir en ketchupeffekt. Det blir det nästan alltid. 

Rapport från verkligheten

Så himla gemytlig stämning mellan mig och chefen nu. Hon är precis så som jag önskat att hon varit innan, förstående och uppmuntrande och tacksam. Jag säger att jag kommer köra in i kaklet, lämna snyggt, med flaggan i topp. Hon säger att hon uppskattar det jättemycket. Så klart.

 

Jag berättade för en kollega på annan avdelning. Hon sa att det är fler på (min) avdelningen som mår dåligt p g a chefens beteende. "Gå och prata med NN så får du se hur hen mår…"  Å fan.

 

Lill har lunginflammation. Hon toppade med 41,2 grader i förrgår. Efter samtal med barnakuten körde vi febernedsättande, varannan Ipren/Alvedon var fjärde timma under natten och sedan till vårdcentralen igår förmiddag. Hon fick Kåvepenin utskrivet. Det luktar, smakar och ser ut som målarfärg. Så j-a vidrigt och jag KAN inte tvinga henne dricka det. Hon får så dålig känsla för all medicin. Det febernedsättande som tidigare inte varit någon stor sak blir lika jobbig som målarfärgen. Barn-Ipren smakar ju till och med orimligt gott. Ringde VC igen idag och fick utskrivet tabletter istället. Vad som helst är bättre.

 

Make var i Stockholm igår, med anledning av generationsskiftet. De hade samlat ihop "Den Nya Generationen" centralt – det är många firmor i samma ÅF-organisation som genomgår generationsskifte nu eller har gjort relativt nyligen. Han kom hem och var så taggad, väldigt roligt eftersom det varit så mycket osäkerhet kring så många aspekter. Själv var jag helt slut efter dagen med Lill och alla medicinkamper. Kände mig som världens sämsta mamma men var tvungen att lämna henne i sängen en stund, sa att jag skulle gå på toa, men satt på en pall i badrummet med det sista av (alkoholfria) ölen och min mobil, hoppades att hon skulle somna själv men icke. Hon ropade och jag svarade "Snart klar!" Var bara tvungen att få en paus.

 

Det här med att vara en extra vuxen hemma är guld. Inte så att Cass kanske tar jättemycket med Lill när hon är sjuk och vi är hemma, men bara att ha någon man kan skicka på ärenden eller som igår, hämta Make vid tåget. Att själv kunna åka iväg en vända. Guld. 

Pepp och jobbsökartips

 Åh, känner mig så pepp och uppåt efter ett underbart samtal med en av stans bemannings/rekryteringsföretag. BÄSTA sättet att söka jobb! Jag hade henne i mitt nätverk på LinkedIn fast var osäker på i vilket sammanhang vi stött på varandra, och skickade ett mejl där jag skrev lite om min situation och vad jag vill göra, föreslog ett "förutsättningslöst möte", bara så att hon skulle få en bild av mig. 

Vi körde ett 20-minuters Teams-möte nu och hon hade stenkoll på mig, hade jobbat med en jag jobbat med tidigare, som talat så gott om mig men hon hade inte kunnat "röra mig", eftersom mitt förra jobb är kund till dem. Hon nästan lovade att de skulle hitta något till mig och det kändes nästan som att hon ville sälja in sig till mig mer än tvärt om. Right off the bat nämnde hon två ganska olika tjänster som de letar folk till och som (båda) säkert skulle kunna passa mig jättebra. 

När jag pluggade jobbade jag mycket för ett då nystartat bemanningsföretag, både internt och som konsult. Det var guld värt, i så många aspekter. Ovärderligt, faktiskt. Nu har jag aldrig varit någon festprisse men de av mina klasskompisar som partajade tre fyra dagar i veckan och inte lyfte ett finger mer än vad de var tvungna för att klara skolan hade en så mycket brantare uppförsbacke än jag när det blev dags att söka jobb. Själv hade jag redan då ett ganska välfyllt CV, referenser plus det jättestora närverk som konsultföretaget satt på - det blev som av en händelse de som rekryterade mig till mitt första riktiga jobb och jag förstod i efterhand att även om de haft andra kandidater hade de sett den tjänsten som lite öronmärkt för mig. 

Sedan har det där gänget jag jobbade med då stannat i stan, gjort egna karriärer, startat egna företag inom samma bransch och alla har ett gott öga till mig. 

Ett av mina främsta jobbsökartips är just att uppvakta bemannings/rekryteringsföretag. Berätta lite om vem man är, vad man vill och just det där att föreslå ett förutsättningslöst möte så att de har en relation till en. Det är gräddfilen till ett jobb. 

Relaterat tips är att connecta på LinkedIn med rekryterare man ser söker folk till tjänster/företag man kan tänka sig att jobba med i framtiden. Den dag man vill byta jobb har man en liten lista med personer att kontakta för att via dem nå ut brett. 

Slutligen: Alla inser inte det men DU gör rekryteraren en jättetjänst genom att göra så. Det ligger i deras intresse minst lika mycket som ditt att du hör av dig. De tycker inte att du är till besvär, tvärt om. De samlar på profiler de kan sälja. 

Årets ord

Det här med Novent är kanske något av det bästa på länge. Är begreppet nytt för i år eller är det bara jag som är sist på bollen? Äntligen kan man tjuvstarta lite utan att behöva skämmas. Ljusstakar/stjärnor för att inte tala om julgran tänker jag inte ta upp innan december - men byta gardiner, hyacinter, ljusslingor, glögg osv... Ja. Jo, för tusan. 

Kom igen nu Novent så kör vi!

En flyttbil backar intill

 just precis nu, när jag tänkt skriva att vi ska få nya grannar. Nej, tyvärr inte slashasarna utan fönsterlampor ;-) som ska flytta men huset på andra sidan, egentligen det vi ser mest av, har stått semitomt så länge vi bott här. Det är en verksamhet som ägt det och använt lägenheten ovanpå sporadiskt. Det har varit trevligt. Ungdomar som av olika anledningar varit "lite på glid" har bott där, ett steg på vägen till eget boende, och från vårt sovrumsfönster ser man in i deras kök.

En kille som bodde där för några år sedan tyckte jag särskilt mycket om. Lite tantsjukt, men han var stilig fast han var ung. Han gillade att laga mat sent på kvällarna och ibland stod jag i fönstret och tittade på när han rörde i grytorna. Det syntes att han gillade det, på hur han rörde sig i köket. En dag stod det en ambulans utanför och sedan såg vi honom inte igen. 

Nu håller jag tummarna för att nya grannarna som jag fått några glimtar av är polis och/eller ambulanspersonal. Perfekt, hade det varit. De verkar ha en ganska liten, typ två-åring? En sju respektive fyra-åring hade varit bättre men man kan inte få allt. Mest av allt hoppas vi på härlig grannsämja och givande utbyte av tjänster och kanske till och med middagar. Trevlig att ha några man äter hos/bjuder hem ibland. Det var länge sedan. 

Hemma igen!

 

• Det händer något i månadsskiftet oktober/november. Tycker ofta det är där det går från härlig sensommar till vått och rått. Så även i år, i Rom-området. Varannan dag ösregn, varannan dag uppehåll med solglimtar. Vi kunde sitta ute och äta lunch två gånger.

• Veckans äventyr var att klättra upp i kupolen på San Pietro. Det var inte vad jag väntat mig. Tänkte att de 300 trappstegen skulle vara det tuffa men det var ingenting, till och med Lill tog alla i ett svep utan att så mycket som flämta till. Däremot tuffare med den klaustrofobiska känslan i den trånga spiraltrappan med folk både framför och bakom. Börjar man tänka på att det inte finns någon väg ut annat än framåt, samt på hur högt upp man är, är det lätt att börja hyperventilera. Begriper inte att de inte varnar om det innan man påbörjar klättringen.

• Syrran missade att informera oss om den lilla detaljen att deras hus är helt utan värme då värmepumpen lagt av. Vi har frusit som hundar hela veckan. Guschelov att mamma lämnat kvar ett par fårskinnstofflor där. Själva verkade de helt oberörda.

• Jag har ätit motsvarande min egen vikt i buffelmozzarella, den bra sorten, och lufttorkad skinka. Ibland två gånger om dagen. Missade dock målet en-gelato-om-dagen. Har aldrig lyckats hålla det, tror jag. Jädraskit.

Och så jobbet. Hade möte med min chef och HR-killen igår. Ett bra, sansat samtal. Åter igen bekräftat att chefen verkligen vill bli av med mig och det är okej men det stör mig lite att hon försöker få det till att det är den föränderliga organisationen som gör att jag inte trivs. Det har inget med saken att göra. Inte heller pendlingen eller att jag är mitt i småbarnsåren men hälften konflikträdsla, hälften skit-i-vilket gör att jag inte står på mig. Jag ska ändå bort. Förstår bara inte hur hon kan ha fått en så dålig bild av mig och mitt arbete, jag som tycker att jag presterat så bra det bara gått med de förutsättningar jag har. Jag försöker att inte fästa för mycket avseende vid det, men det svider ändå lite när jag gett så mycket av mig själv. 

De kommer komma med ett förslag om slutdatum och (tror jag att de sa mellan raderna) ett sätt att avsluta så att jag kan få a-kassa utan att behöva vara avstängd i 45 dagar. Det hade varit skönt. Nu vill jag verkligen inte vara utan jobb en dag mer än nödvändigt, men om vi ska vara överens om ett slutdatum vill jag gärna inte riskera stå utan inkomst i 1,5 månad.

Make är underbar, för vilken gång i ordningen jag är så innerligt tacksam för hans stöd, att ha honom i ryggen. Blir nästan tårögd när jag tänker på det. Tänker på hans syster som går igenom så mycket skit nu, en från hennes sida hundra procent ofrivillig separation. En så stor sorg.