TB

Throwback till februari... 2013? En kollega och jag skulle till USA ihop, vi hade en systerfabrik utanför Minneapolis och hade varsitt ärende dit, men samtidigt, så vi reste ihop. Nu är han en av de få jag fortfarande har sporadisk kontakt med från det jobbet, men då, när jag hoppade in i hans bil klockan sex på morgonen för vidare färd mot flygplatsen, hade vi inte växlat många ord. 

Vi flög Köpenhamn - Amsterdam men kom inte vidare. Det var snöstormar och skit, så efter många ovissa timmar bland en massa upprörda människor fick vi ut varsitt övernattningskit (väskorna var incheckade) och blev bussade till ett förvånansvärt fräscht Ibis precis utanför flygplatsområdet. 

Han var sur och muttrig, tyckte att det var ett jävla skit men jag, som alltid blir motvalls när någon är på dåligt humör, kvittrade positivt och till slut lyckades jag få honom med mig om än motvilligt. Vi käkade en god middag, hade jättetrevligt och dagen efter kunde vi sova länge, slapp komma fram lika utmattade som vi skulle ha gjort dagen innan. Så många gånger han återkom till den resan efteråt, hur inåtahelvete positiv jag varit fast allt gick fel, hur trevlig resa det ändå blev. 

Jag försöker tänka på det nu, när jag är inne i mina bittra, neggiga tankar. Det här är ju inte jag. Jag är att skratta åt eländet och säga Äh, fram kommer vi alltid! Nu hinner vi ju dricka ett glas vin också. Jag bjuder!

Nutid:
Vi avslutade just mitt sista avdelningsmöte. När vi går laget runt om veckan säger hon som tillfälligt ska ta över efter mig i förbigående att vi har en del kvar att avhandla innan jag slutar. När det blir min tur säger jag att jag som sagt slutar på onsdag så då är jag på kontoret. I övrigt inte ett ord från någon. Nada. Som att man varit inne på en veckas prao. Eller ska ta några dagars ledigt. Det hade gått att säga något vänligt utan att ljuga. Alla säger hejdå till alla. Jag säger ingenting. Vinkar inte ens sådär fjantigt mot kameran som de andra, trycker bara på röda knappen. Jag hatar det här stället. Hatar det och jag hatar den jag blivit här. Senast onsdag eftermiddag är det jag som, om det behövs, ger mig själv en smäll i ansiktet och rycker upp mig. Hör jag det?! 

Hör upp torrisar!

 Om man som jag har törstig hud som aldrig kan få nog med fukt och särskilt nu på vintern, ska man passa på imorgon när Kicks har 50 procent på Skin Treat för den här produkten är en av de bästa vs prisvärt jag testat. Jag jämför den med en schweindyr (vi snackar närmare tusenlappen på fullpris) nattkräm från Medik8 som jag brukade använda och trodde att jag aldrig skulle ersätta. Den här är inte riiiiktigt lika bra, men tillräckligt nära och till det priset! Särskilt imorgon! Jag ska köpa tre burkar, på min ära!

Under en period var jag lite nerdig, läste på, kollade innehållsförteckningar och tänkte aktivt på vad som funkade för mig. Min grej är squalene. Är det squalene i, högt upp i innehållsförteckningen, så är det bra för mig. Det blir den där rika, smöriga konsistensen som min hud älskar.

Ett annat budgettips som jag nyligen ersatte min lika oersättliga ansiktstvätt från Medik8 med är Nuxe Reve de Miel (faktiskt tack vare Cass som använder den). Min gamla tvätt var ljuvlig men för 150 ml fick man ge (på fullpris) närmare 300 och till slut blev jag för snål. Den här borde inte vara bra, den kommer i 200 ml pumpflaska (som känns jättestor) och är till både ansikte och kropp. Bara där hade jag avfärdat den i vanliga fall, men det är den enda tvätt jag använt, bortsett från den där Medik8:en, som inte gör att jag blir alldeles yttorr i ansiktet. Största minuset är att den är så starkt parfymerad, jag får som en chock varje gång jag använder den, vilket är varje kväll i duschen. Japp, jag är en sådan som duschar på kvällen. 

Tredje budgettipset är Biodermas micellära vatten. Den utgör dagens startskott, på en bommulspad. Rengör med den, sedan ett koreanskt c-vitaminsrum, sedan den där Skin Treaten, sedan smink. Jajemän. 

Vad har ni för fantastiska tips

Hopp om 'at

 Jajemän om det inte är på väg åt rätt håll. Det blev hela två dagar på kontoret och jag kände mig så uppiggad av att prata med de få kollegor som var där (och som nu kommer från höger och vänster och vill prata bakom stängda dörrar). Kommer till och med, tvärt emot vad jag sa, åka dit sista dagen vilket är ONSDAG och inte TISDAG som jag hela tiden trott. Man ska signera något papper om att man lämnat tillbaka grejer och att man inte kommer sprida företagshemligheter, JAJA. Gör väl det då. 

Hade trevligt samtal med min chef igår. Ibland är det så jag undrar om jag inbillat mig att hon varit så himla taskig, för det kan vara väldigt myspysigt mellan varven. 

I eftermiddag julmingel utomhus på dagis. Jag och en mamma till (naturligtvis) drog ihop insamling ovetandes om varandra men möttes på mitten och var väldigt glada att vi täckt in varsin årskull, för ingen av oss hade kontaktuppgifter till den andra årskullen. Jag tog på mig att köpa presentkort som gäller nästan överallt i centrum, och lade på en extra slant själv. Det blir inga jättepengar, men mer användbart än ett cellofaninslaget set med mugg, te och en förpackning torra italienska skorpor. 

Och idag lämnade Cass oss! Vi körde henne till tåget i förmiddags. Nu får hon jullov i tre veckor (hoppas att pandemieländet tillåter henne att komma tillbaka som planerat i januari) och vi saknar henne redan! Det känns som att ha vinkat av sin vuxna dotter, tyckte både Make och jag. 

Först ner. Sedan upp.

Jag tror ändå att det vänt nu, jag har varit nere på botten och tryckt ifrån.

 

Idag städar jag mitt kontor. Säger inte till någon att det är (planerar jag för) sista gången jag är här. Det känns också bra. Ett ytterst passiv-aggressivt fuck you, liksom att jag har för avsikt att blocka chefens nummer när jag väl stämplat ut permanent. Åh, jag hör ju hur det låter, liksom jag hörde hur jag själv lät igår när en ganska avlägsen kollega ringde för att han hört att jag skulle sluta. Jag borde inte ha, men det blev så och vi pratade i en timma. Jag kände inte igen min röst, den lät sprucken och klickande som när man inte har tillräckligt med saliv i munnen. Jag kände inte igen det jag sa, jag lät så j-a bitter. Borde kanske inte ha pratat, men efter senaste veckan är jag inte lika motiverad att hålla god min. Jag tar inte initiativ till det, men om någon frågar, lirkar lite, då kommer det.

 

Relationen jag förlikat mig med att ha förlorat verkar trots allt ändå inte vara över. Det är inte första gången den krisat, men den här gången trodde jag verkligen att det var över. Tidigare gånger har det varit upprört, mycket känslor från andra sidan. Den här gången ett sorgset men lugnt konstaterande om att det nog inte går längre och jag har inte försökt övertyga för det är mina förutsättningar som villkorar. Livet går i 180 och jag har varken energi eller tid att vara 'närvarande på distans' i ytterligare en relation. Jag tror att vi landade i något bra men time will tell, som dom säger.

 

Om det nu blir så att jag skriver lite mer om det här så får ni ha med er att jag inte går bakom ryggen på någon. Okej? Det är viktigt att ni förstår det. 

...and he told me that family is all I'll ever have and need

 Så trött i kroppen. Fast jag sitter stilla känns benen som bly och jag orkar knappt lyfta händerna till tangentbordet. All energi jag har rinner neråt, måste försvinna ut genom golvet för inte tusan stannar den i fötterna. 

Som grädde på moset har jag förlorat en viktig relation i helgen. Det har inte känts rätt att skriva om den fast jag varit på väg många gånger. Såg ni serien Wanderlust på Netflex? 4,5 år som till slut inte gick mer och till slut fick somna in med oändlig värme, kärlek och omtanke. Ska man avsluta en relation är det så det ska gå till men det känns tomt nu. 

Igår stack jag till gymmet, trampade tills svetten rann för att bli av med den giftiga känslan jag hade i kroppen. Det hjälpte inte men jag tittade ut över lokalen och lät tankarna landa i att hur jobbig senaste tiden än varit har jag ändå det som är viktigt - min familj. Allt annat kan komma och gå, det är jobbigt och kämpigt, men jag har min familj och det är det enda som spelar roll. 

Exit -6,5

Han som rekryterade mig till min nuvarande tjänst ringde. Han hade fått höra att jag skulle sluta och ville veta vad som hänt. Jag krävde honom både en och två gånger på löfte att det jag sa skulle stanna hos honom, för jag vill inte ha i nacken (igen) att jag varit illojal. Han lovade det och fan ta honom om han visar sig blarra vid sidan av. Dessutom sa jag (jättetydligt, flera gånger) att Det här är min bild, min uppfattning, min känsla. Frågar du chefen har hon garanterat en helt annan bild. 

Han berättade (gjorde inte direkt att jag kände mig tryggare) att han pratat med vår HR-gubbe igår och att HR-gubben sagt att jag inte räckt till, att jag visat mig vara "inte så självgående som man kunnat förvänta sig" samt (vilket förståeligt nog gjort rekryteraren förbannad) antytt att det slarvats när han kollade mina referenser. Inte förvånad alls. Det är chefens ord ur HR-gubbens mun för han har aldrig frågat mig om vad som hänt. Den ständiga jakten på syndabock när något går illa. Jag har sett det hos chefen så många gånger, hur viktigt det är för henne att ta reda på vem som gjort fel, även om felet begåtts för flera år sedan och ingen som var med då jobbar kvar. Senast förra veckan ett sådant exempel. Hon fick mig att ringa min företrädare som gick i pension i somras, för att ta reda på varför det står fel information på en viktig etikett. 

Det där med det självgående är så man nästan måste skratta för hela hösten har min chef hängt över axeln på mig och krävt att vara delaktig i allt jag gör (fast hon inte har tid),  vill kontrollera allt jag gör, att jag inte ska göra något "innan vi stämt av". Jag har känt mig bakbunden, hindrad, begränsad. Lite svårt att vara "självgående" då. 

Nu har i alla fall djungeltrumman börjat gå, äntligen. Folk hör av sig och säger att det är synd att jag slutar. Det känns bra. Det är bara några av mina närmaste kollegor som fortfarande inte sagt ett ord men jag vägrar att hänga upp mig på det. 

Sex och en halv arbetsdag kvar. 

Ditt och datt

Jahaja, vi behöver skriva äktenskapsförord, Make och jag. Det är ett måste när han blir delägare vid årsskiftet, helt otänkbart att någon i ägarkretsen går och skiljer sig och plötsligt är det ett ex som sitter på hälften av hens aktier. Så nu får vi skriva papper, i elfte timman. 

Höll på att skoja om att "Det var längesen man vabbade nu" (inte sen i måndags) men tyst min mun så får du socker. Finns ingen jinx som slår så hårt och urskillningslöst. Ibland räcker det med att tänka att man inte får tänka det, för att det ska hända. Lite oschysst, tycker jag faktiskt. 

Läste en god del av Obscuritas men gav till slut upp. Så less på alla dessa känslostyrda kvinnliga karaktärer som ska framstå som tuffa och hårda, genom att göras arga och... ja, känslostyrda. Dessutom ingen egentlig handling? Jag tycker man märker ibland att författare lägger mer krut på att skapa "färgstarka karaktärer" (jag kräks på färgstarka karaktärer) än intrig. Tumme ner.  

Hur man vet att en bok är riktigt dålig: När de lägger ner SIDOR (många minuter i en ljudbok) på att låta en lära känna kvinnan med hunden som hittar liket! Det kan vara en hel levnadshistoria om henne, hon går där i skogen med sin hund och tänker på sitt liv yada yada yada och så hittar hunden hittat liket och efter det är det inte ett ord mer om henne. Tumme ner. 

Jajaja, gör det själv då om det nu är så jävla enkelt, tänker du. En dag! En dag ska jag sitta i Frankrike och skriva böcker, oavsett om någon vill läsa dem eller ej. Ahhh, det blir fint.