Exit -6,5

Han som rekryterade mig till min nuvarande tjänst ringde. Han hade fått höra att jag skulle sluta och ville veta vad som hänt. Jag krävde honom både en och två gånger på löfte att det jag sa skulle stanna hos honom, för jag vill inte ha i nacken (igen) att jag varit illojal. Han lovade det och fan ta honom om han visar sig blarra vid sidan av. Dessutom sa jag (jättetydligt, flera gånger) att Det här är min bild, min uppfattning, min känsla. Frågar du chefen har hon garanterat en helt annan bild. 

Han berättade (gjorde inte direkt att jag kände mig tryggare) att han pratat med vår HR-gubbe igår och att HR-gubben sagt att jag inte räckt till, att jag visat mig vara "inte så självgående som man kunnat förvänta sig" samt (vilket förståeligt nog gjort rekryteraren förbannad) antytt att det slarvats när han kollade mina referenser. Inte förvånad alls. Det är chefens ord ur HR-gubbens mun för han har aldrig frågat mig om vad som hänt. Den ständiga jakten på syndabock när något går illa. Jag har sett det hos chefen så många gånger, hur viktigt det är för henne att ta reda på vem som gjort fel, även om felet begåtts för flera år sedan och ingen som var med då jobbar kvar. Senast förra veckan ett sådant exempel. Hon fick mig att ringa min företrädare som gick i pension i somras, för att ta reda på varför det står fel information på en viktig etikett. 

Det där med det självgående är så man nästan måste skratta för hela hösten har min chef hängt över axeln på mig och krävt att vara delaktig i allt jag gör (fast hon inte har tid),  vill kontrollera allt jag gör, att jag inte ska göra något "innan vi stämt av". Jag har känt mig bakbunden, hindrad, begränsad. Lite svårt att vara "självgående" då. 

Nu har i alla fall djungeltrumman börjat gå, äntligen. Folk hör av sig och säger att det är synd att jag slutar. Det känns bra. Det är bara några av mina närmaste kollegor som fortfarande inte sagt ett ord men jag vägrar att hänga upp mig på det. 

Sex och en halv arbetsdag kvar.