Berätta för mig vad jag ska göra

Åh, så jobbigt allt blev nu.
Jag träffade det där alternativa jobbet igår och... ja, jo. Helt annorlunda företag än där jag jobbar nu. Nuvarande är en mogen stabil koloss, det finns genomarbetade processer för ALLT. Det andra är ett sånt där företag som växer med 40 procent per år och har gjort det i flera år. Nu är de uppe på över miljarden i omsättning men ska upp till över två till 2025.  De har bra rykte som arbetsgivare, jag känner några som jobbar där och de är nöjda. Jag har kompetens nog för att fixa jobbet och de har letat efter någon i åtta månader.

 

Efter mötet stod rekryteraren och jag utanför och eftersnackade lite. Hon frågade vad jag har för förväntningar på lön och baserat på vad nuvarande erbjudit (42 000 men som jag nog skulle försöka förhandla upp en tusenlapp) drog jag till med 44-45 någonting. Då mumlade hon att jag kan begära 50. Jag vill inte ta ett jobb för lönens skull. Om jag inte trivs med jobbet är pengarna liksom inte värda någonting men det är ändå svårt att bortse ifrån när det är så mycket som skiljer.

 

En timma mindre i bilen varje dag, om två år flyttar de till ett område som är på cykelavstånd hemifrån men det är ändå inget självklart beslut. Jag våndas, ångrar lite att jag ens öppnade den dörren.

 

Det råd jag brukar ge till andra som våndas över beslut; "tänk dig att ena alternativet inte fanns på bordet längre, hur skulle det kännas då?" fungerar inte. Känner inget särskilt för något av dem. I vågskålen för nuvarande är tryggheten, man vet vad man har, jag tycker så mycket om både chef och kollegor, det är minimalt med resor, uppstyrt och ordning och reda. Plus det dåliga samvetet, att lämna dem när de tror att jag ska skriva på fast jag vet att det är det sista jag borde bry mig om.

 

I vågskålen för det andra är lönen, om det nu stämmer som hon sa, mindre tid i bil, ett jobb som nog egentligen passar mig bättre, mer strategiskt och mindre skyffla papper (bildligt talat). Chefen verkar okej men jag förväntar mig inte att han är mer än så. Det är mer resor men min erfarenhet är att det aldrig blir så mycket resor som man tror att det ska bli.

 

Bara säg vad jag ska göra, snälla. 

25 april

En måndag med tung känsla i kroppen, något mellan själsligt och fysiskt. Kan inte riktigt sätta fingret på varför men känner mig liksom i oordning. Det har varit en hemsk mathelg. Son fyllde år i lördags och önskade sig Pizza Hut till middag. Igår firade vi med mina föräldrar och gick till Pinchos där ingen av oss varit tidigare, hur vi nu lyckats undvika det. Massor av onyttig, friterad, salt mat och det känns som att jag gått upp två kilo under helgen. Det syns säkert inte men känns. I veckan behöver jag komma igång med gymmet igen, det blir alltid bättre då.

 

Äventyren är på igen. Det var bara off någon dag men jag vet inte. Vore det inte för allt man investerat i det, och att det är så... perfekt på alla sätt så hade jag inte velat köra vidare, men hur man än vänder på saken vill jag inte vara utan. Jag vet att det är kryptiskt och luddigt och ni undrar. Det är inget självändamål, men det behöver ändå vara så. Sorry.

 

Igår var en av Lills dagiskompisar hemma på play date. Mamman hade lämnat ett brev på dagis och frågat om hon fick komma hem till oss och leka. Lite ovanligt kanske, att inte bjuda in till sig själv, men vi var tacksamma för det, för vi vill inte att Lill ska vara hos dem. Kompisens pappa har suttit inne, kom väl ut för ett år sedan men jag har inte sett honom på länge. Jag vet inte detaljerna, har bara fått veta ryktesvägen, men det är minst något med droger och någon hade hört från någon att han kört drograttfull. Även mamman ska, enligt lika obekräftade källor, ha stoppats av polisen med droger i kroppen och barn i bilen men jag undrar om det kan stämma.

 

Pappan ser f ö så sjukt äcklig ut. Ovårdad och skum. De bor på en stor gård lite utanför stan. Lills kompis var så himla snäll och mysig. Jag frågade om hennes pappa är hemma igen nu och det sa hon att han var. Är det roligt att ha pappa hemma igen? frågade jag. Det svarade hon inte på, sa bara att pappa är dum ibland. Hur då dum? frågade jag. Då klappade hon till sig själv hårt på kinden. Gör pappa så? Frågade jag men då skrattade hon och sa att hennes storebror gör så på sig själv. Senare frågade jag igen vad pappa gör när hon är dum, då tittade hon ner i golvet och sa "Det har jag glömt". Lilla älsklingen.

Efter några timmar ringde mamman och sa att storasystern skulle komma och hämta. Det var en 16-åring i mopedbild medförandes kompis. Lilla tjejen hoppade in och satte sig i kompisens knä och jag tänkte på den enfiliga 100-sträckan de behöver köra för att komma hem till sig, och den obefintliga säkerheten i mopedbilar. Men storasystern verkade faktiskt redig som få. Trevlig och redig. Jag visste inte att det fanns en storasyster men det kändes lite bättre i alla fall, när jag vinkade av dem, att det finns en vettig nästan-vuxen i huset.

 

Nu hoppas vi att inte Lill blir inbjuden att leka hos kompisen, för inte en chans att vi lämnar henne där men det är svårt att förklara när hon tjatar om att hon vill leka hos vännen. 

Mot en intressant vecka

 I fredags eftermiddag kände jag mig så himla irriterad över det där med drogtestet, ju mer jag tänker på det, desto mer irriterad blir jag. Därför snabbkollade jag lediga jobb och såg att ett som en rekryterare i princip bönade och bad mig om att överväga i vintras fortfarande inte är tillsatt. Jag läste annonsen igen och kände ungefär, till skillnad från då, Tja, varför inte? 

I vintras kände jag mig värdelös, tänkte att jag aldrig skulle klara det jobbet men nu, efter några månader som ”seniorast” på avdelningen och ganska överkvalificerad, känns det inte lika avskräckande så jag…

Ja, förlåt om det låter kaxigt, men jag känner att jag är lite förbi det här med att söka jobb på vanligt sätt. Jag skrev ett mejl till samma rekryterare via LinkedIn, att jag möjligen är intresserad men skulle uppskatta ett förutsättningslöst möte i början av nästa vecka med chefen där, så tar vi det därifrån. Hon ringde upp två timmar senare och sa att de gärna träffar mig på tisdag kl 8. Hon lade korten på bordet, sa att det är omöjligt att hitta någon med rätt kompetens och jag är den bästa (”vore perfekt” t o m) de varit ens i närheten av hittills. 

Det här med drogtestet. Tänker på alla sätt en person kan visa sig vara en belastning för en arbetsgivare. Allt från omdömeslös på sociala medier till korrupt eller allmänt ohederlig. De har inte andats ett ord om att ta referenser, DET hade väl varit relevant om något, men kissa i en mugg ska man göra för att få fast anställning. Idiotiskt. 

Tebaka

Tillbaka efter en vecka i slushig skidbacke, rullgrus överallt utom i pisterna, svettkli i hårbotten och ett barn som ÄLSKAR att åka skidor och aldrig vill gå hem/ett barn som tröttnade efter tre dagar och helst inte ville åka alls. När man själv träöttnade efter tre dagar och helst inte ville åka alls var det lite svårt att motivera. Jo men nu går vi ut. 

 

Idag på morgonen ringde min chef och sa att detaljerna i ett erbjudande kommer komma på mejl under dagen, men de erbjuder mig anställning från första juni efter lite dividerande med konsultföretaget som naturligtvis räknat med att kunna sälja mig till 15 juli. Företagets policy är att alla nyanställda ska göra drog- och alkoholtest vilket retar mig, tycker det känns jättekonstigt och sa det till chefen men det är som det är. Blir ändå fint att få anställning.

 

Cass' framtida akademiska studier är en riktig thriller. Vi fattar verkligen inte hur det hänger ihop, men så här är/var det:

NU vet vi att deadline för UTLÄNDSKA studenter att söka svenska universitetsutbildningar är i JANUARI någon gång. Det visste vi inte tidigare, så de ansökningar hon gjorde i februari kom in som "late application" och i den urvalsgruppen har hon hamnat på hittills som bäst på nionde reservplats. Hon var rätt deppig över det. Igår kom vi på att om hon nu inte kommer in på ett program till hösten kan hon söka fristående kurser som plan B.

 

När vi började kolla på det igårkväll diffade utbudet jättemycket mellan vad jag såg på min iPad och vad hon såg på den internationella antagningssidan. Om jag fick upp dryga 20 alternativ fick hon upp en knapp handfull på EXAKT samma filtrering. Efter lite meck visade det sig att om hon använde den svenska sidan med webbläsarens översättningsfunktion fick hon upp samma resultat som jag, men om hon använde den internationella sidan var utbudet ytterst begränsat. Dessutom verkade det som att hon kunde söka t o m 19 april genom svenska sidan, när deadline hade varit i januari genom den internationella. Så vi skickade helt fräckt in en ny ansökan, genom svenska sidan, på samma program hon redan sökt, samt på ett antal fristående kurser. Det verkar ha funkat, hon har två ansökningsnummer, har fått bekräftelsemejl mm. Oerhört spännande att se vad som händer nu. Det kändes som att vi hittat ett kryphål.

 

Undrar igen om vi kommit till vägs ände, jag och mitt Äventyr. Vet inte hur många gånger jag trott det, men så efter timmar, dagar ellert o m veckor har det löst sig och varit back on track igen. Nu är vi där igen och även att det är en förlust är jag så trött på detta av-och-på att en ganska stor del av mig just nu, känner att okej, då får det vara av. I september skulle det ha blivit fyra år. Hitta ett nytt? Ja, så kommer det bli för jag behöver det, vi behöver det för balansens skull eftersom vi egentligen är alldeles för olika, en alltför viktig komponent saknas, men herregud - STARTSTRÄCKAN. 

Vad som hade varit najs…

 …är att ha hunnit packa och planera morgondagens färd mot Kläppen i lugn och ro. Så mycket att packa och planera inför en vecka i hyrd stuga. Senaste veckorna på jobbet har varit galna, känns som att jag lämnar hundra bollar i luften men vaskamangöra. 

Klockan är halv nio en fredagskväll och Make har inte kommit hem från sitt jobb än. Vi åt på ett burgarställe i stan hela familjen, sedan gick han tillbaka till jobbet. Mycket att kötta igenom inför en veckas ledigt. 

Själv är jag så trött. Skulle vilja se ett avsnitt av något och sedan stupa i säng. Cass är snäll och ska vara taxi åt mina päron som är på middag hos vänner. Pappa brukar dricka så mycket när han är borta hos andra. Aldrig så att han blir stökig eller att det direkt märks särskilt tydligt, men bilen stinker av sprit när man kör dem hem. Han har någon konstig syn på alkohol i sociala sammanhang, det är så himla viktigt att dricka när man bli bjuden och att bjuda generöst själv. Bjudas och trugas, ska det. Mycket och fint. Dessutom är det roligt att skämta om att någon skulle ”ha problem med spriten höhö”. 

Det blir i alla fall fint med miljöombyte. Underställ och rödvin. Har köpt en BOX för första gången på tio (?) år. Kändes nästan skämmigt. Jag är helt ointresserad av skidåkning men ser fram emot att låta Lill åka. En enda dag har hon åkt men älskade det och var jätteduktig.

Ja, så trevlig helg, glad påsk och allt! 

Hejpårej!

Så gick en helg

Är ej gräsis längre, Make kom hem i lördags. Jag har inte saknat honom en sekund under de nio dagar han varit borta. Något att se som ett orostecken kanske, men å andra sidan saknar jag inte mina barn en enda sekund heller om de är borta en vecka då och då. Jag är en sådan ensamvarg. Undrar hur lång tid det skulle ta innan jag faktiskt saknade någon, hur länge barnen skulle kunna bara borta innan jag saknade dem. Jag vet inte.

 

Det blev en fin helg i alla fall. På lördagen hade Son simskola och undertiden hämtade Lill och jag Make på stationen. Han åkte för att hämta Son igen och vi glömde båda den lilla detaljen att jag lämnat alla grejer inne på DAMERNAS. Haha, Make fick be någon random kvinna gå in och hämta grejerna. Sedan åt vi lunch på stan och efteråt kom Lills bästis hem för lek. Bästisens mamma och jag drack lite kaffe och pratade. Bestämde hundra procent spontant att äta take away-middag hos oss. Jag åkte till syriska kolgrillen där de har så många mumsiga tillbehör men de hade stängt. En lång stund stod jag utanför och pratade med ägaren. Han sa att två i personalen vad sjuka, men det hade nog, mellan raderna, mest med fastan att göra. Den började i lördags. Ställets kundkrets är nästan uteslutande islamisk, så det var ingen vidare business att ha öppet.

 

Det slutade med att jag åkte till stället som har stans bästa falafel och en del annat också. Plockade ihop lite av varje. Ett bergfalafel, en stor bytta hommus, en stor bytta tabbouleh, kycklingspett, kubba, bröd och lite annat. Tacksamt att ställa upp som buffé när man har gäster.

 

Igår fick jag komma iväg på en ytterst välbehövd urladdning. Varje gång känns det som en evighet sedan senast. Behovet uppdämt så till den grad att jag började blöda men märkte det inte förrän efteråt. Det såg värre ut än det var men jag blir alltid lite skakig av blod, när man inte förväntar sig det men kunde ändå inte låta bli ett andra varv en stund senare. Det går inte att låta bli.

 

Sven och Zara

Inte så att jag är särskilt berörd åt något håll kring Sven Melanders frånfälle men lyssnade på Rix Morgonzoo imorse på väg till jobbet och de spelade upp ett klipp från när han tog ställning för Zara Larsson, när hon fick så mycket hat från inte-alla-män-män som tyckte att hon gapade för mycket om hur oacceptabelt det är att kvinnor utsätts för övergrepp, var väl i samband med Metoo. Jävlar om jag inte satt vid ratten och grät. Den ranten, som avslutas med orden "Inte faan är det Zara som är problemet!", borde alla höra.

 

På tal om Metoo så ser jag lite illa utan glasögon och varje gång jag är inne på Ikeas hemsida och något från serien METOD dyker upp på skärmen tror jag i en bråkdels sekund att det står METOO.