I fredags eftermiddag kände jag mig så himla irriterad över det där med drogtestet, ju mer jag tänker på det, desto mer irriterad blir jag. Därför snabbkollade jag lediga jobb och såg att ett som en rekryterare i princip bönade och bad mig om att överväga i vintras fortfarande inte är tillsatt. Jag läste annonsen igen och kände ungefär, till skillnad från då, Tja, varför inte?
I vintras kände jag mig värdelös, tänkte att jag aldrig skulle klara det jobbet men nu, efter några månader som ”seniorast” på avdelningen och ganska överkvalificerad, känns det inte lika avskräckande så jag…
Ja, förlåt om det låter kaxigt, men jag känner att jag är lite förbi det här med att söka jobb på vanligt sätt. Jag skrev ett mejl till samma rekryterare via LinkedIn, att jag möjligen är intresserad men skulle uppskatta ett förutsättningslöst möte i början av nästa vecka med chefen där, så tar vi det därifrån. Hon ringde upp två timmar senare och sa att de gärna träffar mig på tisdag kl 8. Hon lade korten på bordet, sa att det är omöjligt att hitta någon med rätt kompetens och jag är den bästa (”vore perfekt” t o m) de varit ens i närheten av hittills.
Det här med drogtestet. Tänker på alla sätt en person kan visa sig vara en belastning för en arbetsgivare. Allt från omdömeslös på sociala medier till korrupt eller allmänt ohederlig. De har inte andats ett ord om att ta referenser, DET hade väl varit relevant om något, men kissa i en mugg ska man göra för att få fast anställning. Idiotiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar