KASAM

Igår återupptog jag min karriär som frivillig. Mellan kl 17 och kl 19 satt jag med en drygt 20-årig tjej från Somalia som går Omvårdnadsprogrammet på Vuxenskolan. Hon skulle skriva en uppgift om KASAM. Vad är KASAM? frågade jag. Det hade hon ingen aning om så vi googlade och fick reda på att KASAM står för "känsla av sammanhang", är något positivt och bygger på att meningsfullhet, hanterbarhet och begriplighet. Det tog oss nästan två timmar att få ihop en A4-sida med ganska enkelt text, det trots att jag hjälpte till en hel del. Om jag inte varit med hade det tagit henne fyra timmar, och antagligen ytterligare en timma att förstå uppgiften.

 

Barnen fick hänga med en stund, Make hämtade dem där på väg hem från jobbet. Det finns ett jättefint lekrum där, perfekt för dem. Känns viktigt att ha med dem på ett hörn. Son har varit väldigt engagerad i valet, så som en åttaåring kan, och blev väldigt besviken över att fel sida vann. Jag förklarade att det vi gjorde igår är för att vara tvärtemot den sidan. Vi ska visa dem att man kan vara snäll också, hjälpa andra.

 

Efteråt körde jag henne hem och när jag släppt av henne kom jag att tänka på hur knäppt det var att hennes skoluppgift handlat om just KASAM, för det var ju precis därför jag var där – ett sätt att känna att jag bemöter och hanterar sådant som sker, som jag inte kan påverka i det stora men däremot i det lilla och därför mår jag bättre. Fick nästan gåshud när jag tänkte på det, kändes snudd på som en övernaturlig tillfällighet. Så tänkte jag lite mer på hur besviken jag är på att varannan människa i Sverige är dum i huvudet och då började radion spela Myra Granbergs DU FÖRTJÄNAR DET! och då fick jag ännu mer gåshud. Är det någon som försöker säga mig något? 😉

Konsten att bemöta rasistiska uttalanden

Jag har läst och sett på flera, många, håll i alla möjliga flöden om personer som sörjer det som sannolikt blir valresultatet men som också, några dagar senare, beslutat sig för att göra någonting. Själv var jag igår uppe på vår lokala RK-krets för lunchsällskapets skull, har som tidigare nämnts hållit sporadisk kontakt med en tjej som jobbar där. Nu när jag jobbar i närheten har det blivit några luncher ihop. Det kändes som att komma hem, att sitta där i deras fikarum. Folk som kom och gick, samordnaren som jag mejlat om kontakt med eventuell ukrainsk au pair fick jag också träffa. Hon hade glömt svara mig men hade några namn, mer om det sedan.

 

När jag gick därifrån bestämde jag mig för att från och med nu ska jag börja engagera mig ideellt igen. Det är något JAG kan göra, JAG kan vara en god kraft. Inte för alla andras skull utan lika mycket för min egen. Jag vet sedan tidigare hur bra man mår av det. Särskilt nu behöver jag det, när det känns som att inget spelar någon roll och alla är idioter. Det blir min medicin.  

 

En annan fråga som många verkar fundera på är om man hade kunnat göra mer och i så fall vad? Där tror jag att man kan dra vissa paralleller till hållbarhetspåverkan. Någon skrev att det bästa man kan göra för klimatet är att påverka andra och så tror jag att det är med - inte politik, det här valet har inte handlat om politik utan om – värderingar. Man kan och bör åtminstone försöka rucka lite på folks cementerade och helt ogenomtänkta uppfattningar.

Några exempel från verkligheten:

Någon säger att vi måste begränsa invandringen för det finns inte plats för fler nu.

Svar: Invandringen ÄR redan begränsad. SD och deras entourage vill gärna få det att låta som att det är fritt blås men det är det inte. Jag är ganska säker på att man numera bara beviljar tillfälliga uppehållstillstånd, om det inte är något särskilt-särskilt eller om man kan garantera sin egen försörjning. Dessutom: Det är ju inte så att det finns ett maxantal för hur många som får plats i Sverige. Här är vi drygt 10 miljoner. I Frankrike bor det 70 miljoner.

Ja men det finns ju inte jobb för alla!
Ehh, ju fler människor som bor i ett land, desto fler arbetstillfällen. Enkel logik.

 

Någon säger att det bara är invandrare i fängelserna. Logik: Färre invandrare = färre brottslingar

Ett svar: Ja, men den absolut minsta gemensamma nämnaren är att nästan alla i fängelset är män. Nästan alla som begår brott är män. Om din logik är att vi kraftigt borde begränsa invandringen för att undvika brott så borde vi också kraftigt begränsa hur många av manligt kön som får födas. Känns det rimligt? Nä, exakt. Bara för att nästan alla som begår brott är män betyder inte det att alla män begår brott. Samma sak med invandrare.

Dessutom finns det forskning som visar att om man bryter ner det på demografisk nivå, tittar på vilka som begår brott och i vilken miljö de är uppväxta/lever, så är det en väldigt mycket mer proportionerlig fördelning mellan svenskar och invandrare. De kanske inte begår brott för att de är invandrare, utan för att det mest är invandrare som lever i socialt utsatta områden och om det varit fler svenskar i dessa områden så hade andelen svenskar i fängelserna varit större.  Ergo: Problemet är att det finns socialt utsatta områden men det är inte särskilt sexigt att prata om.  

 

Någon pratar om massinvandringen. Åh, denna massinvandring. Åter igen, fritt blås.

Statistik och hard facts är trevligt. SCB är en guldgruva.

• 2021 invandrade 90 600 personer till Sverige.
  Av dessa är den största gruppen svenskar som återvandrar = 10 500 personer.
• Högt upp på listan kommer Indien och Pakistan med tillsammans drygt 9000 personer. Kommer man därifrån är jag rätt säker på att man ha egen försörjning för att få uppehållstillstånd. Mig veterligen har personer från Indien och Pakistan generellt inga skyddsskäl och de blir så att säga ingen belastning för samhället så som SD & Co gärna vill prata om.
• Syrien kommer på en tredjeplats, 3 500 personer. Syren är förvisso ett muslimskt land men också ofta välutbildade och sekulariserade. De kommer inte tvinga oss att avskaffa midsommarafton och om vi sköter våra kort rätt kan de bli en tillgång för Sverige.
• Tyskland och Polen på fjärde respektive sjätte plats, ca 6 500 personer.
• Iran och Irak ca 4 500 personer totalt.
• Turkiet 2000
• Kina 2000
• Afghanistan 2000 (Det där "Nästa stopp Kabul" kanske inte var helt relevant med tanke på det lilla antalet)
• Sedan går det neråt med USA, Danmark, Finland, UK, Norge, Frankrike, Brasilien osv.  13 000 st från ett antal spridda, ej hot-mot-vår-svenska-kultur-länder.
• 36 000 st från "övriga länder".

 

(Med invandrare menar i det här sammanhanget personer som, på olika premisser, blir folkbokförda i Sverige, alltså ej att förväxlas med asylsökande.)

 

Man kan ju, utan att spilla ovanstående, fråga vilka invandrare någon menar, lite mer specifikt.  Säger de då "Jamen alla afghaner man ser överallt!" så kan man kontra med att ja, men det var faktiskt bara 2000 personer som invandrade från Afghanistan under 2021 och det är ju inte så himla många, ser inte riktigt att det skulle vara ett jättestort problem. De flesta Afghaner jag ser är gymnasieungdomar med coola frisyrer och stuprörsjeans, känner mig inte särskilt hotad av dem heller.

 

Give or take ungefär hälften män, hälften kvinnor rakt över. Antagligen känner Någon sig mer hotade av manliga invandrare än kvinnliga. 1 014 manliga afghaner invandrade 2021. Jag darrar! Göm era kvinnor och barn!

 

Man kan f ö också se att invandringen 2020-2021 ligger längre än 2006-2012. 2012 började det sticka iväg och innan 2006 var det påtagligt lägre nivå, låg stadigt på runt 65 000 personer år 2000-2005.

 

Det är ungefär samma floskler som cirkulerar så tänker man till, kollar upp i förväg är det också lätt att lugnt och stillsamt ge svar på tal vid fikabordet eller på släktmiddagen. 

Världens bästa

Make. Vilken människa han är ändå. Ibland, lite för ofta, glömmer jag hur fantastisk han kan vara. Hela den här svackan vi varit i, Palmakatastrofen och djupt sårade känslor. I princip alla hade dragit sig undan, blivit defensiva, känt sig påhoppade, tjurat men inte Make. Han har ju visat det tidigare, när vi varit i riktigt jobbiga svackor. Då är det som att han lägger i den där berömda extra växeln, tar ett så kallat krafttag och höjer blicken på ett närmast övermänskligt sätt. Så även den här gången. När han var bortrest nu i veckan passade han på att skriva ett brev till mig, en kärleksförklaring som gjorde mig tårögd. Fast det blev så jobbigt i Palma och han var så fruktansvärt besviken ser han bådas våra del i att det blev som det blev, han lyckas se det från mitt perspektiv och förstår hur jag har haft det också, ger mig rätt i det jag känner och det jag sa.

 

Jag vet fortfarande inte riktigt hur vi ska lösa själva grundproblemet men som ni kommenterade så klokt tidigare, en relation kan se ut på många olika sätt. Det som var skönt att han skrev är att han aldrig någonsin vill att jag ska göra något jag inte känner för. En självklarhet kan tyckas, men det var något av det jobbigaste för mig, och som kanske gjort att det låst sig, är att det känts som att han ansett sig ha rätt till mig, för att vi är gifta. Då blir man defensiv. Då undviker man att kramas, undviker närheten och det är den han har saknat.

 

Det känns som att vi ändå tar ett nytt avstamp nu. Jag kan inte tvinga mig själv att vilja ligga och jag vet fortfarande inte vilken sorts fysisk närhet jag är bekväm att ha med honom, men nu pratar vi med varandra och vi vill båda två hitta en väg som fungerar. Det känns väldigt bra. Jag är glad. 

Ditt och datt om den mörka sidan

Jag har ett konto på Darkside. Minns inte om jag skrivit om det tidigare eller bara tänkt skriva, det kan mycket väl ha slutat som ett opublicerat utkast. Jallafall, kontot går att avaktivera respektive återaktivera när man känner för det, vilket är tacksamt. Allt finns kvar när man återaktiverar det och mest är det just avaktiverat, men ibland får jag ett ryck och sparkar igång det igen. För fem år sedan var det där jag hittade Äventyret. Då var jag ute efter någon att träffa och från första gången jag läste hans profil kändes det som en fullträff. Det var bara ett problem, han bodde i samma stad som jag och ett av mina (våra) absoluta krav var att INTE träffa någon i samma stad. Resten av DEN historien tar vi kanske en annan gång.

 

När jag nu, sporadiskt, aktiverar kontot, är det inte för att leta efter någon utan för att mätta ett odefinierat sug, avhandla en fråga jag funderat på med någon likasinnad som inte har en aning om vem jag är. Det har hänt att jag slängt ut en fråga på ett forum, fått svar, fått kontakt. Jag har läst mycket, det publiceras en hel del texter där, inte bara noveller (av varierande kvalitet) utan även annat. Det har blivit många intressanta mejlväxlingar men bara den med Äventyret som lett till något utanför.
Jag har, på tal om att C skriver erotiska noveller (yeay!) varit väldigt sugen på att publicera något själv där men det har inte blivit av än. Jag tänker att en novell om sex inte måste vara sexig, eller enbart sexig, det är lite det som lockar mig att skriva. Jag har funderat på om det kan vara ett sätt för mig att bearbeta sådant som hänt mig tidigare, en form av terapi. Ett sätt att prova nya infallsvinklar, att styra mina egna tankar i en stärkande riktning. 

Darkside kan för övrigt se en smula avskräckande ut vid första anblicken, ungefär som att om du inte gillar bring-out-the-gimp-läderhuvor och gummidräkter med hål på strategiska ställen har du inget här att göra.  Så är ej fallet. Där finns alla sorter, till och med några som är helt vanilj men som kanske är lite extra intresserade av något särskilt, utan att det är en s k udda böjelse. En man hade jag en givande och lärorik (obs: ej flåsig) mejlväxing med, eftersom han var extremt intresserad av kvinnors orgasmer. Inget annat i övrigt. Väldigt påläst. Jag gissar att ALLT kan anses vara en fetisch, t o m missionären, om intresset för det är oproportionerligt stort, eller bara om man har något man tänder på lite extra och även att det så klart finns undantag så upplever jag ändå en rätt hög nivå generellt, i form av respekt för individen och hur man uttrycker sig. Inte mycket "Hej vill du ligga?".

Mot mörka tider

Man går och lägger sig på söndagen med hopp om att det ändå ska landa väl ut, så väl det kan, men vaknar tidigt och kollar SVT.se, ser att nej, den mörka sidan verkar vinna. Så oerhört deppigt. Man skulle vilja ge hälften av alla människor i Sverige en rejäl hur-fan-tänkte-du-smäll i bakhuvudet.

 

Mamma, som är politiskt engagerad på kommunnivå, har både knackat dörr och stått i valstuga sa något som var rätt intressant. Hon brukar fråga folk vilken som är deras viktigaste valfråga och då svarar väldigt många "kriminaliteten". Mamma frågar då "Vad menar du egentligen med det? Kriminaliteten?" Då är det ingen som kan svara. Folk är så matade med kriminalitetenkriminalitetenkriminaliteten och att det är alla andras viktigaste fråga att de inte stannat upp och funderat på vad det egentligen innebär. Kanske är det ändå någon som skulle svara gängvåld, skjutningar och dylikt men det här med att (ursäkta uttrycket) invandrares våld har blivit synonymt med kriminalitet – det är det ingen, eller i närheten av tillräckligt många, som stannat upp och reflekterat över. Resten av alla brott som begås då? Alla kvinnor som blir mördade? De räknas inte, dem är det ingen, utom Annie Lööf, som pratar om. Istället ska man begränsa invandring, ADHD-screena tvååringar, införa visitationszoner för att komma tillrätta med problemet, precis som att det skulle hjälpa men i själva verket handlar det enbart om att visa Ni är sämre. Ni är inte lika värda. Ni är djur.

 

Varför skjuts det då, varför pratar ingen om det? Om att grundproblemet kanske är ett annat – nämligen att folk knarkar. Om inte folk knarkade hade det inte funnits några marknader att kriga om. Var är kraftsamlingen, det höjda tonläget, när det kommer till att dra proppen ur marknaden? Nej, det kan vi inte prata om, för folk har ingen tydlig bild av vilka som knarkar. Det är väl inget som invandrare håller på med mer än vanliga svennar. Det är så bekvämt med en tydligt avgränsad grupp människor som roten till allt ont, så låt oss hålla oss till invandrare-som-skjuter och blunda för resten. 

 

Ja, jag är bitter och besviken. På att folk är så vana vid att scrolla på sina mobiler och aldrig orkar läsa mer än rubrikerna. Vi får de politiker vi förtjänar.

 

Annars: Make är bortrest två nätter. Jag känner lite att jag andas ut när han är borta, släpper ner axlarna. Jag har i smyg tittar på Hemnet, på radhus i området mellan vårt och centrum. Det finns några fina som legat ute länge, vet att marknaden är en mardröm för de som säljer lägenheter och bostadsrätter men villor är nog fortfarande helt okej, fler som vill köpa än som vill sälja. Det vore lite som att gå från ett slott till en koja (grovt tillyxat) men det hade varit en fristad, jag hade varit min egen där. 

Heja Make!

På Mallis körde de utbildning under fredagen och lördagen. Make och en till höll i alltihop. På fredagskvällen var det gemensam middag då jag också var med. Efter middagen, när det var fri bar, blev vi presenterade för en ny person, en man någonstans mellan 50 och 60 som skröt om att han hunnit ner till Mallis med en halvtimma till godo. Till middagen, alltså. Inte till utbildningen. För han hade jobbat hela dagen, kunde inte komma ifrån förrän på eftermiddagen. Arrogant framtoning, både Make och jag blev rätt provocerade och jag sa till Make när vi gick tillbaka att jag sätter en hundring på att han inte kommer vara med på utbildningen imorgon heller. Mycket riktigt, det var han inte men däremot på lördagens middag som också den spreds ut på några olika företagskort. 

Eftersom den skyddade titeln som alla närvarande, utom Make, har kräver ett visst antal utbildningstimmar varje år behövde Make signera utbildningsbevis för alla som närvarat. Föga förvånande var den arroganta gubben med på listan över personer som skulle få tillgodogöra sig utbildningstimmar, liksom en kvinna som inte heller suttit med en enda minut men ändå hållit sig så nära att hon var med på luncherna (gratis är gott) och hon hade utan att skämmas berättat för Make att hon aldrig är med på utbildningarna utan (underförstått) ser det som en gratis/avradsgill semesterresa. Tydligt att det är något som tyst accepterats av organisationen men Make ba' NEJ. Ju mer han tänkte på det, desto mer kände han att det var fel att signera utbildningsbevis för personer som inte satt sin fot på utbildningen så som första någonsin strök han, efter samråd med den andra som hållit i utbildningen samt den ansvariga för hela arrangemanget, de som inte varit med. 

 

Vilket leder till att de egentligen ska deklarera resan som en förmån men gissningsvis sopas det under mattan. Gottar mig åt att den där gubben fick sig en rejäl näsknäpp. Det ska man ha om man flyger t/o/r till Palma över bokstavligen en helg för att få två gratismiddagar och dessutom beter sig som Allan Ballan för det. 

En sorts normaltillstånd

Vår Mallorca-resa avslutades på ett så katastrofalt sätt att det var som en film. Make hade bokat in oss sista natten på lyxhotellet där vi gifte oss, allt var jätteromantiskt, han hade verkligen ansträngt sig men på kvällen när vi lagt oss och han ville ligga/jag inte ville ligga så kom samtalet jag dragit mig för så länge, för att jag inte velat såra honom. Han blev bortom sårad, snarare den sortens panikångest jag antar att man får vid ett besked att någon man älskar har en dödlig sjukdom. Det var fruktansvärt. Resan hem var fruktansvärd. Men så kommer man hem, till sin vanliga miljö, barnen som bubblar på om fina pinnar de hittat på dagis och någon rolig grej i en film de sett. Make, som inte sov en blund sista natten på Mallorca, får vila ut och så är plötsligt inte allt så nattsvart längre men jag vet inte var vi är, jag vet inte vad vi ska göra, vet inte var det kommer sluta. Det jag sa kan jag inte ta tillbaka och även att jag ångrar tillfället, sämsta tänkbara, så var det ändå ett samtal vi behövde initiera.   

 

Redan när jag skrev förra inlägget bestämde jag att det bara skulle få leva en kort period. Jag behövde få ur mig allt och TACK för era kommentarer! De betyder jättemycket!