Tack men nej tack

I november ska Make antagligen till Irland på stororganisationens årsmöte relaterat firman i norr. De andra delägarna ska också med och de tar med sina fruar. Det är sedan länge, att fruarna följer med. Min svärmor hängde alltid med på årsmötena som fram tills nyligen gärna förlades till ganska spännande ställen. Sydafrika, New York. Centralorganisationen har nu bestämt att vartannat årsmöte är i Sverige, vartannat utomlands men alltid i Europa. Ett litet steg i rätt riktning. . Det har alltid varit ett särskilt program för "medföljande" som numera inte bara är fruar, det finns faktiskt vissa anslutna firmor som drivs av kvinnor så eventuella medföljande kan också vara av manligt kön, något som min svärmor milt överseende kommenterar Så modernt! 

 

Make tyckte att jag också ska följa med, så att jag och de andra delägarna (med fruar) får lära känna varandra men jag kommer tacka nej. För det första har jag ju sagt att jag ska undvika att flyga för nöjes skull och en helg i Dublin är inte värt det. Plus att det inte känns bra att ta ledigt från jobbet två dagar, när jag nyss börjat och redan varit ledig nästan en vecka samt sjuk två dagar förra veckan. Medföljandeprogrammet var så klibbigt också. Inte för att man måste vara med på allt och vore inte poängen med att åka (det finns säkert jättemycket trevliga secondhandbutiker i Dublin), men det fick mig bara att känna… Blä.

 

MY DUBLIN" - PROMENADTUR MED BESÖK HOS DESIGNER Vi går bl.a. till Powerscourt Townhouse där många irländska designers visar sina kollektioner. Guiden visar gruppen sina favoriter, butiker, coffee shops, och de trendigaste restaurangerna. Det blir även ett besök hos den irländska designern, Louise Kennedys flagship store. Gruppen serveras ett glas bubbel och får en privat visning av hennes senaste kollektion. Turen avslutas med Afternoon Tea på Westbury, Dublins bästa afternoon tea. En unik upplevelse med vackra små sandwiches, scones, bakverk, kakor och ett glas Prosecco. Nybryggt te och kaffe. Allt serverat i finaste porslin.

 

Tidigare har det alltid framstått som lyxigt och önskvärt att få hänga med men som med så mycket annat, har jag insett, försvinner skimret när man närmar sig och ställs inför frågan om det verkligen är jag. Är det verkligen något jag är intresserad av? Så mycket man förr kunnat tänka att man vill göra och ha "när vi har råd…" men sen när man väl har råd och möjlighet så… nej. Tack, men nej tack.  

Tiny living

Här om natten drömde jag att jag hade köpt en husvagn på Erikshjälpen. En sån där liten omodern historia men jag var så taggad på att göra den fin inuti, så som man ser i flödet att folk gjort. Min plan var (inte ens i drömmen) att vi skulle campa, snarare att åka med den några kilometer, sitta där och spela spel eller ligga och mysa hela familjen när det regnar. Sova över en natt kanske, på sin höjd. Ha det som hela familjens lekstuga.

 

Det är alla campingvans jag ser i flödet. Kan inte sluta titta och därför slutar det inte komma rekommenderade inlägg på temat men hellre det än kvinnor vars primära identitet är någons fru och deras inlägg som gör sig lustig över "när min man ska försöka koka ett ägg själv…" Fy fan. 

 

Det är något med det lilla livet som lockar. Åtminstone då och då. Ett ställe där man kan höra regnet smattra mot taket, kunna sträcka ut armarna och fysiskt känna sitt sammanhang.

 

(25 minuter senare, när jag scrollat Blocket, hittat precis en sån där liten renoverad husvagn som jag sett i flödena för 25 000 kr, mejlat länken till Make som säger nej utan att ens ha tittat på bilderna):

Vet inte om det är tur eller otur att jag har Make när det gäller sådant. Ibland känner jag (i efterhand) att gu' vilken tur att han är förståndig och vänligt men bestämt säger nej till mina infall, men ibland känner jag mig också väldigt begränsad i sådant som jag tror att jag verkligen hade velat. Hm. Svårt. Kanske något att ägna sig åt senare i livet, när man har mer fritid. Renovera husvagnar? Jag var förvånad att det inte kostar mer med gamla (orenoverade) husvagnar. Hur kul hobby hade inte det varit? 

Måndagspeppen

Go' måndag på er! Här kommer ett ditt-å-datt-svep!

 

Jag har skaffat Tibber! Vet alla vad Tibber är? Alla som känner någon med elbil är antagligen plågsamt medvetna om vad Tibber är eftersom Tibbrare brukar vara ganska ehm in-your-face. Det värsta är när TVÅ personer i samma fikagäng har Tibber för då slutar de aldrig prata om 'at. Lite som på mitt förra jobb där den tveklöst största nackdelen, bortsett från pendlingen, var att många i fikagruppen cyklar. HERREGUD att det ens FINNS så mycket att säga om cykling! Sa det till dem, innan jag slutade, att en sak jag INTE kommer sakna med att jobba här är allt snack om cykling. Fick stående ovationer (nästan) från övriga i fikagänget som inte cyklar. Nu är i alla fall Tibber vårt stora samtalsämne hemma. Barnen har troligtvis knuffats ner till en andraplats. Jag har börjat laborera hejvilt med energioptimering. Återkommer eventuellt med insikter. Har vi fler Tibbare här? Upp med en tass!

 

Jag har i princip inte druckit alkohol sedan vi kom hem från Palma. I princip. Inte så att jag gått och blivit nykterist. I fredags lagade jag en sådan pangmiddag att det krävdes ett glas bra rött till men det var i princip första på några veckor. Det blev lite mycket på sommarsemestern. Inte för mycket, det tycker jag inte, men lite mycket. Hade en bag-in-box i kylen. Jag ska inte ha bag-in-box, det är inte bra för mig. När den var slut hade jag tappat sugen. Konsumtionen i Palma var sparsam och en aning pliktskyldig. Det var ju något jag sett fram emot, ligga vid poolen och dricka drinkar men fan, var ju inte sugen!

 

Makes syster hade övertalat deras föräldrar att hälsa på i helgen, eftersom det annars skulle gå över tre månader utan de träffar hennes barn. Det var inte utan vidare men efter lite tjat gick de med på att åka de dryga tio milen för att äta middag och sova över en natt. Hon berättade detta för Make, men också att hon inte nämnt för dem att hon fyller år i veckan utan hoppades att de själva skulle komma på att det vore trevligt att fira det innan de åker till Frankrike i två månader. Make insåg att han måste SMS:a sin mamma och påminna om att systern fyller år, för annars skulle de inte tänka på att de ska ha med sig en present och säga grattis och då hade blivit jätteledsen. Fem minuter senare fick han tillbaka ett "Bra idé!" från mamman. Så nej, den tanken hade inte slagit dem och uppenbart inget hon tyckte var skämmigt.         Vet hur hon funkar. Istället för att tycka att det är lite pinsamt kommer hon klappa sig själv på axeln.

Vilket bra jobb vi gjort som föräldrar när våra barn är så omtänksamma och hjälper oss att komma ihåg saker, ti-hi!

Hon hittar alltid ett sätt att vända allt till sin egen fördel. Dessutom tror hon att hon är charmig när hon glömmer sådant som andra tycker är viktigt. 

KASAM

Igår återupptog jag min karriär som frivillig. Mellan kl 17 och kl 19 satt jag med en drygt 20-årig tjej från Somalia som går Omvårdnadsprogrammet på Vuxenskolan. Hon skulle skriva en uppgift om KASAM. Vad är KASAM? frågade jag. Det hade hon ingen aning om så vi googlade och fick reda på att KASAM står för "känsla av sammanhang", är något positivt och bygger på att meningsfullhet, hanterbarhet och begriplighet. Det tog oss nästan två timmar att få ihop en A4-sida med ganska enkelt text, det trots att jag hjälpte till en hel del. Om jag inte varit med hade det tagit henne fyra timmar, och antagligen ytterligare en timma att förstå uppgiften.

 

Barnen fick hänga med en stund, Make hämtade dem där på väg hem från jobbet. Det finns ett jättefint lekrum där, perfekt för dem. Känns viktigt att ha med dem på ett hörn. Son har varit väldigt engagerad i valet, så som en åttaåring kan, och blev väldigt besviken över att fel sida vann. Jag förklarade att det vi gjorde igår är för att vara tvärtemot den sidan. Vi ska visa dem att man kan vara snäll också, hjälpa andra.

 

Efteråt körde jag henne hem och när jag släppt av henne kom jag att tänka på hur knäppt det var att hennes skoluppgift handlat om just KASAM, för det var ju precis därför jag var där – ett sätt att känna att jag bemöter och hanterar sådant som sker, som jag inte kan påverka i det stora men däremot i det lilla och därför mår jag bättre. Fick nästan gåshud när jag tänkte på det, kändes snudd på som en övernaturlig tillfällighet. Så tänkte jag lite mer på hur besviken jag är på att varannan människa i Sverige är dum i huvudet och då började radion spela Myra Granbergs DU FÖRTJÄNAR DET! och då fick jag ännu mer gåshud. Är det någon som försöker säga mig något? 😉

Konsten att bemöta rasistiska uttalanden

Jag har läst och sett på flera, många, håll i alla möjliga flöden om personer som sörjer det som sannolikt blir valresultatet men som också, några dagar senare, beslutat sig för att göra någonting. Själv var jag igår uppe på vår lokala RK-krets för lunchsällskapets skull, har som tidigare nämnts hållit sporadisk kontakt med en tjej som jobbar där. Nu när jag jobbar i närheten har det blivit några luncher ihop. Det kändes som att komma hem, att sitta där i deras fikarum. Folk som kom och gick, samordnaren som jag mejlat om kontakt med eventuell ukrainsk au pair fick jag också träffa. Hon hade glömt svara mig men hade några namn, mer om det sedan.

 

När jag gick därifrån bestämde jag mig för att från och med nu ska jag börja engagera mig ideellt igen. Det är något JAG kan göra, JAG kan vara en god kraft. Inte för alla andras skull utan lika mycket för min egen. Jag vet sedan tidigare hur bra man mår av det. Särskilt nu behöver jag det, när det känns som att inget spelar någon roll och alla är idioter. Det blir min medicin.  

 

En annan fråga som många verkar fundera på är om man hade kunnat göra mer och i så fall vad? Där tror jag att man kan dra vissa paralleller till hållbarhetspåverkan. Någon skrev att det bästa man kan göra för klimatet är att påverka andra och så tror jag att det är med - inte politik, det här valet har inte handlat om politik utan om – värderingar. Man kan och bör åtminstone försöka rucka lite på folks cementerade och helt ogenomtänkta uppfattningar.

Några exempel från verkligheten:

Någon säger att vi måste begränsa invandringen för det finns inte plats för fler nu.

Svar: Invandringen ÄR redan begränsad. SD och deras entourage vill gärna få det att låta som att det är fritt blås men det är det inte. Jag är ganska säker på att man numera bara beviljar tillfälliga uppehållstillstånd, om det inte är något särskilt-särskilt eller om man kan garantera sin egen försörjning. Dessutom: Det är ju inte så att det finns ett maxantal för hur många som får plats i Sverige. Här är vi drygt 10 miljoner. I Frankrike bor det 70 miljoner.

Ja men det finns ju inte jobb för alla!
Ehh, ju fler människor som bor i ett land, desto fler arbetstillfällen. Enkel logik.

 

Någon säger att det bara är invandrare i fängelserna. Logik: Färre invandrare = färre brottslingar

Ett svar: Ja, men den absolut minsta gemensamma nämnaren är att nästan alla i fängelset är män. Nästan alla som begår brott är män. Om din logik är att vi kraftigt borde begränsa invandringen för att undvika brott så borde vi också kraftigt begränsa hur många av manligt kön som får födas. Känns det rimligt? Nä, exakt. Bara för att nästan alla som begår brott är män betyder inte det att alla män begår brott. Samma sak med invandrare.

Dessutom finns det forskning som visar att om man bryter ner det på demografisk nivå, tittar på vilka som begår brott och i vilken miljö de är uppväxta/lever, så är det en väldigt mycket mer proportionerlig fördelning mellan svenskar och invandrare. De kanske inte begår brott för att de är invandrare, utan för att det mest är invandrare som lever i socialt utsatta områden och om det varit fler svenskar i dessa områden så hade andelen svenskar i fängelserna varit större.  Ergo: Problemet är att det finns socialt utsatta områden men det är inte särskilt sexigt att prata om.  

 

Någon pratar om massinvandringen. Åh, denna massinvandring. Åter igen, fritt blås.

Statistik och hard facts är trevligt. SCB är en guldgruva.

• 2021 invandrade 90 600 personer till Sverige.
  Av dessa är den största gruppen svenskar som återvandrar = 10 500 personer.
• Högt upp på listan kommer Indien och Pakistan med tillsammans drygt 9000 personer. Kommer man därifrån är jag rätt säker på att man ha egen försörjning för att få uppehållstillstånd. Mig veterligen har personer från Indien och Pakistan generellt inga skyddsskäl och de blir så att säga ingen belastning för samhället så som SD & Co gärna vill prata om.
• Syrien kommer på en tredjeplats, 3 500 personer. Syren är förvisso ett muslimskt land men också ofta välutbildade och sekulariserade. De kommer inte tvinga oss att avskaffa midsommarafton och om vi sköter våra kort rätt kan de bli en tillgång för Sverige.
• Tyskland och Polen på fjärde respektive sjätte plats, ca 6 500 personer.
• Iran och Irak ca 4 500 personer totalt.
• Turkiet 2000
• Kina 2000
• Afghanistan 2000 (Det där "Nästa stopp Kabul" kanske inte var helt relevant med tanke på det lilla antalet)
• Sedan går det neråt med USA, Danmark, Finland, UK, Norge, Frankrike, Brasilien osv.  13 000 st från ett antal spridda, ej hot-mot-vår-svenska-kultur-länder.
• 36 000 st från "övriga länder".

 

(Med invandrare menar i det här sammanhanget personer som, på olika premisser, blir folkbokförda i Sverige, alltså ej att förväxlas med asylsökande.)

 

Man kan ju, utan att spilla ovanstående, fråga vilka invandrare någon menar, lite mer specifikt.  Säger de då "Jamen alla afghaner man ser överallt!" så kan man kontra med att ja, men det var faktiskt bara 2000 personer som invandrade från Afghanistan under 2021 och det är ju inte så himla många, ser inte riktigt att det skulle vara ett jättestort problem. De flesta Afghaner jag ser är gymnasieungdomar med coola frisyrer och stuprörsjeans, känner mig inte särskilt hotad av dem heller.

 

Give or take ungefär hälften män, hälften kvinnor rakt över. Antagligen känner Någon sig mer hotade av manliga invandrare än kvinnliga. 1 014 manliga afghaner invandrade 2021. Jag darrar! Göm era kvinnor och barn!

 

Man kan f ö också se att invandringen 2020-2021 ligger längre än 2006-2012. 2012 började det sticka iväg och innan 2006 var det påtagligt lägre nivå, låg stadigt på runt 65 000 personer år 2000-2005.

 

Det är ungefär samma floskler som cirkulerar så tänker man till, kollar upp i förväg är det också lätt att lugnt och stillsamt ge svar på tal vid fikabordet eller på släktmiddagen. 

Världens bästa

Make. Vilken människa han är ändå. Ibland, lite för ofta, glömmer jag hur fantastisk han kan vara. Hela den här svackan vi varit i, Palmakatastrofen och djupt sårade känslor. I princip alla hade dragit sig undan, blivit defensiva, känt sig påhoppade, tjurat men inte Make. Han har ju visat det tidigare, när vi varit i riktigt jobbiga svackor. Då är det som att han lägger i den där berömda extra växeln, tar ett så kallat krafttag och höjer blicken på ett närmast övermänskligt sätt. Så även den här gången. När han var bortrest nu i veckan passade han på att skriva ett brev till mig, en kärleksförklaring som gjorde mig tårögd. Fast det blev så jobbigt i Palma och han var så fruktansvärt besviken ser han bådas våra del i att det blev som det blev, han lyckas se det från mitt perspektiv och förstår hur jag har haft det också, ger mig rätt i det jag känner och det jag sa.

 

Jag vet fortfarande inte riktigt hur vi ska lösa själva grundproblemet men som ni kommenterade så klokt tidigare, en relation kan se ut på många olika sätt. Det som var skönt att han skrev är att han aldrig någonsin vill att jag ska göra något jag inte känner för. En självklarhet kan tyckas, men det var något av det jobbigaste för mig, och som kanske gjort att det låst sig, är att det känts som att han ansett sig ha rätt till mig, för att vi är gifta. Då blir man defensiv. Då undviker man att kramas, undviker närheten och det är den han har saknat.

 

Det känns som att vi ändå tar ett nytt avstamp nu. Jag kan inte tvinga mig själv att vilja ligga och jag vet fortfarande inte vilken sorts fysisk närhet jag är bekväm att ha med honom, men nu pratar vi med varandra och vi vill båda två hitta en väg som fungerar. Det känns väldigt bra. Jag är glad. 

Ditt och datt om den mörka sidan

Jag har ett konto på Darkside. Minns inte om jag skrivit om det tidigare eller bara tänkt skriva, det kan mycket väl ha slutat som ett opublicerat utkast. Jallafall, kontot går att avaktivera respektive återaktivera när man känner för det, vilket är tacksamt. Allt finns kvar när man återaktiverar det och mest är det just avaktiverat, men ibland får jag ett ryck och sparkar igång det igen. För fem år sedan var det där jag hittade Äventyret. Då var jag ute efter någon att träffa och från första gången jag läste hans profil kändes det som en fullträff. Det var bara ett problem, han bodde i samma stad som jag och ett av mina (våra) absoluta krav var att INTE träffa någon i samma stad. Resten av DEN historien tar vi kanske en annan gång.

 

När jag nu, sporadiskt, aktiverar kontot, är det inte för att leta efter någon utan för att mätta ett odefinierat sug, avhandla en fråga jag funderat på med någon likasinnad som inte har en aning om vem jag är. Det har hänt att jag slängt ut en fråga på ett forum, fått svar, fått kontakt. Jag har läst mycket, det publiceras en hel del texter där, inte bara noveller (av varierande kvalitet) utan även annat. Det har blivit många intressanta mejlväxlingar men bara den med Äventyret som lett till något utanför.
Jag har, på tal om att C skriver erotiska noveller (yeay!) varit väldigt sugen på att publicera något själv där men det har inte blivit av än. Jag tänker att en novell om sex inte måste vara sexig, eller enbart sexig, det är lite det som lockar mig att skriva. Jag har funderat på om det kan vara ett sätt för mig att bearbeta sådant som hänt mig tidigare, en form av terapi. Ett sätt att prova nya infallsvinklar, att styra mina egna tankar i en stärkande riktning. 

Darkside kan för övrigt se en smula avskräckande ut vid första anblicken, ungefär som att om du inte gillar bring-out-the-gimp-läderhuvor och gummidräkter med hål på strategiska ställen har du inget här att göra.  Så är ej fallet. Där finns alla sorter, till och med några som är helt vanilj men som kanske är lite extra intresserade av något särskilt, utan att det är en s k udda böjelse. En man hade jag en givande och lärorik (obs: ej flåsig) mejlväxing med, eftersom han var extremt intresserad av kvinnors orgasmer. Inget annat i övrigt. Väldigt påläst. Jag gissar att ALLT kan anses vara en fetisch, t o m missionären, om intresset för det är oproportionerligt stort, eller bara om man har något man tänder på lite extra och även att det så klart finns undantag så upplever jag ändå en rätt hög nivå generellt, i form av respekt för individen och hur man uttrycker sig. Inte mycket "Hej vill du ligga?".