Machokultur

Jag är i viss mån beroende av min icke-så sympatiska kollega Pekka för att få ut information så att jag kan göra mitt jobb. Ursprungligen hade han som sagt mitt ansvarsområde också, samt de leverantörer som till stor del överlappar mitt ansvarsområde men så fick jag ta över ena delen av kakan medan han sitter kvar på samma.

 

Igår frågade jag om det är okej att jag ber hans leverantörer om informationen jag behöver. "I won't interfere with your suppliers without your approval" skrev jag oskyldigt men jag är rätt säker på att han fattar exakt vad jag syftar på. Fick tillbaka ett korthugget svar som sa OK men "put me as cc" och en uppmaning om att vara specifik när jag ställer frågan. Det kommer från en man som på teammötet i fredags föga förvånande inte klarar hålla sig på sina två (2) minuter om vad som händer just nu, utan höll föredrag om vad han har på sitt bord i 12 (tolv) minuter. Säger chefen något om det? Nej, det gör han inte. Pekka får hållas. Guschelov att jag har mina andra kollegor.

 

På tal om dumma personer av manligt kön skrev jag ett långt mejl till rektorn på Sons skola igår. Jag inledde med att berätta att vi ställt Son i kö till andra skolor. Inte för att byta i närtid, utan för att ha en valmöjlighet längre fram. Med tanke på att utvecklingen i hans årskull går åt helt fel håll tänker vi så att om ungjävlarna beter sig på det här viset i tvåan, hur kommer de då inte vara i femman-sexan?

 

Hon borde redan ha känt till det, men jag lyfte exemplet med en skola i Göteborg, där de helhjärtat och metodiskt adresserat problematiken med machokultur bland skolbarnen, så långt ner som i F-3-klasserna. En grej de gjort var att totalförbjuda skojbråk på skolgården, de som jag i flera år reagerat på får fortsätta på vår skola. Jag hittade en fantastiskt bra föreläsning om den här skolan, vad de gjort, hur och varför. Länken till denna skickade jag till rektorn och hoppas att hon tar fasta på det.

Så här jobbar Kvibergsskolan mot machokultur - Lärarakademin - Göteborgs Stad (goteborg.se)

 

En annan grej jag haft en dålig magkänsla kring är att vårt fritids håller på med kill- och tjejgrupper. Om det är något som inte funkar tar de upp det i dessa tjej- och killgrupper. Det har liksom känts… mossigt? men jag gnäller på fritids om så mycket annat så jag pallade inte gnälla om det också. I föreläsningen fick jag lära mig att det är uttalat i läroplanen att man inte ska "regelbundet eller slentrianmässigt" dela upp eleverna efter könstillhörighet. Föreläsarna menar att det bidrar till att etablera könsnormer snarare än att motverka, vilket jag också påtalade för rektorn. Ska vi hålla tummarna för att hon blir taggad?

Rise and fall

Ja, vi tittade på sommarstugan i fredags. Såhär: Den checkade alla boxar på vad vi vill ha med en sommarstuga (bortsett från att prislappen verkar hamna en bit över vad vi just nu känner att vi har ekonomiskt utrymme för) och i lördags kväll ledde vi för ett halvt dygn eller så budgivningen. I söndags morse vaknade jag i ottan av (de helvetes jävla) fåglarna, tankarna var så där nattsvarta som de blir när man är trött och jag kände i hela kroppen att jag inte vill köpa någon sommarstuga. Började tänka på huggormar, fästingar med TBE och på hur mycket bråk och gnäll det kommer bli på barnen varje gång vi ska åka dit. Tänkte på Lill och hennes ständiga behov av stimulans och tvåsamhet. Har hon ingen kompis att leka med kräver hon motsvarande insats av oss. När vi vaknade igen några timmar senare hade vi blivit överbjudna och jag kände mig bara lättad. Så nej, vi ska inte ha någon sommarstuga än på några år. Det känns bra och skönt att helhjärtat ha landat i det, båda två.

*****

Äntligen har jag fått tummen ur och bjudit in ett gäng urtrevliga kvinnor på middag om en månad! Vissa av dem har jag inte umgåtts med tidigare men det kan vara mammor till barnens kompisar och det är alltid kul att prata när man springer på varandra. Det blir bubbel, god plockmat, förhoppningsvis fantastiskt väder så att vi kan sitta ute hela kvällen. Vi bor alla i samma område och det var lite urvalskriterium, att alla i princip har krypavstånd hem. En av dem gick jag spontant en promenad med i lördags morse och hon är så härlig, att umgås med henne är som att vara i solen. Senare på kvällen var jag ute på en börja-tidigt-sluta-tidigt "dejt" med Munter och kontrasten är påtaglig.

 

Om den ena är som ett solsken är Munter som ett ihållande lätt duggregn. Det är alltid något hon är missnöjd med, alltid något hon tagit illa vid sig för och som ska överanalyseras och ältas. Hon är snäll, tillgiven, men jag känner mig alltid trött och irriterad efter att jag träffat henne och vi har plågsamt lite att prata om, trots att vi är på samma ställe i livet.

 

Käck, som jag under pandemin återfunnit genom Munter, och jag har planerat lunch tillsammans nästa vecka, på tu man hand. Där kan vi snacka energiknippe och jag såg fram emot att träffa henne på egen hand. Av anledningar blev det ändå så att hon frågade Munter (som ska iväg då) om hon ville följa med och nu funderar jag på om Munter möjligen tagit illa upp för att vi planerat något själva och för att jag inte nämnde något om det när vi sågs i lördags. Bara att behöva fundera på Munters eventuella sårade känslor gör mig så trött men känner att jag lite skiter i det nu. Vill Munter ta illa upp får hon väl göra det. Vet sedan tidigare att Käck är rätt tondöv och kan ställa till med mycket (särskilt gentemot Munter) av ren obetänksamhet. 

På tapeten

Kontaktfamiljshandläggaren hörde av sig. Vi blev godkända för ett tag sedan men hon hade haft mycket med allt och inte hunnit höra av sig. Nu har hon två uppdrag som vi får överväga. Inget av dem matchar vad vi hade tänkt, men vi stirrar oss inte blinda på det. Ett av de två kunde jag nästan direkt känna inte är för oss, ett ganska litet barn med viss diagnos som behöver mycket stöd (men inte är utåtagerande). Det andra är ett syskonpar något/några år yngre än våra med skyddad identitet, behöver miljöombyte ibland, mamman behöver avlastning. Det kändes direkt i hjärtat, av så många anledningar. Vi ska prata om det, Make och jag, så får vi se.

 

Make är bortrest hela veckan, var bortrest halva förra. Konstaterar att jag inte längre tycker att det är najs när han är borta några dagar, så som jag tyckte förr, när det bara var någon-gång-ibland. Barnen är så j-a svårnattade, somnar alldeles för sent båda två. Numera får Lill somna i soffan så att jag ska få en liten stund ledig med någon serie på Netflix, annars skulle jag i princip få gå från hennes säng till min egen. Jag behöver en liten stund. Men det är okej och nästa resa blir först om en och en halv månad.

 

Lisa lämnar oss i början av juni och det börjar kännas även det. Jag gruvar mig lite för hur Lill ska reagera. När Cass flyttade blev hon klängig och krävande, jag höll på att bli tokig. Hon och Lisa är så vansinnigt tighta med varandra men det är inte så att det inte är värt det. Det är värt det alla gånger, även för Lill som får så mycket kärlek och uppmärksamhet. Igår frågade hon mig hur man skriver "Jag älskar dig" på franska.

 

En av mina (organisatoriskt) närmaste kollegor, vi kan kalla honom Pekka, en finsk man i 50-årsåldern som älskar att hålla långa entoniga monologer, tappade en stor del av sitt ansvarsområde till mig i vintras. Anledningen: Han saknar helt analytisk förmåga, en rätt stor black om foten när man arbetar med strategiskt inköp men eftersom även vår chef är en man i 50-årsåldern gör det inte så mycket, Pekkas enorma ego fortsätter att strykas medhårs. En tyst överenskommelse femtioåriga män emellan, antar jag, att man har oändligt överseende med varandras djupa brister. Jallafall, genom att min största leverantör på Pekkas f d område var jäkligt klantiga förra veckan överhörde jag samt spelade in (!) cirka fem minuters internt samtal som gjorde mig medveten om att Pekka 1) Förser leverantören med information de inte borde ha och 2) Aktivt försöker curla in just den här leverantören (närmare bestämt deras finska säljare). Vad hans incitament är vet jag inte, men det gör mig obekväm till mods och känner mer än någonsin att jag vill ha så lite som möjligt med Pekka att göra.

 

Misstänker att Pekka vet att jag var honom på spåren för helt out-of-the-blue föreslog han själv att jag skulle ta över den sista lilla delen han har haft kvar på sitt bord, som varit lite överlappande. Jag tog upp alltihop med min chef igår (eftersom jag hade svart-på-vitt) och han viftade halvt-om-halvt bort det men vi enades om att det är bra att jag tar över sista delen också, så att Pekka kommer ännu längre ifrån sin curlade säljare. Chefen är svårtolkad men har tidigare visat att han processar sådant han först viftat bort eller spontant motsatt sig för att så småningom ta sitt förnuft till fånga. Jag hoppas att han gör det den här gången också och att Pekka på ett eller annat sätt åker ut. Ingen hade blivit ledsen. Ingen gillar Pekka.  

Jobb och smink

Tanken slog mig; Jag är mer rädd för att mitt jobb-Lypsyl ska ta slut (utan att det finns ett i reserv) än jag är för att förlora jobbet. Ja, för att det ena är extremt mer sannolikt att inträffa än det andra, men ändå. Jag åker till Maxi på lunchen och köper nytt Lypsyl, tvåpack. Passar på att handla sushi när jag ändå är där.

 

Vi det började en ny chef i veckan. Inte min chef, utan en på angränsande avdelning. En man i 50-årsåldern. Vi raljerar över det på fikat, att det var ju lite tunt på den fronten, män i 50-årsåldern. Sanningen är att hela ledningsgruppen består av män i 50-årsåldern och jag är kräkless på det. Jag kallar månadsinformationen för Manstimmen. Hade de inte kunnat kvotera in åtminstone en kvinna till den dragningen? Nå, han är säkert bra, det är inte det. Hittills har han kompis-boxat mig på axeln två gånger, som ett tecken på uppskattning. Det var lite av en ny erfarenhet för min del men visst, okej, varför inte?

 

Jag har bytt kontor efter nio månader i det lilla sunkiga trånga som, innan jag började, var reserverat för tillfällig arbetskraft. Nu har jag ett större, med litet mötesbord och dubbla fönster. Den nyanställde 50-åringe mannen fick ta sunkkontoret. Skämtade om att man får ha det tills man visat sig värdig ett bättre.

På mitt nya kontor har jag bestämt mig för att hålla snyggt. Ställde en bukett blommor på mitt lilla mötesbord och ett guldigt fat där jag samlat mina face mists, handkrämer och ett chubby stick. Ett bra sminktips: Clarins chubby stick. Jag har färgen 08 Graped-up. Annars är Clarins tidernas mest överskattade kosmetikmärke om du frågar mig, men just deras Chubby sticks är riktigt bra. Går att måla på utan spegel och kan ersätta Lypsyl för en dag, om det skulle knipa.  

 

Ett av tidernas mest prisvärda hudvårdsmärke är Skin Treat som säljs på Kicks. Jäkligt bra grejer för de pengarna, och har man inte bråttom kan man vänta tills de kör 25 procent, vilket de gör emellanåt. Jag trodde aldrig att jag skulle byta ut ansiktstvätten från Medik8 men gjorde det till tuben från Skin Treat, för ungefär en fjärdedel av kostnaden. 

Förnuftet och känslan

Det är Make och jag i ett nötskal. Sån jädra tur att vi har varandra. Ibland är det tråkigt, när förnuftet bromsar inspirationen och man känner att det tar mer energi att övertyga än vad det tagit att bara göra, men på det stora hela är det tacksamt. Han är min sanity check. Om han tycker att det är en bra idé är det en bra idé. Tycker han att det är en dålig idé har han (tyvärr, hehe) oftast rätt. Make är en av de klokaste personer jag träffat.

 

Som när jag ser en sommarstuga. Rimligt pris, havsutsikt, inte längre hemifrån än att man kan åka över helgen. Vettigt skick men fult. Oerhört fult. Han gör en kalkyl. Det är förnuftigt. En kalkyl har fått heta känslor att svalna på ett ögonblick förr. Kalkylen är en aning svårsmält men inte omöjlig. Eftersom vår privatekonomi nog kommer se ganska annorlunda ut om tre år föreslår jag en kalkyl för år 1-3, det kommer inte vara samma som för år 4 och framåt. Uthyrning är viktigt år 1-3. För varje vecka vi får uthyrt påverkas månadskostnaden ganska rejält. Jag svänger också ganska snabbt om renovering, från att vilja slänga in en handgranat och börja om från början till att se allt man kan göra själv med färg, pensel och i värsta fall dekorplast över 70-talskaklet. Jag blir tilltalad av sådant, göra mycket med små medel. Det är kul.

 

Vi ska gå på visning. Kolla läget. En ganska viktig fråga är hur vi tänker att vi ska använda sommarstugan och där är vi lite olika. Det jag primärt tycker är underbart är att åka på helger, gärna off-season. Ta med god mat, gott vin, bra böcker. Tända en brasa. Han är mer för att tillbringa några veckor av sommarsemestern där. Gemensamt för oss båda är att vi skulle vilja ha båt och båt kräver sommar. Perfekt för båt, vore det.

 

Kom att tänka på när vi var i dåvarande vänners nyinköpta sommarstuga för första gången. Jag frågade om de hade planer på att renovera. De sa att de redan hade renoverat. Det finns inget snyggt sätt att rädda upp det. När man är i ett hål är det bäst att sluta gräva. Vi är inte vänner längre. Inte ovänner, men inte heller vänner. Av olika skäl och icke-skäl.  

Frostigt

Så var det fredag igen! Det har varit en bra vecka med födelsedagar och grejer. I helgen blir det kalas för Son. Födelsedagsveckan har lite ställt relationerna på sin spets. Det är minst sagt frostigt mellan oss och barnens farmor. När den enda grattishälsningen till Son kom genom familjegruppen på Facebook fick vi nog. Son har inte Facebook och vi vägrar förmedla ett grattis därifrån. Tacksamt nog verkar han inte reflektera över att farmor och farfar inte hör av sig.

 

När farmor skrev ett grattis till honom genom en kommentar på min Instagram (spel för gallerierna) kände jag att om hon ger sig in på min planhalva får hon skylla sig själv så jag svarade med en ganska kylig kommentar om att Son varken har Facebook eller Instagram, så grattishälsningar den vägen når honom inte. Vill man säga grattis får man ringa. Det svarade hon inte på. Allt som inte passar med hennes världsbild studsar bara men jag tror ändå att det enda som kanske kommer åt en aning är när bilden av henne som engagerad och kärleksfull farmor ifrågasätts offentligt. Hon hade också födelsedag den här veckan och för första gången ringde inte Make till henne. Inte för att "ge igen", han är inte sådan, bara för att han är ledsen, besviken och vill inte prata med henne.  

 

En twist är att de bestämt sig för att vara parallellt med oss i Frankrike i sommar, de som inte gillar att vara där i juli och augusti eftersom det är för varmt. De säger att det är för att de vill vara med barnen men jag har fått intrycket att de har något särskilt ärende dit. Om de ville umgås med barnen hade de kunnat komma hem till oss precis när som helst, men de väljer att inkräkta (känner jag) på våra guldkantsveckor. Det blir bara en vecka vi är där själva, efter att Makes syskon åkt hem och innan föräldrarna kommer. Enda fördelen är att vi slipper besväret med att stänga huset inför avfärd, det är ett jätteprojekt. Make har rätt i att vi inte kan hindra dem från att åka dit, det är ju deras hus men jag känner på mig att det kommer bli dålig stämning. Jag har passerat min hålla-god-min-gräns. 

Kalaslördag

Hej på er och glad måndag! Idag är man lite matt i kroppen. Inte på grund av alkoholkonsumtion som mina kollegor väljer att tro, utan efter att ha varit på tårna och umgåtts med folk hela helgen. På ett bra sätt! Jag älskade den här helgen!

 

I fredags hann min kusin och hennes snart 8-åring med tåget från Stockholm med två minuter till godo. En riktig rysare och det hade varit så tråkigt om de inte kunnat komma! Hon och jag och en flaska bubbel var uppe till sent, jag preppade mat och hon satt på bästa platsen, en pall i ett hörn som jag och fler med mig konstaterat är ett väldigt bra ställe att sitta på. Bekvämt och man har liksom uppsikt över hela (halva) huset men jag fick övertala henne för det där med att "sitta i ett hörn" ligger inte alls i hennes personlighet.

 

På lördagen funkade allt perfekt. Jag hade gjort en lång och detaljerad lista med sådant som behövde göras och sisådär en timma innan gästerna kom var allt klart. Tidigare i veckan hade jag gett mig på att sy ett vimpelspel, det blev nog närmare 15 meter långt och jag är så stolt för trots att det verkligen inte tål någon närmare granskning blev det klart och blev fint, tyckte jag. Stolt över prestationen, jag som har svart bälte i att initiera kreativa projekt men sedan, av bättre och sämre anledningar, inte slutföra. Vi minns lapptäcket jag skulle sy till Son när jag var gravid. Oj, vad jag sydde, strök, sydde, strök, sydde strök tills jag en dag i slutet av graviditeten kaskadkräktes (bokstavligen, det bara kom) över det halvfärdiga verket och alla halvsydda lappar. Då var det raka vägen ner i soptunnan och så pratade vi inte mer om den saken.

 

Maten blev god, vädret underbart. Sista timmarna var vi kanske 15 personer kvar som satt i solen med cava och chips, prat och skratt. Det blev åtta barn men dem såg vi knappt till på hela dagen, de hade så kul med varandra och inte ett enda tjafs. Jag gick med min systemkamera, knäppte 200 bilder. Det blir alltid så och jag tycker om det. Jag gick med kameran till och med på mitt eget bröllop. Allt flöt så bra, Make var fantastisk, Lisa var fantastisk, jag kunde koncentrera mig på att njuta av kalaset, precis som jag varit rädd att inte få göra. Så nöjd och glad!