Of cats and men

Det blev en bra helg efter en andan-i-halsen-vecka.

 

Jag drog till Finland för ett enda möte, en idiotresa som jag inte är stolt över men ibland måste man. Det är den där jävla Pekka som är inne och trampar på mitt område. Han hade bjudit in MIN största leverantör till möte där, deras Finlandschef, Nordenchef och EMEA-chef. Jag skulle varit med på Teams, var det tänkt och jag (och vår gemensamma chef) ba' No way. Så jag åkte dit, bara för att bli överpratad och avbruten och underminerad av Pekka i nästan tre timmar. Vet inte om jag ångrar resan eller inte men allt sammantaget var det nog ändå bättre att åka än tvärt om.

 

Det värsta är att Pekka ÄR oerhört påläst och kunnig. Han absorberar så mycket information som jag aldrig ens orkar lyssna på, om organisation, strategier, teknisk utveckling, framtidsspekulationer. Jag har så fullt upp med här-och-nu. Det hade väl varit fine om han så att säga pratade när han blev tilltalad men han beter sig som att det är en ren formalitet, det här att jag är den ansvarige för leverantören, och att det i själva verket är han som bestämmer i bakgrunden, som att jag är någon frontfigur utan egentligt inflytande. Lagom kul alltså. Jag är inte tillräckligt motiverad för interna maktkamper, tycker inte att man ska behöva vinna över en one-man-show i form av femtiplus finne för att få göra sitt jävla jobb. Om jag ska överrösta honom, när han talar i normal samtalston, hade jag behövt skrika så högt jag kan. Det ska inte behövas.

 

Jaja, men så hem och i lördags flyttade Astor in hos oss! Världens finaste katt! Så lugn, snäll och förståndig. En självklar del av familjen från start. Helt underbar känsla att få överraska barnen med ett husdjur, de har längtat i flera år. Jag jobbar till stor del hemifrån den här veckan, älskar att sitta i soffan med datorn i knät, och honom tätt mot mitt lår, spinner som en liten motor.

 

I lördags fick jag en kväll med Äventyret också. Egentligen var jag inte i toppform, förkyld och trött i kroppen, men det var länge sedan och vi, han och jag, är överens om att det får bli vad det bli när vi ses. Det finns inga checklistor. Ibland *host-host* vi som djur två timmar utan avbrott, ibland är det lugnare, en annan typ av närvaro. Ibland äter vi tillsammans, turas om att fixa mat. I lördags blev det rätt sent, tror inte vi satte oss att äta förrän vid åtta. Vid slutet av måltiden kände jag hur trött, mätt och förkyld jag kände mig. Inte alls särskilt sugen på det som gjort mig så varm när han viskat om sina planer för efter middagen. Just som jag satt där och laddade inför att säga att det vore rätt skönt att börja avrunda kvällen sa han "Du, vad säger du om att bara lägga oss en stund och smälta maten, det är nog dags för dig att åka hem sedan." Vi är alltid så synkade med vad vi känner för. Att det sedan inte riktigt blev så är en annan femma, båda kände för det också.

 

Livet är bra ändå. Jag skiter faktiskt i Pekka. 

Här har tiden gjort en hållplats

 Jag ville så gärna lägga upp fotot på familjen som bodde i vår stuga. Har lead på en som vet vilka de var men inte pratat med honom än.

Kvinnan: Visst ser hon ut som någon man skulle vilja prata om livet med? Älskar hur hon poserar på bilden, med händerna i koftans fickor och bredbent. Det ser inte ut som att det här med att bli fotad var någon stor grej för henne. 

Vilka var de? Ös på med spekulationer! 🤗

Andas bör man, annars…

 Det har varit ännu en skön, avkopplande helg i sommarstugan. Nu blir det nog inte på åtminstone två veckor eftersom katten Astor kommer nästa helg och helgen efter blir Sofias första i Sverige. Gissar att vi gör annat då. 

Senaste veckorna har jag längtat så mycket efter att träffa Äventyret, mer än jag gjort på väldigt, väldigt länge. Två gånger har jag frågat Make om det är okej att jag… men båda gångerna har han sagt nej utan att säga nej. Jag märker att han inte tycker att det känts bra så då släpper jag det. I onsdags skulle jag på AW och då tyckte han att det var bra tillfälle men då var jag trött, frusen och inte riktigt i form, så jag stod över och inbillade mig att jag skulle ha det innestående men något är det tydligen som skaver… 

Jag önskar så att han skulle hitta någon han också, skulle inte bli annat än glad om han bara ville utnyttja den frihet jag mer än gärna återgäldar men han vill inte, eller om han inte är tillräckligt motiverad. Jag vet inte men så fantastiskt det vore om han hade sitt, jag hade mitt och så kan vi vara en långsiktigt glad och harmonisk familj i det stora, det som räknas. Känner mig fångad på ett sätt jag inte gjort på länge. Fullt medveten om att den här friheten är långt ifrån självklar i de flesta förhållanden men för oss, för mig, är den ett måste. Den är mitt syre och jag vet inte hur länge jag fixar att hålla andan. 

Familjerna då och nu

I en av bodarna vid sommarstugan stod det ett gammalt klaffbord, dammigt, äckligt och täckt av tjock spindelväv. Det rengjorde och slipade jag upp förra helgen, för att slutligen "marinera" träet med en mix av olivolja och kaffe. Låter konstigt men blir snyggt. (Tips även för trötta teakmöbler (inomhus). Rugga upp lite med sandpapper, olivolja och kaffe i en mugg. De skiktar sig, men jag doppar en vanlig kökssvamp i blandningen, hela vägen från botten så att man får med både olja och kaffe, och fördelar rikligt på träet. När det inte absorberar mer torkar man bort överflöd med hushållspapper eller en trasa.) Nu i helgen flyttade vi in det i stugan, att ha som matplats i allrummet. Få se hur mycket vi använder det, men det var tomt utan något där.

 

Nästa projekt är en av de två innerdörrarna som stod bakom klaffbordet i boden, om möjligt ännu smutsigare och otäckare, med döda intorkade spindlar här och var. Eftersom vi vridit sängen i vårt sovrum till att ha huvudänden mot fönstret (tidigare var den under snedtaket men jag gillar inte den känslan) tycker jag att vi behöver en sänggavel och kommer återbruka en av dörrarna för det.  I helgen lade jag den bäst lämpade på två bockar för att tvätta av men insåg snabbt att det enda raka var att skrapa dem. Ytterst är en gulbrun skör och sprucken lack. Under det trött vit färg och under det vad jag tror är ek i fantastiskt skick. Nu är min tanke att bara slipa bort all färg så gott det går och låta sänggaveln vara trären. Det känns hemskt att måla den, om resten av dörren är lika fin som det jag hittills skrapat ren.

När jag stod där med skrapan och kisade för att inte få lackflagor i ögonen tänkte jag på fotografiet som hänger i ett av rummen, på huset och de som bodde i det för hundra år sedan. Dörren måste ha suttit i huset då, varit så självklar i deras vardag att de inte ens tänkte på den och att jag jobbar med den nu är som att röra vid dem.  Det är nog fotot som gör det, fruns karska leende, jag känner en stark samhörighet med dem, inbillar mig deras förflutna närhet i huset, familjen som trampat samma golv vår familj trampar.  

 

Carina frågade efter förra inlägget om hur det går med våra tankar på att bli stödfamilj och lustigt att få frågan, för typ dagen innan hade samordnaren på kommunen hört av sig om en tjej, född '18, som behöver en stödfamilj. Vi bestämde oss för att ta det vidare genom att prata med fickans handläggare. Samordnaren vet egentligen bara det som handläggaren berättat, handläggaren är den som känner henne och familjen (en ensamstående mamma) bäst.

"Tänk att vi kanske är sju i familjen snart" sa Make i torsdags. Vi fyra, nya au pairen Sofia (som kommer 14/9), katten Astor och nu möjligen en tjej som är ett halvår yngre än Lill. Den sistnämnda hade ju bara vissa helger, men ändå. 

Familjen växer

Tillbaka efter en fullmatad helg. Man säger ju att tiden får fort när man har roligt men efter den här helgen vill jag nästan hävda att tiden känns längre (på ett bra sätt) när man hittar på mycket.

 

I fredags tog vi tidig eftermiddag, fyllde bilen till bristningsgränsen och drog till sommarstugan. Det är mycket grejer dit, nästan inga grejer hem. Jag satte upp gardinskenor i Sons rum där, och gardiner jag fyndat (fyndat!) på Kupan. Helt underbar kvalitet, måste ha varit snordyra från början, men 95 kronor för ett par. Ibland har jag sådan fyndtur att jag blir tårögd.

 

Barnen verkar verkligen trivas där och särskilt Lill som insisterar på minst två cykelrundor om dagen. Hon älskar att cykla! Vi är så glada där, hela familjen och det tog emot att lämna redan lördag eftermiddag för att hinna hem till kvällsaktivitet (Make och Son) medan Lill och jag stannade hemma och hade mys framför teven. På söndagen åkte barnen och jag på en släktträff, jäktade hem därifrån för att åka och titta på några kattungar.

 

Ja, vi har blivit med katt.

 

Det kan tyckas plötsligt påkommet men det är det egentligen inte. Redan innan vi köpte hus drömde vi om att ha katt, jag ville ha en som hette Astor. Det har inte blivit någon katt fast vi stött och blött frågan i tio år, nästan enbart för att vi känt att vi reser lite för mycket men nu, med sommarstugan, satsar vi på att hålla oss mer i Sverige och plötsligt känns katt som ett projekt vi kan ta ansvar för hela vägen. Räknar kallt med att kunna ta med katten dit, nämligen.

 

Barnen vet inget. Lill var med men till henne sa vi att vi bara skulle åka och gosa. Hon frågade inget och tjatade inte ens om att få en katt, så övertygande har vi sagt nej alla hundratals gånger de frågat, hihi. Alla kattungarna var oerhört snälla och keliga. Vi höll på i en timma, lyfte, gosade, bar och fast man märkte att de stundtals tyckte att det var lagom kul var det ingen av dem som fräste eller klöste eller ens pep. Vi valde en mörkgrå ullig (50 procent ragdoll) liten kattkille och han ska heta Astor, så är det bara. Jag längtar så oerhört efter att få överraska Lill med den – oklart hur intresserad Son är egentligen, han avböjde att följa med för att gosa med kattungarna, haha. 

Här var'e hår!

Lite reflektioner kring hår, detta ständigt aktuella ämne, hehe.

 

Under utlandsvistelsen slutade jag föna håret efter tvätt och märkte till min stora förvåning att mitt tidigare så spikraka tråkhår börjat få självfall. Visst, serru! Fönar jag håret blir det inget självfall men om det får självtorka blir det nästan lockigt. Överlyckling för detta. Jag läste på lite, och det kan tydligen bli så när man blir äldre och hormonerna ändras. Jag läste också att självfallet behöver elasticitet (fukt) så jag misstänker att mitt leave in-spray (typ som ett multifunktionellt balsamspray) gjort sitt till.

 

Alltså är min nya "rutin" att jag (som tidigare) tvättar håret max två gånger i veckan. Efteråt sprayar jag i en sorts multifunktionellt balsamspray och borstar igenom håret som får självtorka. Bra spray är antingen Lykos eget (Beat the heat multi spray) som jag tycker är en fantastisk allt-i-allo-produkt. Senaste tiden har jag använt Uniq One Hair treatment spray, som har ungefär samma egenskaper men lite tjockare i konsistensen. Båda sprayerna är jättebra efter tvätt men också dagarna efter, om håret ser trött och risigt ut.  Vill jag ha lite tuffare frisyr använder jag ett gammalt root lifting spray (Goldwell) som jag hittade i badrumsskåpet. Sprayar det vid hårbotten och fönar bara vid rötterna, låter längderna självtorka.

 

I ett år, fram till innan semestern, hade jag två set HairTalk, förtjockande slingor som man ungefär var sjätte vecka "flyttar upp". Det var så skönt att bli av med dem, jag vande mig aldrig vid att känna fästena och det kändes begränsande, blev fult när jag satte upp håret. Plus orimligt dyrt att underhålla. Frisörerna tar 1000 kr för den halvtimma det tar att flytta upp. När jag ifrågasatte den prisnivån sa de att det är "rekommenderat från HairTalk" och jag ba' Köper inte det, hördudu. Samtidigt var det riktigt dyrt att köpa slingorna, så heller inte så att man bara vill sluta innan de blivit utslitna. Det var en befrielse att bli av med dem och jag kommer aldrig sätta i extensions igen.

 

En annan grej jag kommit fram till är att det här med att snurra upp håret i handduksturban efter tvätt nog inte är så himla bra. Det var no-no med HairTalk. En gång testade jag och då lossnade en av slingorna direkt. Efter att jag slutat med HairTalk har jag undvikit turbanen och tycker faktiskt att jag inte tappar alls lika mycket hår i samband med tvätt som jag gjorde tidigare. Det kan vara en tillfällighet, men jag tror inte det.

 

Igår var jag hos ny frisör. Frågade en bekant, som alltid är så snygg i håret och fick tips om den här tjejen. Det var inget tjusigt ställe men frisören var jättebra.

1. Det gick snabbt. Vissa frisörer är som att de räknar hårstråna och det tar timmar att lägga slingor. Jag var in och ut på mindre än två timmar. Fantastiskt!
2. Hon tog egna initiativ. Formade min trötta "lugg" utan att fråga om jag ville, lade mycket mer energi på det än någon gjort på väldigt länge.
3. Hon är smart, föreslog själv att lägga bara några tunna ljusare slingor precis runt ansiktet, så att det ser snyggare ut om jag sätter upp håret. Hon är den första frisör som kommit på det själv, annars får jag alltid säga det och det är ändå inte som att de fattar. 

Sommarstugan

Hela förra veckan bodde vi i sommarstugan. Jag är så glad för hur bra det känns för jag visste ändå inte helt säkert, har ju alltid sagt att jag inte är sommarstugetypen, blir rastlös efter någon dag eller så, men inte den här gången. Det var bara så fint och avkopplande och mysigt. Bloggen Julia Eriksson (som finns länk här till höger) skrev tidigare i somras om det här med behov och att köpa saker. Hon skrev något i stil med att allt man vill ha bottnar i ett behov men vilket behov är det egentligen man tillfredsställer om man köper ett par nya solglasögon fast man redan har ett par, och hjälper det? Blir verkligen behovet tillfredsställt av det där man vill köpa? Det är en nyttig tanke. Varför vill man ha en sommarstuga när man redan har en stor villa? Det är inte så att vi behöver mer yta. Jag funderade en del men kom fram till att stugan ger en känsla av trygghet och det är nog mycket det som lockar. Det känns tryggt att vara i ett litet fysiskt rum, nästan så att man kan sträcka ut båda armarna och nudda varsin motstående vägg (tillspetsat, riktigt så litet är det inte, haha). En throwback till barndomens lekstuga. Något som är lite på låtsas fast ändå inte. 

 

Efter mycket om och men har vi kommit fram till att vi nog inte ska ha internet där heller, fast fiber är indraget av tidigare ägare. Istället har jag grävt fram min gammelfasters teve från källaren, vi fick den för flera år sedan när hon bytte, minns inte varför men den är fullt fungerande. Igår på Erikshjälpen hittade jag en liten nätt DVD-spelare för 200 kronor. Vi tänker: DVD-filmer om barnen (eller vi) vill kolla på något. Make tyckte att teven är lite för liten men en av Maria Soxbos alla kloka tankar om hållbarhet är att man kanske får nöja sig ibland, att allt inte måste vara exakt precis så som man helst skulle vilja. Har ändå en fungerande 28" teve i källaren kan man använda den, även om man hellre velat ha en 32". Det här med att folk ska ha exakt det de vill precis hela tiden, det är fan inte sunt och inte konstigt att planeten håller på att krascha.

 

Nå, eftersom jag mejlar alla inlägg till bloggen ska jag se om jag lite senare kan gå in via Blogger och lägga in lite bilder. Visst är det kul med bilder?