Det har varit ännu en skön, avkopplande helg i sommarstugan. Nu blir det nog inte på åtminstone två veckor eftersom katten Astor kommer nästa helg och helgen efter blir Sofias första i Sverige. Gissar att vi gör annat då.
Senaste veckorna har jag längtat så mycket efter att träffa Äventyret, mer än jag gjort på väldigt, väldigt länge. Två gånger har jag frågat Make om det är okej att jag… men båda gångerna har han sagt nej utan att säga nej. Jag märker att han inte tycker att det känts bra så då släpper jag det. I onsdags skulle jag på AW och då tyckte han att det var bra tillfälle men då var jag trött, frusen och inte riktigt i form, så jag stod över och inbillade mig att jag skulle ha det innestående men något är det tydligen som skaver…
Jag önskar så att han skulle hitta någon han också, skulle inte bli annat än glad om han bara ville utnyttja den frihet jag mer än gärna återgäldar men han vill inte, eller om han inte är tillräckligt motiverad. Jag vet inte men så fantastiskt det vore om han hade sitt, jag hade mitt och så kan vi vara en långsiktigt glad och harmonisk familj i det stora, det som räknas. Känner mig fångad på ett sätt jag inte gjort på länge. Fullt medveten om att den här friheten är långt ifrån självklar i de flesta förhållanden men för oss, för mig, är den ett måste. Den är mitt syre och jag vet inte hur länge jag fixar att hålla andan.
3 kommentarer:
Kram, hoppas du får luft snart.
Aha, så ibland säger din man alltså nej till arrangemanget. Det har inte framgått tidigare. Man blir ju fascinerad av detta. Av arrangemanget alltså, inte direkt av att ha säger nej ibland.
Tack, det känns bättre idag! ♥️
Carina: Jo, det är alltid så att vi stämmer av per tillfälle. Vårt, liksom alla förhållanden, har sina ups and downs och det funkar inte riktigt med vårt arrangemang när det är downs. Om inte vi är i balans med oss själva är det ingen bra idé att ge sig ut på äventyr, så att säga 🙂
Skicka en kommentar