Tre stycken

Visst är det konstigt att ju oftare man hörs, desto mer har man att prata om? Borde det inte vara tvärt om? Städerskan på ett tidigare jobb pratade i telefon precis hela sina arbetspass. Ett lågt mumlande på annat språk. Någon gång funderade jag högt med en annan kollega om med vem hon har så mycket att prata om. Han svarade att hans syster och hans mamma pratar med varandra i flera timmar om dagen. Jag undrade vad man möjligen kan ha att prata om i flera timmar varje dag. Han gjorde en gest jag tolkade som ungefär Tja, tydligen.        

 

I slutet av månaden ska jag till nästa större stad och träffa min vän som bor där. Vi ses ungefär två gånger om året och jag är alltid lite rädd att upptäcka att vi hamnat där, att vi ska sitta mitt emot varandra och inse att vi ses för sällan för att ha något att prata om. Än så länge har vi aldrig varit i närheten, jag hoppas att vi aldrig kommer dit.

 

Faktiskt är det lite så med bloggen också. Skriver man lite varje dag finns alltid någon att reflektera över men när det gått för lång tid är det svårare. Dumt ju, varför måste det vara så? Jag tycker ju bäst om att läsa det korta. För länge sedan hade jag en blogg som hette Tre stycken. Tyvärr var jag inaktiv där för länge och bloggen raderades. Dokumentation från flera år försvann. Jag sörjer det. Jallafall, bloggen hette så eftersom det ideala blogginlägget – kom jag på – består av tre stycken. En början, en mitt och ett slut. 

God jul, gott nytt år och god fortsättning!

Blöggis har haft lite jullov men nu är vi på 'at igen!

 

Helgerna varit som att balansera på slak lina över diverse sjukdomar. Mamma var covidsmittad på julafton och jag är rätt säker på att jag fick det strax innan nyår men var så pigg att vi inte ställde in några planer. I fredags skulle jag jobba men Son ringde vid 10 och sa att lillasyster hade kräkts. Jag messade Sofia som inte visste något om det men jag åkte hem ändå och tur var det för Lill hade mycket riktigt kräkts – hon är sådan som går undan och gömmer sig när hon mår dåligt – och Sofia hade suttit i telefon med sin bank under tiden. Lill är så tapper, hon hade gått in själv i badrummet och kräkts i toan utan att säga något. Så fort jag kom innanför dörren kräktes hon igen och samtidigt som jag hanterade det kom Sofia och frågade om jag hade någon ångestdämpande medicin. När Lill kräkts klart fick jag veta att Sofia blivit av med 900 EUR från sitt bankkonto i något som vi senare resonerade oss fram till måste vara någon skum pengatvättshistoria delvis genom spanska motsvarigheten till Swish och jag undrar om inte hennes telefon blivit kapad, enda sättet vi kan komma på att de lyckats göra vad de gjort. Små swishar in, lite större swishar ut. Hon tog kontakt med de nummer som swishat och de sa att de är anställa av ett turkiskt företag för att sitta och swisha småsummor via sina privata konton till okända människor (tala om att vara naiv). Slutligen hade de gjort en större banköverföring på 700 EUR från hennes konto. 

 

Hon var naturligtvis väldigt upprörd och sa något om att det varit en jobbig vecka. Jag frågade vad som hänt mer och det var något med ett ex som hört av sig och så var hon ledsen för att relationen med hennes föräldrar är så dålig, verkar ha varit extra jobbig runt jul. Det visade sig också att hon haft panikångest tidigare och har medicin men glömt tabletterna i Spanien. Sedan hon kom till Sverige har hon mått dåligt av att inte ha tabletterna "utifallatt". Jag ringde Lills bästis mamma som är psykiatriker men hon kunde inte skriva ut på distans. Försökte senare på kvällen komma in på jourläkarcentralen men det gick inte. Slutligen fick vi en förpackning Sobril som passerat bäst-före-datumet från min mamma som också haft dem som trygghet men aldrig tagit. Inte samma sort som Sofia haft tidigare, men experten sa att det inte är så himla noga och mest sannolikt behöver hon inte ta dem alls, det är en trygghet bara att ha dem till hands. Sofia mådde mycket bättre när hon fick dem också, avböjde vidare försök med jourläkarcentralen.

 

Tror att det var en stor lättnad att allt kom upp till ytan. Jag sa att hon ju måste säga om det är något, för allas skull, om hon inte mår bra men hon sa att hon inte velat oroa oss. Kanske var hon orolig för hur vi skulle reagera. Nu är (efter lite om och men) polisanmälan gjord i Spanien och det är bara att vänta och hoppas att hon får tillbaka pengarna. 

En *sån* dag

Hela den här veckan har jag haft så väldigt ont i/runt bäckenet. I tisdags var jag nära att svimma i badrummet och igår snavade jag på katten, rasade ihop som en korthus och kunde inte ta mig upp från golvet. Idag hade jag tid hos kiropraktor och var nervös för det, dels för att jag är rädd för knäckandet och dels för att jag (hur tänkte jag?) bokat tid hos en manlig sådan. Han hade bra recensioner och jag bokade rätt spontant men kände visst obehag inför det innan också.

 

Han konstaterade "vanligt ryggskott, inget farligt" men skulle försöka lägga pusselbitarna rätt (hans uttryck). Jag visste ju att det skulle knäcka men hade inte förutsett min egen reaktion. Sett så här i efterhand, i slow motion kom knäcken som skrämde mig och antagligen gjorde ont också men minns inte. Den impuls jag får, som jag tillsammans med Äventyret lärt mig ge plats för att uttrycka just obehag och smärta, slog till och jag satte naglarna i det som råkade vara närmast, i det här fallet kiropraktorns bara underarm och samtidigt skrek jag till. Ungefär som att min egen reaktion bekräftar för mig hur obehagligt jag tyckte att det var så blev jag liksom skrämd av min egen reaktion och vad den symboliserar, en korsreferens till helt andra trauman. Han sa något i stil med "Det är okej att skrika, jag är van" vilket var avsett som lugnande och avdramatiserande men slog an något helt annat i mig och innan jag visste ordet av låg jag där på britsen och hyperventilerade med snabbt tilltagande gråt. Herregud.

Han hanterade det bra, backade undan för att ge mig luft, föreslog att jag skulle sätta mig upp, erbjöd vatten och en pappershandduk som snabbt blev svart av mascara. Ganska snart förstod nog både han och jag att det inte skulle bli aktuellt med fler "knäckningar" så han nöjde sig med akupressur vilket kändes bra och ryggskottet kommer gå över ändå.

 

Nu i efterhand är jag helt mentalt mosig. Tycker själv att jag är fjantig och vill säga till mig själv att rycka upp mig men kan inte hjälpa hur jag reagerar. På väg därifrån passerade jag nära Äventyrets adress och funderade några ögonblick på att gå upp, bara för att få en kram och andas i en trygg famn, men kände mig för uppriven och ville inte göra honom upprörd eller orolig. Vill inte göra någon upprörd eller orolig för min skull. Känner att det här är min grej att hantera men stunder som dessa känner jag mig permanent och hopplöst trasig.

2024 Here we come!

Hej och gla' fredag på er!

 

Veckan har varit matig! Sådär så att man liksom känner sig som i paltkoma. Mycket på jobbet men på ett bra sätt. Tar liksom långa, effektiva kliv. Det är kul nu, det mesta är kul. En av mina närmaste kollegor och jag har självmant tagit på oss ett ganska stort förbättringsområde. Chefen säger inte att han är glad att vi gör det, inte till oss men hon hade överhört honom prata med en annan chef på julfesten. Den andra chefen hade beklagat sig lite över sitt team, att det inte var så mycket fart på dem och då hade vår chef sagt att det var tvärt om för honom för hans team inte bara gör vad de ska och gör det bra, utan tar även egna initiativ och han är helnöjd med oss, kunde inte varit bättre. "Hade ju varit roligt om han sa det till oss också" konstaterade vi, men kul att ändå bakvägen få bekräftat att han ser vad vi gör och uppskattar det.  

Hennes och min grej är att vi sitter tillsammans, min kollega och jag, metodiskt och strukturerat pratar vi om hur vi tycker att vi ska överkomma våra utmaningar, gör en snygg och prydlig och ganska detaljerad plan (för är det något våra konsulter trummat in i oss är att PLANERA ARBETET) och sist sätter vi ihop en liten bam-bam-bam-lista – noterar vad chefen behöver säga okej till för att vi ska kunna köra igång och vad vi vill ha hans input kring. Sedan bokar vi en halvtimmas möte med chefen, går igenom vad vi tänker göra, hur och när, ber honom säga okej (vilket han gör) och sedan kör vi. Vi måste vara alla chefers dröm, tänker jag. Känner att vi är förbi det här med att man sitter på ett möte med en massa folk och prata om vad man ska göra och hur, vi kommer till mötena med en plan som vi kan prata runt istället. Det blir tusen gånger bättre. Chefen älskar det för han är den rastlösa typen och man rent ser hur det kryper i honom när det går för långsamt eller blir för mycket snack.

 

Jag ser (faktiskt) även fram emot mot att jobba i mellandagarna. Kommer ställa mejlen på out-of-office och lägga allt krut på att städa/uppdatera affärssystemet enligt de nya rutiner och processer som vi utvecklat under hösten och som ska börja gälla efter årsskiftet. Väldigt tillfredsställande känsla, att vi gjort grundjobbet så gediget under hösten. Vi är sjukt redo för 2024. 

En ny mening?

Igår pratade jag med handläggaren på kommunen som fått in två nya uppdrag hon trodde kunde passa oss. Egentligen primärt ett uppdrag, men hon nämnde ett till, utifallatt. Det andra hade kanske kunnat vara något, men en liten knodd, bara två år gammal och med en mamma som nog kräver rätt mycket trodde handläggaren. Barnet i sig verkade vara "det lilla problemet" så att säga. Älsklingen. På ett sätt hade det varit mysigt med en liten men så tänker man på allt det för med sig (igen) plus att Sommarstugan VERKLIGEN inte är ett säkert ställe för en så liten. Trappan där – herreGUD. Det hade inte gått.

Den andra är en flicka året yngre än Lill. "Ett väldigt okomplicerat uppdrag". Inga konstigheter, en ensamstående mamma utan nätverk som jobbar mycket och på oregelbundna tider så flickan är väldigt mycket på dagis, nattis och helgdagis. Hon skulle må bra av att tillbringa tid med en familj. Mamman är (förstår man ju) rätt slutkörd och behöver lite avlastning ibland. Det känns helrätt. Klart hon ska få vara hos oss.

 

Nyttigt det är för oss också att bli påminda om hur förbannat bra vi har det och hur hårt många sliter och ändå knappt klarar sitt uppehälle. Dessa ensamstående mammor som kämpar, och barnen som går långa, långa dagar på dagis. Lite svårt att inte känna sig som en skurk, faktiskt. Vi har det så mycket bättre än vi förtjänar. 

Spridda skurar

Astor försvann i helgen. Vi var så oroliga, han var borta hela natten och det var nästan -10 ute! Vi trodde att vi inte hade någon katt längre, kunde inte sova, tänkte att han kanske var vilse någonstans, kall och rädd. Som en Disneykatt, med sorgsna ögon, saknar sin familj. Morgonen efter såg vi hans spår i snön och blev så glada när han plötsligt uppenbarade sig utanför fönstret. Resten av söndagen ville han bara ligga nära någon och sova, helt utmattad och trygghetssökande. Tror ändå att han övernattade på ett hyggligt ställe, för han var varken kall eller utsvulten när han kom hem. Vår älskade lilla katt.

 

I lördags var Make och jag i sommarstugan över dagen. Installerade mobilt bredband så att vi kan hålla koll på huset på distans. Åh, vad jag saknar att vara där. Längtar efter att åka dit själv en helg, bara vara. Läsa, promenera, kanske skriva lite. Laga god mat, sitta i soffan med ett vinglas. Make sa att vi kan ta en helg var där. Han skulle också tycka att det var skönt. Det hade så klart varit fint att vara där tillsammans också, utan barn, men jag längtar så efter att vara SJÄLV. Man är ju aldrig det hemma.

 

Det är inte billigt med sommarstuga. Dels är räntorna inte att leka med men vi ska lösa en del av lånen under våren när det kommer ny utdelning (som manna från himlen!). Dels är fasta kostnader, för V/A och nätavgiften, mycket högre än hemma. Elförbrukningen är nästan ingenting men nätavgiften kostar 900 kronor i månaden! Fiber var också en sådan grej, de har lokal prissättning och billigaste fiberlösningen kostar över 500 spänn i månaden, 12 månader om året. Hemma betalar vi ungefär hälften. Därav mobilt bredband.  

 

Efter en väldigt massa tjat fick jag offert från skorstensmannen på att sätta in kamin. Det ska vi också göra till nästa höst. Åh vad jag längtar! Det blir nog en Westbo Viktoria (100).

 

Jag blir så väldigt irriterad på Sofia med en grej. Har länge stört mig på att hon aldrig någonsin kommenterar maten jag lagar eller säger "tack för maten! Här om dagen hade jag gjort en riktig god sallad på gravad lax med ruccola, avokado, gulbetor, fetaost och min egen senapsdressing (egentligen bara hälften hovmästarsås/hälften olivolja med lite extra salt och en rejäl nypa vallmofrö som man skakar ihop – bästa grejen, passar till allt). Jag anstränger mig ofta med matlagningen, även en vanlig sketen måndag men ändå säger hon inte ett ljud.

 

"Hur smakar det?" hjälpte jag på traven och hon trodde jag menade gulbetorna som vi talat om tidigare och svarade "Tja, ungefär som rödbetor som du sa". Efter maten sa jag på engelska "Varsågod för maten". Inget reaktion. Jag blev sur och svarade mig själv på engelska "Tack Lo för att du lagade mat!" Sedan klampade jag upp på övervåningen för att natta barn. Make är inte heller särskilt bra på att visa uppskattning, jag brukar några tuggor in i måltiden säga "Hoppas att det gick att äta…" och då säger han att det var jättegott, men jag måste alltid fråga, det kommer aldrig spontant. Våra tidigare au pairer har verkligen uppskattat min mat och jag ÄLSKADE att laga mat till dem. När man ser hur någon tar första tuggan och ba' Mmmmmmmm! Det är all lön för mödan jag behöver. Fan så tråkigt det är att laga mat till folk som inte ens verkar reflektera över hur det smakar. Jag är kräkless på att laga mat till personer som inte verkar reflekterar över att det är gott.  

”Jag går sönder när du inte litar på mig”

mumlade han mot min nacke.

För några veckor sedan skrev jag att jag litar på honom med mitt liv men inte på hur han uttrycker sig när han blir frustrerad. Jag visste att det skulle ta men förstod nog inte exakt hur hårt. Jag tror knappt att jag kan säga något som skulle såra honom mer än det.

Den här gången var det som att han ville visa mig exakt hur rädd om mig han är. Hård och stark men samtidigt lätt och oändligt lyhörd, bekräftar hela tiden, med ord och fingertoppar, att han ser mig, att han uppfattar varje liten reaktion. Då slappnar jag av, släpper honom närmare mig, djupare. En oinvigd skulle nog bli förvånad över hur mjukt, respektfullt och lyhört det hårda är. Det måste vara det. En vettig Dom fattar att hans ansvar är hundraprocentigt och tar det på fullaste allvar, en hederssak. Jag har aldrig känt mig tryggare i en vaniljrelation, snarare tvärt om.

 

Fyra timmar, två intensiva var men ändå tog avskedet 20 minuter. Inte ens efter det kände vi oss klara, varken han eller jag.