Nedräkning

Kontoret blev midsommartomt redan vid 11. Folk som ska jobba klart dagen i bilen på väg till respektive midsommarmål. Jag känner att motivationen tryter. Hade ett snabbt leverantörsmöte i förmiddags och landade en besparing på 650 000 bara sådär från ingenstans. Känner lite att jag hade kunnat stänga butiken för idag med gott samvete.

 

Jag som var så nöjd med genidraget att boka ICA-slot tänkte fel och glömde bort att uppdatera/frisera beställningen innan deadline. På det stora hela blev det bra, men vissa grejer missade jag och vissa blev det för mycket av. Jaja, en världslig sak.

 

Igår gjorde jag (öppna) bao buns till mig och Sofia. Asgoda med räkor och mango snabbmarinerad i lime, chiliflakes och en skvätt soja. Hon sa som vanligt inte ett ord. Tackade inte. Vet att jag tjatar/gnäller/ältar detta men jag DÖR en smula inombords varje gång jag lagar god mat till någon som inte kommenterar. Jag är så vansinnigt trött på att laga mat till henne.

 

I tisdags sov barnen hos mormor och morfar och Äventyret skulle på sommarfest så jag tillbringade eftermiddagen/kvällen med att köra till IKEA för att lämna tillbaka fem skrymmande kollin som legat i vardagsrummet och som jag slutligen insett att jag inte ville ha kvar, samt köpa en blandare till uteköket. Den vi hade har inte klarat mer än några vintrar och hela förra säsongen gick utan att vi lagade den (fast vi efter åtminstone halva sommaren hade fått tag på rätt reservdel). I år bad jag Make snällt att lösa problemet eftersom jag inte vill gå en sommar till utan att kunna använda uteköket. Han lagade blandaren men när vi slog på vattnet verkade den vara trasig på ytterligare något sätt. Ska vi inte bara köpa en ny på IKEA för några hundra? sa jag men NEJ, han skulle laga den.

Nu kan han göra det precis när han vill. Den ligger i en låda i car porten och en, av mig egenhändigt monterad, fullt fungerade, sitter på plats i uteköket. Oerhört nöjd med att ha löst problemet helt på egen hand.

 

På IKEAs fyndhörna hittade jag även en megaposter som egentligen ska sitta monterad på en canvas men nu bara var en bild. Den kostade 39 spänn och jag tänkte att den är bättre än inget på stora tomma ytan över nya soffan. Tills vi bestämt vad vi ska ha på väggen. "Det är tillfälligt" sa jag till Sofia, när hon undrade varför kanten såg lite konstig ut. Då kan man, i hennes fall, antingen säga "Men det är helt okej sådär" eller "Bra alternativ tills vidare" men istället småfnissar hon och säger "Okej, bra, det är i alla fall tillfälligt" sådär liksom som att både hon och jag EGENTLIGEN vet hur fult det är men att vi håller god min – för någon annan? Hon gör så hela tiden. Igår när Lill var kärleksfull mot henne och ville kramas sneglar Sofia på mig, liksom i samförstånd med en min som indikerade att vi vet båda hur jobbigt det är när Lill kommer och vill kramas. Jag räknar dagarna tills hon åker. All Lills kärlek ska gå till någon som har vett att uppskatta den. 

Ett nedslag i tillvaron

En sådan period att man skulle vilja ha ett autosvar på mejlen: "Det är många som skriver nu. Var god försök igen senare."

 

Make är i Australien sedan i lördags. På torsdag är det bröllop. Jag tror han åker hemåt igen på söndag men är inte helt hundra. Det är bara en dryg vecka tills Sofia åker tillbaka till Spanien. Det känns bra. Hon är tacksam avlastning men taskigt att säga blir det faktiskt skönt att slippa henne. Jag tycker att hon förändrades lite när hon var inlagd. Hon har blivit mer negativ, mer självcentrerad, lyckas med små gester visa att hon tycker att det mesta hon ser är rätt B. Lite tonårsfasoner, liksom och jag tycker att båda av hennes kompisar som varit här på besök varit likadana. 23-åriga teens. Har ingen jättepositiv bild av spanjorskor efter det här året.  

 

Nu ser vi fram emot midsommar som tillbringas på vår underbara skärgårdsö. Jag har redan beställt mat på ICA så vi slipper handla. På midsommar kommer Cass och hennes pojkvän, men bara för lunch. Ja, hon har skaffat pojkvän! Alla är lika förvånade. Hon som aldrig någonsin skulle… Hehe. Igår ville Lill ringa till henne så vi hördes på FaceTime och fick även se killen. Blir kul att träffa honom ordentligt på fredag!

 

Lill, hon är så glad med våra au pairer och alla som kommer som bonus. Killen som Sofia dejtar sov över lördag till söndag och Lill är överförtjust. Hon var lite bekymrad över att han kanske skulle se henne i hennes Bamse-pyjamas. "Tänk om han tycker att jag är är barnslig". Älsklingen. Hon är överlycklig för att Cass kommer på fredag och är överlycklig för Sofia. Sofia är måttligt road av Lills kärlek, det skär lite i hjärtat, att hon inte möter Lill i det men Lill verkar inte märka något.

 

Jag har som miniprojekt att piffa till gäststugans kök. Vi snackar intuitionsgula väggar och plastmatta men jag planerar att måla väggarna i en betydligt fräschare nästan-vit färg och har secondhandad en svart/"natur"-mönstrad bomullsmatta som förhoppningsvis täcker det mesta av golvet. Hittade också ett litet klaffbord för 350 spänn, funderar på att måla det i en annan färg men kanske inte. 

Rik

Make och jag kom till sommarstugan själva igår. Jag kom landvägen, han båtvägen från stan där vi gjort överföringen och fått nycklarna. Det känns fantastiskt att h en båt här, två minuters promenad från huset. 

Vi åt middag med ryggen mot husväggen och näsan mot kvällssolen. Bakom det där vita huset ligger hamnen. Tomater, sparris och jordgubbar från en gård i närheten. 24-månaders lagrad spansk skinka. (Jag är en sådan som frågar i charken.) Svalt vitt mineraligt i glasen.

Efter maten gick vi en kort promenad bort över klipporna för att se solen gå ner. Tittade till båten, sneglade på en större vid en brygga i närheten. 

Strax ska jag duscha, baka en rulltårta och lite senare kommer mina föräldrar med barnen och faster Karin. Vi ska ”överraska” med båten. Inte barnen, de vet redan och jag hoppas innerligt att de inte försagt sig. Barn och hemligheter. Inte hela världen om, så klart. Sedan ska vi dricka champagne till rulltårtan, tänkte jag. Fira båt, 90-åring och (fast det berättar vi inte) utdelning.

Känner mig väldigt, väldigt lycklig just nu.

 

"Du ska få allt" sa farmor

Igår fyllde pappas faster 90 år. Vi kan kalla henne Karin. Flera gånger har jag tänkt att man egentligen borde intervjua henne, be henne berätta om sitt liv men jag tror att det är så mycket mörker och hemskheter där att jag inte skulle palla med. Hon är världens mest positiva, "glad för det lilla" personifierad.

 

När hon var liten bedömdes hon vara efterbliven för att hon har någon sorts nervsjukdom. Från myndigheternas sida ville man sätta henne på ett hem för sinnesslöa barn men hennes mamma, min gammelfarmor, tog strid och vägrade. Som jag förstår det jobbade de med en sorts hemmasnickrad fysioterapi och Karin blev bättre.

 

Karin föddes in i en familj som nyligen förlorat ett barn. Min farfars lillebror var två-tre år när han fick en balja kokhett vatten över sig och dog några timmar senare på sjukhuset. När det stod klart att pojken inte klarat sig lämnade min gammelfarfar sin fru på sjukhuset, han var sent till att spela med några kompisar. Gammelfarmor fick själv åka hem, väcka min farfar och berätta att hans lillebror dött.

 

Jag vet inte om det är så, men har en ganska stark känsla av att Karin inte kunde få barn. Vet ju att man tvångssteriliserade frisk förr, och vet inte om hon fortfarande i något protokoll någonstans räknades som sinnesslö. Hon räknades inte som fullvärdig. Hennes rum var en skrubb och hennes föräldrar lånade ut henne som hemhjälp gratis till vänner och bekanta.

Hon har i alla fall alltid älskat barn och utbildade sig till barnskötare och jobbade som det i många år. Hon träffade aldrig någon man, bodde hemma hos sina föräldrar tills hon var kanske… 40? Då flyttade hon till en lägenhet ett stenkast från dem och fortsatte ta hand om dem tills de dog i slutet av 90-talet.

 

Karin är övertygad om att det är av yttersta vikt att hon håller sig sysselsatt. Hon har aktiviteter varje dag, går på qi gong, promenadgympa, allt som erbjuds. Hon har fortfarande kontakt med vissa "barn" som hon tog hand om som barnskötare och är engagerad i föreningar och olika aktivitersgrupper. Hon har Instagram och följer oss i familjen. Jag misstänker att hon tror att allt man lägger på Stories skickas enbart till henne så hon svarar på ALLT. ALLT. Hon svarar också på allt som syrrans företag publicerar. Hon kommenterar på svenska. Syrrans SoMe-person måste ju undra, tänker man.

 

När jag ringde Karin igår för att önska grattis på födelsedagen hade hon precis kommit hem efter att ha bjudit några vänner på "Kinarestaurang" och hon var så lycklig att hon nästan darrade på rösten. Hon kunde knappt tro hur uppvaktad hon blivit, av (med hennes mått mätt) så många människor. Hon räknade upp alla fina presenter hon fått och hur många som hade ringt. Hon sa att hon känner sig så genuint uppskattad, jag tror inte att hon har känt det så många gånger i livet.

 

"Jag kunde ju inte riktigt vara mig själv när jag var ung, jag tog ju bara hand om mor och far men det känns som att jag tar igen det nu. Livet är så roligt!"

 

Sedan berättade hon att hon ändrat sitt testamente så att pappa, syrran och jag är förmånstagare. Vad säger man? "Tack"? Nej, det känns fel men hon ville förklara hur hon resonerat och jag sa att jag uppskattar att hon delar det med mig och att jag är tacksam. Jag har ingen aning om vad det innebär, kan vara miljoner, kan vara en samling porslinstomtar (liksom rubriken referens till reklamen f som snurrar nu) men känner att det inte spelar någon roll. Jag har tacksamt nog fått en väldigt avslappnad inställning till pengar senaste tiden. Ska t ex få lönebesked från min chef nu om en stund (nej, ingen diskussion, ingen förhandling, inget samtal. Besked. Välkommen till industrin). Gör med åtta minuter tillgodo lite research och kollar vad jag har i lön nu, fick öppna en lönespec (som jag aldrig öppnar annars) och gjorde stora ögon: HAR JAG SÅ HÖG LÖN?! SHIT!

   

Foodie

Större delen av vår relation har vi kört ett stående skämt, ett av de få som inte blir gamla, att jag försöker ha ihjäl Make genom att servera honom mat som passerat bäst-före-datumet. Han är nämligen en sådan som helst inte chansar. Maten behöver inte ens ha passerat bäst-före för att han ska rata den, det räcker med att det är lika kvar i förpackningen, som att det äldsta per definition är för gammalt.

 

Jag, som är kökschef hemma, har stenkoll på hur på riktigt för-gammal mat beter sig. Jag vet att creme fraichen blir grönmöglig, grädden klumpig, korven luktar surt osv. Eftersom jag är en analytisk och logisk person kan jag alltså snabbt räkna ut att om creme fraichen INTE är grönmöglig så är den okej att äta. Make lagar i princip inte mat så han har aldrig råkat få ut en creme fraiche-burk från längst bak i kylen och behövt hindra en kväljning när han ser innehållet.

 

Häromdagen, inspirerad av sociala meeeedier, smörsteke jag gräslöksblommor att piffa till en gnocchisallad med. Make undrade om hans tid var kommen nu, är blommorna giftiga? Jag lyfte trägaffeln från pannan och frågade om han gjort överföringen än, utdelningen från hans bolag till vårt gemensamma konto.

"Nej" sa han och såg lurig ut.

"Säkert?" sa jag.

"Japp. Ska göra det på måndag" sa han.

"Dåså" sa jag och låtsades att jag skulle slänga blommorna i soporna. "Vi… Jag menar DU kan smaka blommor på tisdag istället."

 

Nu är överföringen gjord men någon (han) måste installera robotgräsklipparen vi köpt så jag ska nog inte förgifta honom riktigt än. Har sparat en tub Senap Original som gick ut 2023, utifallatt. Moahahahaha. 

Mammorna

Sofia kom hem från sjukhuset i torsdags. Hon passade på att göra slut med sin kille (eller vad han nu var) kvällen innan. Via textmeddelande. Hon läste hela chatten högt för mig i bilen med en röst som knappt bar (det var så synd om henne) och jag fick bita mig i läppen för att inte upplysa henne om att hon är en barnslig och egoistisk dramaqueen. Det är princip på dagen en månad tills hon åker hem nu och vi kommer inte sakna henne. Vet att hon mår dåligt över grejer men börjar bli sådär krass som jag vet att man egentligen inte ska bli med folk som mår psykiskt dåligt. Det är inte bara att rycka upp sig (vet) men å andra sidan börjar jag misstänka att hon trivs rätt bra med att sitta instängd i ett kvavt rum och tycka synd om sig själv.

 

Vi tillbringade helgen i sommarstugan, hon var tacksamt nog inte med. I lördags köpte vi en båt, ska hämta den på fredag. Make har vänt ut och in på utbudet sedan förra sommaren och varje gång har han landat på Yamarin 64DC. Den har blivit vårt ideal så när den här (snart 20 år gammal men fräsch och välskött) dök upp på rätt ställe bad vi om att få komma och titta. Make hade redan förberett kontrakt och killen som sålde såg rätt förvånad ut när det gick upp för honom att vi var beredda att skriva på där och då. På väg hem frågade jag om vi ska döpa den till Anna. Båten Anna. Boten Anna. Make tyckte att det var måttligt roligt och lade in sitt veto, haha.  

 

"Ba' så du vet, jag kommer säga till alla att båten är min morsdagspresent" sa jag till Make igår. Morsdag. Det är en dag som inte betyder något alls för mig, mina föräldrar tyckte alltid att sånt var tramsigt (vi har aldrig firat namnsdagar heller) och det ligger kvar. Däremot blir jag sjukt stressad över alla mammahyllningar på Insta. Undrar om min mamma innerst inne blir ledsen för att min syster och jag inte lägger ut något glättigt om Världens Bästa… osv. Det hade känts påklistrat om jag gjorde det. Hon ÄR världens bästa, det är ju inte det. Svårt, samma inre brottningsmatch var sjätte månad.

 

På tal om mammor hade Makes föräldrar tänkt hälsa på oss i sommarstugan i juli. De har nämligen planerat att träffa vänner i Dalarna  och eftersom de ändå är i södra Sverige… Jag frågade Make om de på riktigt tror att Blekinge och Dalarna är nästgårds, förstår de hur långt det är, både bil- och rälsvägen? Oklart, vi lät det hela bero men nu har det gått upp för dem att det inte finns några synergier och funderar på augusti istället. Det lutar åt den helgen min kusin firar sin 40-årsdag i Stockholm så tyvärr är jag inte hemma då. Det var ju synd.  

Lilla Bonus

Vi hade möte – jag, mamman och socialsekreteraren. Jag hade sagt innan till socialsekreteraren att jag hade en känsla av att mamman egentligen inte vill ha avlastning med övernattningar och eftersom vi ändå skulle diskutera en förlängning av uppdraget behövde vi reda ut frågan.

 

Min magkänsla stämde och efter en del krumbukter berättade mamman om vad som skavde hos henne med övernattning. Bonus har sina issues med toalettbestyr och hon sover väldigt orolig. Plus att mamman och Bonus inte sovit isär en enda natt sedan hon föddes, hon sover t o m permanent i mammans säng. Klart att det känns att då lämna bort sitt barn en natt.

 

Jag sa till henne att om mamman bara vågar och känner sig bekväm med det så kostar det inget att prova. I värsta fall kör vi hem Bonus och ingen skada skedd. Vi skulle aldrig insistera på att hålla kvar henne om hon uppenbart inte mår bra av det. Mamman är så klok och rationell så hon sa yes, vi provar! Socialsekreteraren tillade "Ja, jag kan nästan garantera att vi inte har en bättre familj än så här att erbjuda." Det var typ det finaste någon sagt någonsin.

 

Redan nu i helgen bestämde vi oss för att testa och det gick hur bra som helst. Bonus älskar att vara hos oss. Make tog med henne och Lill till stans bästa lekpark, sedan gick jag med tjejerna till sjön nedanför vårt. Bonus har aldrig tidigare badat i en sjö, aldrig ens doppat tårna. Först var hon rädd, ville inte ens känna på vattnet och jag fick lova och svära att det inte finns varken maneter eller hajar. Först när Lill badat klart och vi skulle hem bestämde Bonus sig för att testa och sedan kunde hon inte få nog av att hoppa från bryggan med min hand i ett fast grepp.

 

Jag föreslog att de kunde bada badkar när vi kom hem. "Vad är ett badkar?" frågade Bonus. Jag förklarade. Även det en ny upplevelse för henne.

 

Nattningen gick nästan som en dans, bortsett från att hon hade svårt att komma till ro. Många intryck att bearbeta och hon loopade dagen gång på gång, så glad och uppspelt över allt hon gjort. Till slut, först när jag kröp ihop vid sängens fotände och bara höll om hennes fot så att hon skulle veta att jag var där, kom hon till ro. Sedan sov hon bredvid mig hela natten men var som en helikopter. Rätt övertygad om att hon väckte mig en gång i kvarten men det gjorde inget. Som jag sa till hennes mamma: Jag kan leva med en natts dålig sömn.

 

Nu blev det ju så att jag satt på akuten med Sofia natten efter men tur att man inte vet vad som väntar. Hon är f ö fortfarande inlagd, vi avvaktar provsvaren för att se om hon får komma hem idag.