Pirripirri

Jag ringde rekryteraren med ett frågebatteri. Tacksam över att:

1. Vi känner varandra. Det är som att prata med en gammal kompis.
2. Hon är proffsigt ärlig, transparent med what's what. Märker att hon ansträngt sig för att kunna beskriva tjänsten på ett rättvist sätt.
3. Att jag kan välja och välja bort. Jag trivs ju där jag är, längtar egentligen inte bort, det händer så mycket roligt här. Om vi kommer dithän att det blir skarpt läge kommer jag inte tacka ja om jag inte hundra procent tror att det blir bra.

 

Några omständigheter som tilltalar mig:

De letar efter någon som kan vara på plats, någon som är enpeople person, som komplement till VDn som är på plats två dagar i veckan och inte är någon people person (ändå uppskattad). Analytiker och extremt skarp enligt rekryteraren. Jag ÄR en people person, det ligger i mitt DNA, men jag är också tveklöst en analytiker.

Det är "inte stökigt" där. De som rapporterar till den här rollen har varit där länge, är självgående och kompetenta, verksamheten är stabil.

Stort fokus på inköp och materialflöden. Det är det jag kan och efter senaste årens konsultövningar är jag faktiskt jävligt bra på det också.

 

L kommenterade i föregående inlägg att det är bra att göra en för- och emotlista. Jag har aldrig varit så mycket för det, tycker inte att det funkar utan en viktning och för en viktning behöver man starta Excel, haha, men jag behöver tänka på saken vidare. Rekryteraren ska ta mitt CV till VDn och kanske är min profil inte vad VDn vill ha, då är det helt okej, men det pirrar ändå lite lite lite i magen, det gör det.

Som ett brev på posten

Ja, så i måndags satt jag uppgivet och scrollade efter ett välbetalt jobb, utan konkret ansvar och med flexibla arbetstider (jo tjenare). Jaja, innan semestern hade jag ingen som helst tanke på att byta jobb så jag insåg rent rationellt att så snart jag kommit in i lunken igen skulle allt vara som vanligt. Konstigt nog ringde igår eftermiddag en rekryterare jag känt sedan jag pluggade. Hon har "gett" mig flera bra jobb tidigare och har en närmast kuslig förmåga att ringa just när jag behöver det som mest.

 

Jobbet hon hade är som chef för verksamheten på ett företag precis i närheten. Det är ett litet företag, en liten fabrik, bara ett 30-tal anställda men rätt speciell nisch som jag har erfarenhet av sedan tidigare.  Först tänkte jag bara säga nej men bestämde mig för att åtminstone sova på saken så hon skickade mer information. Fan, jag vet inte.

 

Å ena sidan hade det varit en spännande utmaning och ett naturligt nästa steg. Å andra sidan har jag noll sug efter fler utmaningar i livet, snarare tvärt om. En gång tidigare har jag provat att vara chef och jag höll på att bränna ut mig direkt, är inte särskilt stresstålig. Dessutom bekymrar det mig att företaget är så litet, ser framför mig hur alla tråkiga jävla puckar som hållbarhet, maskindirektiv, regulatoriska frågor skulle hamna på mig. Jag trivs inte när det blir för teoretiskt och man ska sätta sig in i alla nya krav som kommer och komma på hur man ska tackla dem.

 

Å tredje sidan gnäller jag alltid över "gubbklubben" som vår egen ledningsgrupp är, över att det aldrig kommer några kvinnliga chefer när jag själv känner att chef är det sista jag vill bli. Pratade om det med Äventyret för ett tag sedan och han sa att kvinnor antagligen är alldeles för smarta för att vilja bli chefer. Det ligger nog en del i det.

 

Jag vet inte om jag skulle kunna arbeta upp tillräcklig entusiasm. Make har sitt, kommer resa mer inom ett år men å andra sidan inte ha sitt nuvarande jobb kvar, så vissa veckor är han hemma och kan ta mer med hushållet/barnen medan jag behöver ta mer de veckor han är iväg. Han uppmuntrar mig till att åtminstone prata med dem och är som alltid tydlig med att jag aldrig får offra något jag vill göra, för att ge plats för honom och hans jobb. Det gör jag inte, verkligen inte. Om jag kände genuint att jag vill hade jag inte tvekat.

 

Goda råd, tack.

Tack och godnatt

Från och med idag tillbaka till jobbet och helvete vilken rivstart det blev. Min hyperenergiska men skitroliga kollega som var vänlig nog att slänga in ett möte med väldigt viktig potentiell blivande leverantör kl 9. Guschelov ett synkmöte innan, kl 8.30. Jag gick på en timma från att seriöst inte komma ihåg en enda grej jag jobbar med till att ha dragning om RFQ-tidplan. Jag fixade det men det var inte kul. Behöver fredag nu.

 

Dagen fortsatte med ryggmotryggmöten. Alla jävla surdegar jag lyckats förtränga gjorde sig påminda en efter en. Kände väldigt mycket att jag vill byta till ett jobb utan surdegar och där man har en sportslig att faktiskt leverera något, inte (som jag fortsätter med nu) sicksacka mellan alla som vill att jag ska göra något utan att knappt få något ur händerna. Uppgiven är jag. Redan. Kollade platsbanken. Det finns löjligt många jobb men minst hälften är "inom vården" (det är inte jag, kommer aldrig att bli), ytterligare nästan hälften är olika montörer/industripersonal och så är det diverse krängjobb, IT-tekniker, lärare mm som strössel ovanpå. Inte ett enda jobb för mig.

 

Det bekymrar mig för övrigt att det är hundratals jobbannonser för vårdjobb. Så många luckor, om man tänker att varje jobbannons är en vakans. Hej vårdkris punkt nu.

 

Nu är klockan 15.20 och jag ska sluta strax p g a orkar inte mer idag. 

Viktigt och viktigare

 På tal om prioriteringar är jag glad att jag har mina klara för mig. Äventyret är ren magi i sovrummet men man tar sig knappt till ytterdörren innan det är som tuggummi för hjärnan. Han är egentligen smart, det är inte det, men problemet är nog att han knappt har någon ’input’ ö h t. Han är mellan uppdrag, den enda han umgås med träffar han bara på golfbanan. Igår när jag kom dit satt han i soffan och kollade en tennismatch från 2008, sex timmar lång. ”Världens bästa tennismatch”. Jahaja. 

Han drar samma anekdoter gång på gång, fullt medveten om att han berättat dem förr men när det inte fylls på med något nytt är det allt han har. Ingen anekdot är yngre än tio år. När jag försöker berättar något avbryter han mig alltid innan jag kommit till poängen. Ibland bryr jag mig inte men ibland vill jag tala till punkt och då måste jag säga det till honom, uttryckligen. Låt mig tala till punkt, tack. Då gör han naturligtvis det, men det är som att han väldigt ofta missar själva poängen. Han hör den men den fångar den inte hundraprocentigt, fattar inte riktigt.

Inte en enda gång har velat något annat än att åka hem efteråt. Om jag ska vara gift med någon vill jag vara gift med Make. Vi är ingen bra match sexuellt, så är det bara, men han är fantastisk på alla andra sätt och han fattar, vi fattar varandra. Det är värt så jävla mycket och Äventyrets får mig att känna det varenda jag jag träffat honom. 

Priolistan

 Imorgon kommer mina svärföräldrar till sommarstugan för att hälsa på några dagar. Jag kommer inte vara där p g a ska till Stockholm och min kusins 40-årsfirande i helgen. Jag hade kunnat åka ner imorgon och få en kväll med svärisarna men avstår. Make sa något om att jag gör vad som helst för att slippa umgås med hans föräldrar men riktigt så är det inte. Jag hade kunnat träffa dem en kväll, men de kommer längst ner på min priolista (under ”mig själv”). Det känns fine för de är så duktiga på att prioritera (bort) personer som borde vara viktiga för dem. 

Första gången jag träffade dem började vi prata om prioriteringar och jag höll bokstavligen på att sätta middagen i halsen (minns att jag skrattade så att jag behövde hålla en servett för munnen och svärfar tittade på mig som att jag var ett ufo) när de utan att skämmas sa att de hade sin priolista klar för sig. Först Gud, sedan make/maka, sedan barnen. Så utomordentligt galet att säga så. Detta var innan barnbarn och sedan dess har jag förstått att vänner och bekanta kommer högre upp på priolistan än deras barn. 

Alltså: Jag är hemma själv två hela nätter innan jag åker till Stockholm fredag fm. Där blir det lunch, möjligen en aaaaning shopping och så ska jag köpa en fiskabit att ta med till kusinen. Har lovat laga middag eftersom de kommer hem från någon övernattning sent på eftermiddagen och jag vill skämma bort dem. 

Fighting fire with fire

 Detta verkar vara första sommaren som Äventyret inte ballar ur. Måste säga att jag i vintras knappt vågade tro på att han skulle lyckas undvika det beteende som eskalerat och som brukar bli värre på somrarna när jag är mer otillgänglig men han har överraskat mig. 

Vi sågs här om dagen, bara drygt tre (?) veckor efter senast, men det kändes som en evighet. Fick en flashback från i början, när det gick månader mellan mötena. Då tog det alltid några dagar att landa efteråt. Den här gången inte riktigt så, men lite. Det var så intensivt, mentalt och fysiskt. Det spelar ingen roll vad man gör, lusten tilltar oavsett. Inget hjälper. 

Efteråt svårt att sova, drömmer oroligt och dagen efter öm inuti på ett sätt som hade gjort mig lite orolig om han inte förvarnat mig om just det. Blodad tand, han hade läst på och jag har aldrig känt så tidigare. Ett hårt tryck, ringar på vattnet, inåt. Hans hand stark mot min bröstkorg, fixerar mig, hans knä pressar mitt lår neråt, utåt. Det är lättare att släppa taget och ta emot njutningen när jag inte kan röra mig. 

Det är inte bara punkten framåt, uppåt mot naveln. Det är bakåt också och jag förstår knappt vad som händer eller var han är för allt flyter ihop men sakligt berättar han för mig exakt vad han gör för han vet att jag vill veta. Det är inte ’dirty talk’, jag vill veta vad som händer. Jag har alltid mått bättre när jag vet. När han utmanar eller pushar mig lite extra berättar han alltid innan, läser av min reaktion och anpassar efter den. Det blir en sorts dold förfrågan om samtycke, hjälper honom avgöra hur han ska gå vidare. 

Han förklarar att han kommer åt det bakre inifrån. Det är därför jag tyckt att jag varit så känslig mot den bakre väggen men aldrig tänkt på hur det hänger ihop, hur lite som skiljer. Han uppmanar mig att känna hur det känns, en show and tell-guidning i min egen anatomi. 

Nu är jag här. Nu gör jag såhär.

Det blir överslag, jag kommer inte över. Jag svettas och är så nära så länge men har glömt hur man gör. Jag får inte tag på det, till slut är jag helt utmattad, orkar inte mer. 

Dagen efter är jag trött i kroppen och trött i sinnet. Så som det alltid var förr och jag är glad att det var just ’förr’. Det är okej som undantag men bättre med det som är nu.

Cou Cou!

 Ja, det gick från skipper och hushållerska till flanellskjorta med gamla färgfläckar, sjöbodar och flakmopeder som knattrar mot hamnen. Tänker inte på att jag har semester, att detta skulle vara ett undantagstillstånd. Det känns alldeles för naturligt. Jobba? Det låter vagt bekant.

Det blir en del besök. En av de andra delägarna är på husbilsturné i södra Sverige med sin fru. De var här ons-tors. Urtrevligt. De är två partytrick i ett nötskal. Inte en lugn (läs tyst) stund. Jag bredde på rejält, vill göra gott intryck, vill att de ska vilja komma tillbaks. 

Imorgon till söndag kommer Lills bästis med mamma och söndag till måndag Sons bästis med familj. Introverta jag oroar mig lite för nollbytet men det är en enda dag. Jag fixar det. Det känns så bra att kunna bjuda in vänner, människor vi tycker om och som alltid är generösa och vänliga mot oss. Ska googla ”mat för många”.

Det här stället, vår lilla skärgårdsö, det måste vara något magiskt med den för alla som kommer hit säger att de mår så bra här. Här vill man stanna, det är inte bara vi. 

Make skickade en artikel, en känd svensk skådespelerska som nyligen sålt sitt hus här. I Hänt-artikeln stod det om hur hon längtat hit, drogs hit, hur hon kopplade av så fort hon kom till ön. Det är inte bara vi.