Fått för våra synder

Hon, vår nya teamkollega – Persona non grata – på fikat i fredags och på tal om att jag hade köpt en flaska tequila på flygplatsen för att kunna göra Margaritas föreslog hon på sin outhärdliga göteborgska att "gubben" och jag skulle köra tequilarace därhemma ikväll; salt i naveln, tequilan här (pekar mellan brösten) och så citronen under hakan. Gapflabb.

Jag mötte blicken hos han i teamet som lidit mest av henne sedan långt innan hon började i vårt team. Det var ett sånt där ögonblick när två personer som känner varandra rätt väl ser på varandra och för en intensiv ordlös dialog.

 

Jag: Åh herreGUD.
Han: Där ser du. Det är ju det jag sagt.
Jag: Jag fattar inte. Hur kan man ens…?
Han: Exakt.
Jag: Har hon slutat prata nu? Jag stängde öronen.

Han: Jag är skadad för alltid. 

Matblöggi

Efter tre dygn i Tyskland och Belgien återvänder jag till hemstaden ungefär kl 16.30 på torsdagseftermiddagen. Konstaterar genast att det inte finns något att äta till middag, ingen har ens tänkt tanken att kanske planera något. Övriga två vuxna har vetat att jag ska komma hem och därför behöver de inte bry sig. Alltså åker jag direkt till Maxi, hittar paneer-ost i svinnsmartkylen där, plockar på mig babyspenat, koriander och grädde. Svänger förbi stans "mångkulturella" affärsområde där jag köper frysta plain paratha som blir fluffiga och underbart goda när man steker dem i lite smör, samt en ny burk mild curry paste, det eller något motsvarande är ett måste för att lyckas med indisk mat hemma.

 

Make kommer hem tidigare än vanligt från jobbet för han måste ut, säger han. Han byter om och ger sig ut på en motionsrunda. Jag står vid spisen, rör ihop min palak paner, känner mig lite sorgsen och tänker Det här är inte normalt. I normala familjer ser övriga vuxna till att det den som varit ute och rest inte ska behöva planera middag så snart hon kommer innanför dörren.

 

Men så, i förlängningen, tänker jag att det är mycket som inte är normalt i vår familj och det mesta annat av det onormala är till min fördel så jag kanske inte ska slänga sten i glashus.

 

Palak Paneeren blev f ö jättegod. Så här gjorde jag:

1. Skölj och blötlägg riset! Alltid så tidigt som möjligt!
2. Fräs en rejäl klick (till exempel) mild curry paste (märket Patak, finns också i 'internationella matbutiker') i smör i en gryta. Tillsätt finhackad gul- och vitlök.
3. Lägg till en rejäl klick (en halv dl?) tomatpuré som får fräsa någon minut eller så.
4. Häll på ca 3 dl grädde, en burk krossade tomater och en geltärning grönsaksfond, plus ev en liten skvätt vatten.
5. Tärna tomater och tillsätt, samt en rejäl nypa (2 matskedar minst) socker.  
6. Låt allt puttra ihop tills det doftar och smakar gott.
7. Sist, tärna paneerosten och vänd ner i grytan med 200 g babyspenat. Värm tills det börjar bubbla, stäng sedan av värmen direkt.
8. Servera med nygräddade parathas, koriander samt fluffigt basmatiris. Kanske även en sallad med myntadressing, om man vill.
   MUMS!

 

Ikväll tror jag att jag ska göra Banh mi smash (eller förenklat uttryckt "koreanska tacos") som jag såg på ICAs Insta 6 mars. Ser också MUMS ut! 

Hej på en stund!

Vi tillbringade helgen i sommarstugan. Lite nervöst att komma dit, ingen som sett till det sedan innan jul men allt var som det skulle! Son och jag åkte ner på fredagseftermiddagen eftersom Lill hade aktiviteter på lördagen. Mysigt att hänga där själv med Son som blivit lovad godis, film och att välja fredagsmiddag. Vi tände en brasa i kakelugnen, lät luckan stå öppen för att få ut värmen direkt i rummet. Sov som klubbad.

 

Det är påfrestande att tillbringa off-season-tid i stugan med två barn. Son fyller elva snart och han tar fysiskt stor plats nu. Det blir inte bättre av att han från hemma är van vid att kunna springa runt och vifta med väl tilltagna "svärd". I en stuga vars största rum är runt 20 kvadrat är det ingen bra idé men det skiter han i. På hela taget blir allt så mycket mer intensivt när fyra personer ska klämma in sig på så pass liten yta. Alla ljud blir högre, svårare att hålla sams. Man blir medveten om hur lyxigt det är med all yta hemma. Ändå; F-n vad jag älskar vår sommarstuga. Det är verkligen ett happy place. Älskar allt med det och så är det något med skärgårdsluften, alla är alltid dödströtta vid 21, sover som klubbade sälar gör vi, hela famljen.  

 

Idag vid lunch bär det av mot Tyskland, första tjänsteresan utomlands sedan tidigt i somras. Jag hinner inte resa, anser jag, men så är det också i princip reseförbud pga går lite knackigt och höga kostnader. Det är även rekryteringsstopp, i alla fall för vissa avdelningar. Dyra mellanchefer med suddiga arbetsbeskrivningar anställs fortfarande, vad det verkar. Jag väntar bara så att rätt person ska komma på hur många mellanchefer vi har per antal anställda. En tidsfråga. Något av det roligaste var att de anställde en chef för de två projektledarna, men så fick en av projektledarna sluta så nu är den chefen chef över en person. Komiskt. 

Agnarna och vetet

Man skulle kunna filosofera precis hur länge som helst kring det här med att "i sovrummet" njuta av något som är precis tvärt emot ens värderingar i övriga livet. Själv känner jag att det är befriande att i ett väldigt avgränsat sammanhang ha utrymme att vara precis tvärt om, naturligtvis med totalt samtycke. Äventyret och jag har pratat om det många gånger, försökt få våra ihop våra värderingar och de vi är i verkliga livet med vad som händer i hans säng. För oss båda går det stick i stäv och det kan vara svårt att smälta – mer för honom än för mig, tror jag. En klassisk ridderlig gentleman i alla (andra) aspekter, han som genuint anser att män som skadar kvinnor (och barn) är de lägsta av de lägsta av de lägsta.

 

Det är just det här med samtycket som gör det okej, att det är helt avgörande för honom att jag varje enskild sekund vill, att han tar fullt ansvar för det. Då måste det vara okej att vi båda njuter av något som aldrig varit acceptabelt i övriga världen.

 

På tal om samtycke, eller bristen på… Flera gånger nu har jag sett honom, mitt första ex. Nu när jag vet hur han ser ut dyker han upp överallt men det är okej för vi ignorerar varandra och jag känner mig stark. Om man har möjlighet, så mycket bättre man mår när man väl 'slagit tillbaka'. I just det här fallet tog det 20 år, men när jag skrek åt honom på gymmet och såg honom bli obekväm, rädd för att någon skulle höra, var det som att jag fick övertaget. Det han utsatte mig för kan aldrig göras ogjort, det är lagrat i mig, men jag är inte längre rädd för att springa på honom.

 

Vid två andra tillfällen har jag slagit tillbaka.

En gång bokstavligen, på en jobbfest för närmare 15 år sedan. En man klämde mig helt fräckt om ena bröstet och jag svarade omedelbart med att sätta en stenhård armbåge på ett ställe som gjorde väldigt ont. Sedan skällde jag ut honom så att alla vid bordet stirrade. Han gick därifrån skamsen, inte jag.

 

Andra gången var för ungefär sex år sedan. En man på jobbet tog tag om mina handleder, tryckte våldsamt upp mig mot en vägg. Det gick så snabbt och jag minns inte riktigt vad som hände, och först när jag berättade om det för en kollega dagen efter och det brast totalt för mig insåg jag hur illa det berörde mig. Den gången slog jag tillbaka på ett annat sätt: Jag skrev ett mejl till honom där jag sakligt förklarade att om han rör mig en gång till kommer jag inte tveka att gå hela HR-vägen. Efter det var han livrädd för mig, på nivån tvärvände om han såg mig i korridoren. Inte ett ögonblicks magont för min del, det enda som hade ont i magen var han.  

"Alternativt firande"

En lördag kväll, som också råkar vara Internationella kvinnodagen, står jag i ett kök som inte är mitt eget och lagar moules, endast iklädd en kimono från Rituals. Doft av smör, vitlök, vitt vin. Mannen i vars säng jag tillbringat de senaste timmarna kommer naken ut i köket för att kolla läget. Han har hållit sitt nyårslöfte, tränar hårt och har nästan helt slutat dricka alkohol. Han tackar ja till en 0,0-öl från kylen men när jag sträcker fram flaskan mot honom tar han inte emot den utan säger med en nickning mot ett skåp Glasen står där. Jag är där. En andra nickning, mot sovrummet.

 

Jag muttrar demonstrativt om åttonde mars och att det är för jävligt osv. Hör honom skratta från sängen.

 

Till slut, när han som subtilt hot frågar om jag verkligen tänkt igenom mitt beslut,  får han ändå sin öl, i ett ölglas, tillsammans med nystekt sparris som aptitretare.  Jag tror faktiskt att jag inte kommer låta dig k****a mig mer idag säger jag, låtsassurt och antagligen med illa dold förväntan. Jaså, jaha, det tror du.  Ja men lycka till med det du flinar han, påtagligt road.

 

Innan jag vet ordet av har han lagt sin björnstarka arm om min midja och bokstavligen kastat ner mig på sängen, markerar med all önskvärd tydlighet att han gör precis vad fan han vill, innan han släpper mig och låter mig återvända till musslorna.

Vår, snart sommar?

Annan grej jag gillar att skriva om är målbilder. Oklart hur kul det är att läsa om, men att skriva om målbilder ger en varm skön känsla av delvis fullbordan.

 

Jag tänker på sommaren och middag på båten i solnedgång. Redan i höstas började jag snegla efter behållare som kan användas som matlådor. Hatar bulkiga matlådor, de i metall är helt okej men sällan så stora (vida) som jag vill ha. Inspirerad av charktallrik i portionsformat i schyssta lådor, bröd vid sidan och bubbel. Eller ett lass räkor med tillbehör i varje låda. Det är något med det bästa med vår båt, den rejäla soffan med matbord i aktern. Sex personer kan lätt sitta där och äta. I mina dagdrömmar sitter barnen i fören och äter sitt, vi vuxna i aktern, eller bara Make och jag. Date night på havet, lyssna på vågorna och se himlen ändra färg. Solnedgångarna på ön är magiska.

 

Jag sörjer lite att Make och barnen ska vara bortresta cirka tio dagar i juli (kryssningen som jag avböjde). Nu överväger Make att förlänga resan med Frankrike och vill att jag ska komma dit. Jag känner att jag inte står ut med att befinna mig under samma tag som hans mamma i en vecka igen, det blir liksom inte semester. Plus att då missar vi större delen av juli i sommarstugan. Make tycker att om vi inte åker till Frankrike i sommar har vi inte varit där på två år vilket vore helt förfärligt. Jag å min sida tycker att då har de ju precis varit på kryssning, räcker inte det? Kryssning PLUS en-två veckor på Rivieran? Känner innerst inne: Är det där vi ska lägga ribban? 

Omstart nystart

Hej, det är jag.

 

Oj vad jag har varit dålig på att blogga sedan innan sportlovet. Man kommer liksom av sig men långa summerande inlägg blir ingen glad av, avstamp här-och-nu är mer läsvänligt. Punktform är också läsvänligt. Det kör vi på.

 

• Av någon anledning drömmer jag om min chef nästan varje natt, ibland tätt och suggestivt, ibland neutralt. Jag har en tendens att drömma om manliga chefer, nuvarande är inte den första som ofta figurerar i mina drömmar. Det är väl något med dynamiken som triggar den delen av mig.
  
  
• Vi har fått en ny kollega i teamet. En kvinna som jobbat på företaget längre än jag men som inte fungerade i sin tidigare roll och nu blivit omplacerad till vår avdelning. Det hade väl kunnat vara okej om det inte vore för att hon är en störig gaphals med (sannolikt) alla bokstavskombinationer man kan tänka sig. Samtidigt är det synd om henne som blivit petad från jobbet, (förvisso inte obefogat) utpekad som anledning att projekt gått åt skogen samt inte direkt tas emot med öppna armar i sitt nya team. Inte minst oroar vi oss för hur det ska gå i kontakt med leverantörer. Hon saknar helt fingertoppskänsla för hur man beter sig tillsammans med andra människor.

 

• Det är nu nästan officiellt att Make lämnar sin nuvarande sysselsättning och ska, efter ett långt sommarlov, börja arbeta heltid med firman i norr. Det har varit en sjuhelsikes mental process för honom men det är det enda raka. Det kommer betyda någon sorts veckopendling med oklart frekvens. Varannan, var tredje vecka kanske?

 

• Vi har också gått och blivit private banking-personer. Det känns vagt meningslöst men också lite skämskudde-lyxigt. En egen kontakt som fixar med det vi behöver så vi slipper ringa kundtjänst (vilket jag ändå pga omständigheter gjorde igår och de var helt fantastiska), bankens 'bästa' kreditkort med bland annat obegränsad tillgång till flygplatslounger (lite oklart när åtminstone jag ska använda det eftersom jag försöker sluta flyga) samt concierge-tjänst (men undrar om de kan hjälpa en boka bord på fullsatt Pinchos en fredagskväll?). Vi är lovade VIP-biljetter till Båstad i sommar eftersom banken är huvudsponsor och så får vi en rätt bra rabatt på våra bolån. Den stora fördelen är han som hjälper till med placeringarna och gör ett jättebra jobb, så klart. Den biten är inte gratis men han levererar mer än han kostar. Vi har mer än en gång konstaterat att det är rätt "ännavänt" det där, att ju mer pengar man har, desto fler finansiella förmåner får man. Det borde ju vara tvärt om men världen har väl aldrig varit rättvis?