Rapport från ett lite skuggigare hörn av Internet

På sajten är jag nu uppe i 92 meddelanden långa (!) meddelanden, på en och en halv vecka, med en specifik man. Bra känsla för honom, han säger helt rätt icke-självklara saker utan ledande frågor och jag har metodiskt provtryckt honom på ett antal kritiska ämnen, med gott resultat. Det började ganska kul, jag trillade in på hans profil, gillade vad jag läste, kollade bilderna, inget ansikte (ett gott tecken) men snygg kostym (nom-nom) och uppenbart i god form. Var inte helt fokuserad och plötsligt hade jag klickat in mig på ett album märkt med stor varningstriangel och fick väldigt bråttom ut igen. Riktigt så privata bilder vill jag helst inte se så satte honom på tack-men-nej-tack-listan och tänkte inte mer på saken…

…förrän han skrev till mig att han fastnat för min profiltext och hur jag uttrycker mig, nyfiken på vem som döljer sig bakom den attraktiva texten. Jag har inga bilder av mig själv på sajten så det var verkligen bara orden han fastnat för. Ganska snart en snabbt svällande mejldialog som fått mig att skratta högt, ömsesidigt skämtande om albumet med varningstriangeln och min reaktion på detsamma.  

 

Till syvende och sist är sajten lite av ett eget universum, med egna sociala regler (dock påtagligt tillskärpt sedan jag började hänga där för 20 år sedan – de har bannlyst vissa preferensuttryck (relaterat övergrepp) och är väldigt tydliga med att samtycke på förhand kring explicit material är ett måste). Han hade helt följt reglerna och jag är inte mer moralkärring än att jag har vett att ta seden dit jag kommer.    

Går vidare

Idag blir nog första fredagen på hur-många-år? som Äventyret och jag inte önskar varandra trevlig helg. Det har vi alltid gjort innan, även när vi haft en fall-out. Åtminstone några sms har varit heligt.

 

Han känns redan som en avlägsen dröm och jag saknar honom. Samtidigt har jag skrivit flera mejl till honom som jag inte skickat, och när jag läser vad jag skrivit inser jag att det kloka är att avsluta. Önskar att han bara kunnat tagga ner på vissa områden, så hade vi kunnat fortsätta det vi hade. Känner fortfarande att vi inte var klara men vill han inte så vill han inte.

 

Under veckan har jag börjat logga in på Sajten igen, har några olika mejltrådar av olika karaktär som jag underhåller. Flera av dem enbart av ren nyfikenhet inför fenomen som jag inte alls går igång på men som ändå är väldigt fascinerande. En håller på med "lajv". Jag fattade först inte vad det var men kom att tänka på medeltidsveckan osv men detta är tydligen på en helt annan nivå. Väldigt spännande att få en glimt av den världen också. Kan inte sluta tänka att det vore en väldigt bra miljö för en roman, om någon nu skulle få för sig att skriva en sådan.

 

Bara tanken att bli vidrörd av någon annan än Äventyret känns fel i hela kroppen. Sajten är distraktion, ett sätt att flytta fokus men varje kväll innan jag ska somna tänker jag på honom och att det är tomt att inte ha honom i mitt liv längre. 

Relationshantering

En fin helg på skärgårdsö i södra Sverige. Växlande väder, nästan sommar på fredagen, nästan oktober på söndagen. Regn och rusk.  På enbart "ögonmått" hade jag köpt färdigblandad Rustafärg som jag fixade till ihoplappat golv med. Den var nästan exakt rätt färg, mycket nöjd med det. Ja, målade en byrå också, i Rusta-färgen Estate Green. Har nu två identiska som loppats vid olika tillfällen och ska stå under snedtaket mellan sovrummen på loftet.

 

Rachel hängde med och bodde i gäststugan vilket är toppen för det blir intensivt om alla ska vara inne i huset. Vi har fixat Netflix mm på teven som följde med i köpet och hon hade egna frukostgrejer ute hos sig. När mina föräldrar sov över under påskhelgen föreslog att de skulle få med frukost ut (finns litet kök med kylskåp och övrig utrustning) och min introverta pappa var precis på väg att nappa men mamma, formad av sin sex-personer-i-en-trea-uppväxt, sa bestämt nej: VI KOMMER IN OCH ÄTER FRUKOST! Så det var bara att ställa klockan och kravla sig ur sängen ty deras dygnsrytm är lite annan än vår. Nästa gång kommer jag att förse dem med frukostpåse utan att fråga eftersom jag behöver få äta min frukost i fred bakom en bok. Plus mysigt med frukostkit att skicka med gäster, fylla på glasburkar och -flaskor med juice, kaffepulver, mjölk, smör, müsli, yoghurt, pålägg osv. Mmmmm, ännu något att loppa ihop till (har nog iofs redan har det mesta hemma i källaren)!

Hade lång SMS-konversation med Äventyret i helgen. Ett tag en försonande stämning men så ballade han ur igen och dialogen fimpades i ömsesidigt vredesmod. Ska försöka hålla fast i det där arga, det är lättare att se honom som över då.

Huset 4.0

Ja jädrar, det var som ett öppet hus igår. Först kom någon servicetekniker som fick igång robotgräsklipparen som Make köpte förra sommaren. I söndags blev han klar med installationen men, som vi gillar att säga på jobbet: Operationen lyckades men patienten dog. Roboten gick inte igång. Antiklimax, bryt ihop, kom igen och boka servicetekniker som fixade allt på fyra minuter. Nu tuggar Bosse runt i trädgården och i hemlighet fantiserar jag om att pimpa honom till en… Nyckelpiga? Enhörning? Vet inte? Make skulle bli tokig.

 

Sedan kom världens bästa snickare och tittade på lite olika grejer men (mest spännande) köket. Jag funderar på om vi ändå inte skulle byta ut även bänkskivorna i ek mot samma material som på köksön men Make håller emot. Han är sådan som alltid tycker att det han har framför sig är det bästa alternativet. Igår fick jag oväntad draghjälp av snickaren som tyckte att vi var lite knäppa om vi inte bytte ekskivorna också. Ni kommer ångra er om ni inte gör det sa han och när en utomstående, tillika yrkesperson, ultrarekorderlig frireligiös smålänning med oklanderligt track record, säger något så lyssnar Make. Ska låta honom marinera det där ett tag.

 

Innan snickaren hann åka kom markisgubben som ska lämna offert på 'vertical slides' eftersom vårt hus har så mycket fönsteryta åt sydväst och blir varmt som en bakugn när solen ligger på. Fattar inte att vi inte kommit på det där med solskydd tidigare utan bara lidit i värmen men nu ska det fixas till.

Medan jag hade två herrar med rutiga skjortor och varsin tumstock där kom jag ihåg att fråga snickaren vad han tycker om de två fönstren som även ska få solskydd. De är gamla, antagligen från tidigt 80-tal, och ser ut därefter. Båda gubbarna krafsade, petade och var eniga: Om ni skrapar och målar om dem nu kanske de håller två-tre år till, om ni har tur.

 

Således, ska låta Make marinera även detta, lutar det även åt två nya fönster. En extra kostnad, ja, men jag har länge velat byta eftersom jag inte gillar proportionerna på de befintliga. De är mer liggande än stående. Gjorde en liten mental segergest när snickaren sa det där om två-tre år, max.

 

Ja, det var det. Nu avvaktar vi offerter och håller tummarna för att det blir en liten utdelning även i vår. Det kommer behövas. 

Bonusmammahjärtat

Jag sov lite illa i natt. Låg bland annat och tänkte på Lilla Bonus. Hon skulle ha varit hos oss i helgen men i fredags när jag messade med hennes mamma om detaljerna frågade jag om mamman, på grund av praktiska omständigheter, kunde hämta Bonus hos oss på söndagen, istället för att vi skulle köra hem henne. Vi hämtar och lämnar precis varje gång och det är för det mesta fine, men det tar typ en timma varje runda, är ganska knöligt och någon gång ibland hade det varit bra om mamman, som faktiskt har bil, kunde hjälpa till att lämna eller hämta. Glad/avväpnande emoji på det.

 

Mammans reaktion hade jag aldrig kunnat förutse. Hon klappade ihop och svarade att NEJ, det kan hon verkligen inte. Hon ORKAR INTE och om vi nu tycker att det är så jobbigt så tänker hon avsluta insatsen. Jag vet att mamman är helt slut men blev minst sagt paff, nästan lite chockad. Försökte lirka med henne, sa att om hon känner så kan vi så klart skjutsa, det ska ju inte stå och falla med det. Dessutom: Vi – och det är jag noga med att påtala ofta –tycker jättemycket om Bonus och att ha henne hos oss. Vi tycker inte att det är jobbigt och 'varför tror du det?'. Hjärt-emojis mm. Summa summarum så uppfattade jag att mamman ganska snabbt sansade sig och sa att hon skulle tänka på saken men att den här fredagen behövde vi inte hämta Bonus och vi avslutade kommunikationen med god stämning.

 

Igår tänkte jag att jag ändå skulle ringa vår handläggare på kommunen och berätta vad som hänt. När jag gjort det sa hon att mamman hade SMS:at henne under helgen och sagt att hon ville avsluta insatsen men hon hade inte lyckats nå henne än för att få förklarat varför. Det känns tråkigt. Jag tänker på Bonus som mår bra hos oss, av att få ett break då och då. Vi tycker verkligen om henne och att ha henne hos oss, det är inget vi bara säger. Jag undrar vad mamman säger till henne om varför hon inte ska träffa oss mer. Kommer hon få höra att vi tyckte att det var jobbigt? Jag tror inte att mamman är sådan, men vet inte säkert. Det gör lite ont i hjärtat. 

Uppfräschning av sliten 11-åring

Jag vill ju göra en facelift i köket. Det är nu 11 år sedan vi renoverade och flyttade in i huset och de (ytliga) val som vi gjorde då hade jag inte gjort idag men fortfarande mycket nöjd med grunden i köket! Jag lade väldigt mycket tid på att planera och det lönade sig! Jag tänkte tusan på i stort sett allt!

 

Jag vill byta ut 60-hällen mot en bättre 80-häll eftersom det åtminstone en gång i veckan är så att jag helt enkelt inte får plats! Vill också ha en fläkt som monteras in i taket, så att den blir i princip helt dold.

 

Utöver detta: Byta ut bänkskivan i ek (hej 2014) på köksön, till något vitt-ish och som är lite förlängd, så att man kan ha barstolar på andra sidan (en av de sakerna jag inte trodde att vi skulle vilja ha). Övriga bänkskivor kommer vi färga mörkare, kan inte byta ut alla, tror det är närmare sju meter bänkskiva, utöver köksön. På väggarna vill jag ha bistrokakel hela vägen upp till taket (vi har inga överskåp). Luckor och stommar får vara som de är. Snyggare belysning och tänka smartare kring eluttag för det gjorde vi inte förra gången – inte mer än att jag ville ha uttag i en låda i köksön, sjukt smart av mig!

 

Det här med köksfixet har länge varit en skavande punkt mellan mig och Make, men framförallt hos mig. Jag lagar ALL mat men han har tyckt att en facelift är "onödigt". Då har jag skurit tänder, klart han tycker det, han vet ju inte ens var rivjärnet finns. I min hjärna har jag plussat ihop sådant han utan att blinka spenderat (på vad jag tycker är mer onödigt) och vägt det mot min häll där jag inte får plats med två stekpannor och en pastagryta samtidigt, vars största platta bara blir varm i mitten och inte i kanterna, samt den nuvarande fläkten som jag står och stirrar in i när jag lagar mat, istället för att (som avsikten var när vi planerade köket) kunna interagera med gäster eller resten av familjen.

 

Nu har vi bestämt att ta hem snickare för en annan grej och då tycker jag ju att det vore ett bra tillfälle att låta dem kolla på köket också. Det har inte Make sagt nej till, men så har vi också haft ett bra samtal om vår gemensamma ekonomi, och hur jag känt kring den. 

Gong-gong eller Bing-bång

Han som är produktionschef hos oss, chef för kanske 150 personer, jag tror han är en sådan som slickar uppåt och sparkar neråt. Framstår som försynt, nästan förlägen, när jag pratar med honom men nu har jag suttit i två möten med honom där vi avhandlat problem på en avdelning som han är ansvarig för. Arbetsledaren är inte världens mest strukturerade person men har energi och vilja att förbättra. I båda mötena har jag reagerat över produktionschefens ton gentemot arbetsledaren. Den har inte varit okej. Dryg, insinuerande, passivt aggressiv. När de (vid andra mötet) faktiskt kunde visa på en signifikant förbättring fick de inte en klapp på axeln av sin chef, utan en högdragen kommentar om att det ju var synd att de inte gjorde den här förändringen för flera år sedan. Åter igen: Produktionschefen ÄR ansvarig och den som borde ha stöttat dem i att genomföra förbättringen. Jag tolkar det som att hans utspel är ett billigt sätt att flytta fokus från sina egna tillkortakommanden.

 

I förra veckan hamnade jag i enrum med arbetsledaren och jag sa att jag reagerat över hur produktionschefen uttryckt sig, att jag inte tyckte att det var okej. Arbetsledaren blev glad att jag sa det, för det är så hela tiden. De får aldrig någon positiv feedback, chefen letar bara fel och hittar saker att anmärka på, hur mycket de än anstränger sig, vilket stämmer rätt väl överens med tonen i mötet.

 

Jag gillar det inte och ju mer jag tänker på det, desto mer funderar jag på att prata med den nya (inte på företaget, men på tjänsten) COO:n. Han har rykte om sig att vara en duktig kille som inte lägger fingrarna emellan, men med hjärtat på rätta stället. Frågan är: Är man en skvallerbytta då? Framstår man som en skvallerbytta? Det är ju inte JAG som är drabbad, men jag tänker att jag som "utomstående" ser ett beteende hos en chef som jag inte tycker är acceptabelt – är det något jag bör lyfta eller helt enkelt bara hålla ner huvudet, för det är faktiskt inte mitt problem? Vet ju att jag har en tendens att lägga mig i sådant jag inte har med att göra. Är detta en sådan sak?