600

 Seglaren och jag är snart uppe i 600 meddelanden. När det begav sig med Äventyret för åtta år sedan blev det flera tusen meddelanden på Sajten, innan vi bytte forum, men för Seglaren är detta personligt rekord.

Vi sågs igår. Make sa okej men jag fick bakläxa på min tanke om att fika på hans båt. Inte på villkors vis, sa Make. Du känner honom inte, tänk om han… Så vi började utanför men min magkänsla var så stark plus nyfiken på båten att vi efter ett tag klev på och jag fick gå husesyn. Himla mysigt på segelbåt, hans är ett år äldre än jag med klassisk träinredning och mässingsdetaljer - samt en uppfordrande plakett om att kaptenens ord är lag. Yes sir.  

Så hamnade vi i en sorts soffa i aktern, han gav mig bästa platsen, insisterade på att placera en mjuk kudde bakom min rygg och fick mig att lägga upp fötterna. 

Är det okej om jag rör dig här? frågade han och nuddade mot min fot. Jag nickade så han tog min fot i sina händer och började känna sig fram, massera. Skönt. Hälen, greppade fotleden och jag visste att han tänkte på rep. Upp mot vaden, skenbenet, knäskålen som tydligen är kittlig på ett behagligt och pirrande sätt.

Slappna av bara. Jag går inte högre än så här. Och jag kände mig verkligen avslappnad, på ett sätt jag inte trott var möjligt med en man jag aldrig träffat tidigare. Jag hade dessutom varit modig nog att ta på en tunn sommarklänning och kände, när jag satt där med min fot i hans knä, att klänningen egentligen blottlade alldeles för mycket lår, de flesta män hade tagit det som en invit men i hans sällskap kändes det helt tryggt att luta huvudet bakåt, blunda mot solen och njuta av hans händer, samtidigt som jag förstrött ömsom strök hans ben genom shortsen, ömsom hans överarm som jag inte nått runt ens med båda händerna. 

Var sak har sin tid men under andra förutsättningar hade jag gärna stannat hela kvällen, ingen uttalad bortre gräns utan bara litat på att han frågar inför varje nytt steg.

Får jag röra dig här? 

Nu tänker jag (…) - känns det okej?

Men nej. Var sak har sin tid. En lång, lång kram, hans hand som stryker mig stilla över håret och jag lutar först pannan, sedan kinden mot hans stenhårda bröstkorg, vänder inte upp ansiktet mot hans. Inte idag. Det var det här jag ville känna. Han ger mig en puss på huvudet och jag säger hejdå, åker hem till familjen för att upptäcka att jag känner mig gladare och mer harmonisk än på väldigt väldigt länge. 

Svar och frågor

Nu ska jag snart stänga ner för midsommarfirande men först:

Jo, Ylva undrade vad jag gjort för lärdomar efter Äventyret. Bra fråga! Jag har funderat lite på det senaste dagarna och… inga? Även nu när jag ser tillbaka ser jag inte att jag kunnat (eller velat) göra något annorlunda. Jag ser det inte som ett misslyckande att det tog slut utan som en bedrift att vi kunde 'hålla ihop' så länge som vi kunde. Från första stund gav jag honom aldrig några falska förhoppningar, jag var tydlig med vad som gällde från dag ett. Det var hans syn på oss som förändrades, min var samma hela tiden.

 

Om det nu blir något med någon ny – som det känns nu hoppas jag på Seglaren – skulle jag göra något annorlunda? Nej. Tydlig och ärlig, det är det jag behöver vara.  

 

Frågan om Seglaren är just nu på remiss hos Make. Jag behöver hans välsignelse för att gå vidare. Kan tänka mig att han tycker att Seglaren är lite för ung, de är i princip jämngamla. För honom känns det nog som större risk för 'hot' med någon som är närmare i ålder, men jag ser det inte så. Den man jag skulle lämna min familj för finns inte, finns inget jag är så övertygad om som det. Det värsta som kan hända är att Seglaren, liksom Äventyret, någonstans down the line vill mer men den 'risken' bekommer mig inte. I så fall avslutar vi, som jag avslutade med Äventyret när det inte gick längre. Dessutom kände jag på slutet med Äventyret att han blev rätt gammal efter 55. Det hände något där. Jo, han höll sig i topptrim fysiskt men förmågan var inte riktigt samma på slutet även att han fortfarande var mer kapabel än någon man jag träffat hittills. Jag hittar således helst någon precis runt 50. 50 är en bra ålder på män. 

 

Jag tror att det snart är tre månader sedan jag träffade Äventyret sista gången. Minns inte exakt när det var eller hur det var. Minns inte om det var bra eller sådär men när jag gick därifrån trodde både han och jag att vi snart skulle ses igen. Tur att jag inte visste att det var sista gången. Ibland har jag undrat vad han har gjort av mina, våra, grejer. Har han slängt dem i vredesmod eller sparar han dem för en annan kvinna? Har han redan hittat någon ny? Ingen av tankarna berör mig, men de poppar upp då och då.

 

Med det avslutar jag för den här veckan och beger mig inom kort mot sommarstugan! Det blir en fin helg och med lite tur får jag ett OK från Make, och med ännu lite mer tur är vinden gynnsam så att Seglaren på midsommardagen befinner sig någonstans dit jag kan komma med bil. To be continued!

Ut-, in- och avveckling

Visst var det årets första sommarhelg? Fint som snus även att jag drar mig för att vara i solen. Mindre fint att barnen haft magsjuka. Vi var inte säkra på Lill i torsdags, hon mådde dåligt några timmar mitt på dagen, sov och var sedan pigg som en mört. På fredagsnatten vaknade jag av plaskande ljud från Sons rum. Det tog 45 minuter att röja upp bara det värsta, sedan lade jag en god del av lördagen på att totalsanera hans rum, inklusive köpte en textiltvätt att ta sidan av hans madrass med. Den kostade lika mycket som en ny madrass men… ja.

 

Det är ju jäkligt nice att ha en egen textiltvätt. Går inte att sluta när man väl börjat. Vet hur det är, man tycker att möblerna ser rätt okej ut men när man tömmer smutsvattentanken och det är SVART. Tvi!

 

Angående Sajten så är Göteborgaren avslutad. Eller, han avslutade mig. Med besked. "Jag vill inte ha något med dig att göra" och sedan blockade han mig. För att jag uttryckte att jag blev ledsen och illa berörd av något han sa. Han kände sig ifrågasatt och anklagad. Sårad manlig stolthet. Tänker inte gräva ner mig i det, bara glad att han visade den sidan av sig själv innan vi hunnit ses.

 

Seglaren är fortfarande på, han känns bättre och bättre. Jag tittade på kartan och insåg att han bor längre ifrån sommarstugan än jag föreställt mig, i fel ände av kommunen, men å andra sidan inte så långt hemifrån som jag tänkt. Å tredje sidan har han sin båt (som lustigt nog ligger vid samma brygga som vår låg när vi köpte den).

 

Jag fick f ö en så bra och spännande kommentar från Ylva på förra inlägget! Svar kommer!

 

Kommunikationer

Jag har f n väldigt mycket kontakt med Copilot som vi enligt IT får använda (i motsats till ChatGPT). Hittills idag har jag haft mer utbyte med Copilot än med någon människa. När man hittar rätt grejer att fråga den är den galet bra. Sitter med rätt avancerade formler i Excel och ibland fungerar de inte. Då frågar jag Copilot vad som är fel och får veta att jag missat en parentes, varpå Copilot ger mig den korrekta formeln att klistra in i Excel. Resonerar också med den om olika sätt att hantera tomma villkorceller i en SUMIFS-formel, får tips om en SUMPRODUCT istället. Har aldrig använt den innan. Ber Copilot förtydliga exempelformeln den gett mig. Vet inte riktigt vad jag tycker om alla glada tillrop den inleder sina svar med. I början tyckte jag att det var trevligt med "Bra fråga!" eller "Det är en viktig detalj!" men nu börjar jag uppleva den som lite inställsam.

 

På Sajten mejlar jag med två kandidater, jag har pratat med båda via Facetime för att få en första feeling, ingen av dem föll bort på det.

Dels har vi Göteborgaren, han med albumet märkt Varning! och som jag ändå var disträ nog att klicka in mig på. 350 meddelanden senare allt jättebra och god potential och rolig stämning men så i förrgår kväll skrev han något skämtsamt som träffade mig så jädra hårt där jag är som känsligast och det gjorde mig upprörd, ledsen, illa till mods. Jag sov på saken och igår förklarade jag för honom hur jag kände och upplevde det han skrev. Han svarade "Jag är ledsen att du tolkade det så men…" (vilket som vi alla vet är så man säger när man själv inte tycker att man gjort fel) osv, han menade det inte så – naturligtvis. Det fattar jag också, men jag kommer ändå inte ifrån den ledsna känslan. Stänger ingen dörr för det. Han kanske gör det, nu när jag för första gången är "jobbig", men i så fall får det vara så för jag kommer vara jobbig fler gånger.

 

Göteborgaren hör nog egentligen inte hemma på Sajten, är i grunden vanilj, antar att han testade det som en kul grej.  Det är helt okej för mig, ingen dealbreaker. Ärligt talat var det inte jätteofta Äventyret och jag ägnade oss åt mer avancerade övningar heller. Det är inte det jag behöver för att bli nöjd.

 

Den andre kan vi kalla Seglaren. Han bor och verkar i samma kommun som sommarstugan vilket möjligen är mer praktiskt än Göteborg. Seglaren är inte särskilt vanilj uttrycker relativt grunda och smala önskemål - något jag tolkar som att han inte haft möjlighet att utforska annat, begränsad av tidigare partners som inte velat mer. Han är stor som ett hus, på både längden och tvären (muskler, inte fett). Utstrålar styrka, trygghet, lugn, uppenbart genom sin yrkesroll hårt drillad i värderingar, respekt och vad som är rätt och fel när det kommer till hur man beter sig mot andra, ger ett väldigt empatiskt intryck. Han skrev något till mig, ett explicit men inte särskilt grovt uttryck men direkt efter ett nytt meddelande då han bad om ursäkt för sitt ordval eftersom det kunde uppfattas som nedvärderande. Detta balanserat med den läggning han har och vill utforska mer. Jag tycker om de två komponenterna, och hur de samverkar med varandra, i honom. Han känns som någon man kan lita på.

 

Jag vill träffa båda. Inget fuffens, ute bland folk. Jag vill krama båda och lukta på båda. Tror stenhårt att när man uppskattar någons doft är det ett tecken på att man är kompatibla. Har (hade) preliminärt bestämt med Göteborgaren i samband med en tjänsteresa i slutet av månaden men vet inte hur senaste dagarnas utveckling påverkar oss på sikt.

Oklart när det går att styra upp något med Seglaren.  

En liten droppe blod

Äntligen tillbaka på jobbet efter en intensiv familjehelg i sommarstugan. Lill var inte riktigt i form och jag hörde ordet Mamma så många gånger, i så många olika tonlägen under lördagen att jag höll på att krypa ur skinnet. Jag reagerar fysiskt när det känns som att barnen håller på att kväva mig med sitt tjat, bråk och missnöje som inte går att lösa - hur mycket man än försöker: Det kliar i pannan, precis över ögonbrynen och jag spasm-gnuggar pannan samtidigt som jag väser FRÅGA PAPPA! GÅ OCH PRATA MED PAPPA! 

 

På väg hem igår kände jag mig så himla deppig, instängd och oförklarligt deppig. Tänkte på Äventyret och kände mig sorgsen över att sista kommunikationen blev som den blev. En kort stund övervägde jag att höra av mig till honom med något försonande för att åtminstone det sista vi sagt skulle ha varit vänligt, men insåg ganska snart att inget gott skulle komma ur det. Jag vill inte öppna den dörren nu när den väl är stängd.

 

Kom hem, gick på toa, fick en minimal ljusröd fläck på pappret och fattade varför jag känt mig som jag gjorde. Livet med hormonspiral. Mer PMS än blod. Lika överraskad varje gång.

Björnmamman

Igår lönesamtal (som det kallas) med chefen. Jag har så dålig koll på vad jag tjänar, öppnar aldrig lönespecarna och blir förvånad varje år när han inleder samtalet med att berätta för mig vad jag har för lön idag. Eftersom allt redan är bestämt och det inte finns något utrymme för förhandling kan jag kosta på mig ett "Oj, så mycket?!" Haha. Jag fick tre procent till, nästan 2000 extra. Tack sa jag. Tack själv sa han. Du gör ett jättebra jobb.

 

Fick lite dåligt samvete nästan, pga har inte jobbat en hel arbetsdag på en och en halv vecka. Det har varit både planerade och oplanerade avbrott. Ansiktsbehandling förra fredagen, slingning igår men också ett hastigt påkommet vårdcentralbesök med Son och en eftermiddag jag behövde slänga mig iväg hals över huvud för att trösta och reda ut en helt oacceptabel sak han blivit utsatt för som ett "prank" av sina kompisar. "Kompisar". Ungjävlar fast egentligen mest tre elakingar som inte är Sons vänner alls som hade hört att han skulle till sin bästa kompis och de övertygade bästisen (som har svårt att säga nej) om det elaka pranket. Så tre elakingar, bästisen och tre killar till som liksom bara hängde med.

Jag ringde upp bästisen från bilen på väg hem, pratade lugnt och sansat (med de andra på högtalare) om vad som hänt. De sa att de inte trott att Son skulle bli så ledsen osv. "Förlåt så himla mycket. Vi känner oss jättedumma" sa killarna och jag sa: Bra men det inte är mig ni ska säga förlåt till.

 

En stund senare plingade det på dörren och fyra ångerfulla killar i cykelhjälm bad innerligt Son om ursäkt. Han accepterade ursäkten men ville inte prata mer med dem, själv stod jag kvar på bron och berömde dem för att de tagit ansvar för vad de gjort och uppmanade dem att, eftersom de uppenbart vet vad som är rätt och fel, hålla ihop mot de där elaka killarna. Fattar att de är starka och det är svårt att säga nej, men ni är fyra stycken, plus Son, som kan försvara varandra.

Vill ni vara the good guys eller the bad guys? frågade jag. Vill ni vara superhjältarna eller skurkarna?

Superhjältarna, svarade alla fyra unisont.

 

Son tyckte att det kändes bättre efteråt men, som han så klokt sa till mig senare: "Ett förlåt hjälper inte. Om man slår sönder en tallrik gör ett förlåt inte tallriken hel igen." Älsklingen. 

En fortsättning

I torsdags hade jag möte med Bonus mamma och två handläggare på kommunen. Mamman sa förlåt för att hon flippade ur senast och jag sa förlåt för att jag inte haft bättre fingertoppskänsla. Efter mötet dröjde vi kvar en stund på trottoaren utanför, mamman och jag. Som ofta när vi pratar om något viktigt ställer hon sig nära, nära och där står vi, med huvudena tätt ihop som om någon skulle försöka tjuvlyssna, min hand lätt på hennes rygg, en halv beskyddande kram. Jag känner folks blickar på oss. De ser mig, lång och blond i höga klackar, kostymbyxor och skräddad kappa, stå så osvenskt nära en pytteliten svarthårig kvinna i jeans och fleecetröja. Bråkar dom? Kramas dom? Ska dom börja hångla? Inget vet.

 

Mamman vill att vi ändrar upplägg, så att Bonus är hos oss en helgdag i månaden, och att vi hjälper till med hämtning två dagar i månaden. Det blir bra det också!

 

I söndags var Bonus hemma hos oss för första gången på länge, hon fick välja en käpphäst med tillbehör i present så att hon och Lill skulle kunna leka med dem tillsammans och när vi hör Lilla Bonus skratta så hon kiknar blir både Make och jag varma i magen. Hon har haft det tufft länge nu och behöver allt skratt hon kan få.