Många plus och ett minus

Haha, det här inlägget har jag försökt publicera i typ en vecka men inte hunnit!

Bra vecka generellt men mycket att göra. Ett tag, i våras, var det rätt soft på jobbet men inte längre! Den här veckan dessutom riktigt akuta komponentbrister. Ingen bransch är som elektronikbranschen. Vad som helst kan hända och när det händer går det snabbt. Nu är det en holländsk komponenttillverkare med kinesiska ägare där det helt skurit ihop och de har tappat kontrollen över sin kinesiska fabrik, komponenterna är belagda med exportförbud från Kina och över en natt behöver precis hela världen säkra sina behov av dessa 10 000 olika artikelnummer som inte längre går att få tag på. Misslyckas man går det inte att producera och då kan man lika gärna packa ihop och gå hem. Man håller sig för skratt, så man gör.

 

Men på plussidan har vi äntligen sjösatt köksprojektet, efter ÅR av funderingar och förhandlingar! Kan sätta check på att beställa bänkskiva, kakel, boka elektriker, snickare, plattsättare. Om inget oförutsett händer är vi klara till jul!

 

Övrigt på plus är att jag, utan att det känns som en uppoffring, håller i min godtyckliga diet. Känns så bra att jag äter det jag VILL äta, inte vad jag BORDE äta. Jag äter det jag är sugen på, tycker är gott och mår bra av, tycker redan att jag ser och känner skillnad fast jag inte fått till så mycket träning som jag föresatt mig. Ikväll ska jag träffa Seglaren innan jag kör vidare mot sommarstugan för en helg helt ensam där. Längtar som bara den!

 

Pussåkram och trevlig helg på er!

Wood

Andra paret stövlar kom, fortfarande i storlek 38. Jag fattar ju att det är något systemrelaterat som blivit fel men oerhört störande. Nu ger jag upp och beställer något från Sellpy istället, som jag borde ha gjort från början.

 

Jag inne på en godtycklig och oorganiserad diet. Är så trött på att känna mig plufsig och irriterar mig på att jag går upp i vikt för att jag äter mat jag inte ens vill äta, för att det är det som passar familjen men det passar inte mig. I onsdags tränade jag och hade flaggat för Make att han fick fixa mat samt att jag inte skulle äta utan lösa mitt eget. På väg hem från träningen gick jag in på Willys för att handla lite till lunchlådan. Vi vet alla vad man kommer ut med när man handlar hungrig men jag upptäckte att när man handlar efter träning är det precis tvärt om. Fick akut craving efter broccoli. Åkte hem, gjorde en omelett med purjolök, råstekte broccoli och kvartade körsbärstomater (samma som jag förberedde till lunch för veckans resterande två dagar). Igår kväll gjorde jag en tomatgrönsaksoppa med linser till mig själv (ingen ostmacka till) och resten av familjen fick indisk gryta från frysen. Jag antar att det kanske blir så här nu. Jag får laga en rätt till familjen och en till mig själv fast till mig själv är det lättare att göra en större sats (som soppan igår) och äta några dagar i rad.

En sak jag tänker på är dock att även Angela, liksom vår förr-förra au pair, är en ätande anorektiker om man nu kan säga så. Hon har varit drabbad av ätstörning tidigare och nu har jag intrycket av att hon äter hälsosamt och tillräckligt mycket, men så mycket har jag ju förstått, att man kanske aldrig blir helt fri från en ätstörning. Jag är lite rädd att om hon märker att jag äter annat för att jag tänker på kalorierna, att det ska trigga något i henne. Svårt.

 

Senaste veckan har jag väntat ut Seglaren och undvikit att höra av mig till honom, vägrar bli klängig. Under tiden har jag mejlat lite med någon på sajten, tydlig med att jag träffar någon och inte är öppen för annat, men det blev en spännande dialog, inte flirtig. Mannen ifråga rätt mycket mer avancerad än jag och jag uppskattar samtalet, känner att det vidgar mina vyer. Dessutom har det hjälpt mig att ge Seglaren distans, som en liten distraktion (och faktiskt påminnelse om att det finns andra män därute). Det var nog strategiskt av mig, igår hörde Seglaren av sig, gullig med pussmunnar, längt och en selfie på honom och hans "påle". Pålen som påstås ersätta en bärande vägg alltså, inte… Nä. (Fast den hade snudd på kunnat ersätta en bärande vägg den också om ni förstår vad jag menar höhöhöh). 

Och med det tar vi fredag, mina vänner! Önskar er alla en god helg!

Tres complique

På tal om prat satte morgonfikade jag med ekonomitjejerna idag och det visade sig vara ett smart drag. Hon som blivit en av mina favorit-sidekicks (eller om jag är hennes?) berättade om en kompis familjeintriger. Hon blev tvungen att använda sin mobiltelefon och fem ihopknycklade servetter för att illustrera vilka som låg med vilka men det var ändå lite för komplicerat för att jag skulle hänga med hundraprocentigt.

 

"Och allt det här i lilla Ortsnamnet. Ni kan ju tänka er hur det pratas."
När hon sa ortsnamnet lade jag ihop ett och ett, pekade på mobiltelefonen och frågade Är detta Anders?! Ja, det var det. Anders är vår plattsättare och jag visste sedan tidigare att de känner varandra så det var en lågoddsare.

 

Så Anders pappa ligger med sin pappas nya fru (dvs sin egen styv-svärmor, som är jämnårig med Anders) som var städerska åt Anders farfar och eftersom Anders mamma slängt ut Anders pappa bor han nu i sin pappas och nya fruns (som alltså han också legat med) gästhus. Dessutom har nya frun försökt ha ihjäl pappans pappa (som är rik som ett troll). Hon blev åtalad för mordförsök, men friades.

 

Ja, så det var min frukostrast det. 

Vad pratar ni om på era jobb?

Tissel och tassel

Det pratas mycket på jobbet. Känns som att skvallernivån sköt i höjden när vi flyttade till nya bygget och man umgås mer över avdelningsgränserna. På det stora hela är det relativt välvilligt skvaller, inte särskilt mycket skitsnack. Det blir nästan lite beroendeframkallande, som att följa en såpopera. Nu kretsar det mesta kring vår stackars relativt nyanställda receptionist som blivit slagpåse för sina närmaste team-kollegor. De är så jädra taskiga med henne att vi som står bredvid och ser på far illa, för att inte tala om hur hon mår. Ren mobbning.

 

"Hon borde prata med HR-avdelningen" kan man tycka men vet ni vad det roliga är? Det är HR-avdelningen som mobbar henne, med HR-chefen i spetsen! HAHA! Jag vet, helt galet! Jag känner igen det så himla väl från egen erfarenhet, ser hur de är på vippen att knäcka henne och sa till henne här om dagen att hon måste börja se sig om efter ett annat jobb för här kan det bara gå åt ett håll, det kommer aldrig vända. Den förra receptionisten blev behandlad på ungefär samma sätt och jag antar att även nästa kommer att bli det.

 

Minns ni förresten att jag skrev om produktionschefen som betedde sig så himla illa mot folk han har under sig? Efter tredje incidenten som jag blev vittne till pratade jag innan sommaren informellt med hans chef, en klok och förnuftig man som alla bara har gott att säga om. Vet inte om det som nu hänt har någon bäring på det, men produktionschefen ska i alla fall ta ett steg åt sidan (även ner, om man räknar hur många personal han kommer ha ansvar för). Han har uttryckt vilja att ta över den här andra avdelningen, heter det. "Han fick nog hjälp att tänka" spekulerade en person med relativ insyn i frågan. 

Classic PMS

Senaste dagarna har jag känt en vag oro i kroppen, lite deppig, odefinierat uppgiven. Känt mig tjock, oattraktiv, ängslig, har tänkt på Seglaren och undrar om han kommer ledsna på mig, på vad han egentligen tycker om mig. Inte en enda gång har han 'tjatat' om när vi ska ses nästa gång, eller antytt att han inte orkar vänta. När jag självmant säger att jag ska försöka komma svarar han "Ingen press, vi ses när det funkar" och inget mer.  Efter Äventyret, som alltid tjatade och ville mer, var det först en lättnad men nu blir det istället en oro. Jag ger av mig själv, det är trots allt en viss investering att utveckla även en 'vid sidan av'-relation och jag vill inte bli ratad.

 

Igår saknade jag för en stund Äventyret. Så här i efterhand är det lätt att tänka på det som var bra, mycket var bra. Om han inte gjort bort sig så fatalt hade jag kanske saknat honom mycket men när han skickade hotmejlen till Make diskvalificerade han sig själv för all framtid. Trots det: Han fick mig alltid att känna mig upphöjd, gudomlig. Han avgudade mig verkligen. Hans poliskompis sa när vi satt i slussen, förklätt till samtalsrum, bara han och jag: Du vet, han älskar dig verkligen. Han är så jävla kär i dig och det har han alltid varit. Det saknar jag så här i efterhand. Jag har ingen som avgudar mig längre och när dammet lagt sig kan jag säga att det faktiskt är lite deppigt.

 

Så igår kände jag mig ömtålig, nere. Messade med Seglaren, det han inte skrev skavde, tänkte på Äventyret, kände mig klängig och behövande. Sedan kom jag på att när jag blir så här är det nästan alltid PMS. Då kändes det bättre, en förklaring och idag gick jag till jobbet med lockigt hår och en jumpsuit som jag vet framhäver alla kurvor på bästa tänkbara sätt, receptionisten undrade om jag gått ner i vikt och jag har känt mig snygg hela dagen. Ja, utom just nu när jag sitter här i ESD-rock och ESD-skor efter ett litet besök i produktionen. Men annars så.  

Veckas resa

Veckans väder

Jag missade väderkollen. Det enda jag visste när vi packade var att det just då var runt 25 grader i Rom, så jag valde kläder efter det. Om jag tagit mig tiden att kolla kommande väder skulle jag ha sett kyla och vindar. Det var i princip väder för långbyxor större delen av veckan och de kläder jag hade med blev ganska snart klibbiga, som kläder blir när man vistas i stadsmiljö och ibland svettas, ibland fryser.

 

Veckans oväntade

Syrran och hennes man hade blockat en av firmans golfbilar i fredags kväll. De hämtade oss utanför lägenheten och så tuffade vi runt, rejält påbyltade, i Rom. Stannade på ett ställe och köpte suppli som vi åt medan vi körde runt, stannade på ett annat ställe och köpte lösviktspizza. Golfbilen hade guschelov ett 'överdrag' så att vi slapp vinden. Jättetrevligt var det, jag som alltid varit lite anti till att åka golfbil i den galna Rom-trafiken.

 

Veckas drama

Demonstrationerna. Vi bodde nära Termini och på fredagen var det (upplevde jag) välordnade och organiserade demonstrationer. Kändes som att både polis och demonstranter hade koll på läget. På lördagen när vi kom tillbaka från Neapel var det lite annorlunda. Vi kom ut från Termini och det var en annan stämning i luften, poliserna rörde sig snabbare. Vi började gå Via Cavour ner mot lägenheten men bara två kvarter bort var det plötsligt siren och blåljus överallt, polisen verkade inte veta vart de skulle. Vi skulle svänga höger vid Piazza dell' Esquilino och när jag tittade åt vänster såg jag ett demonstrationståg komma på en av tvärgatorna, fortfarande på vad som kändes som säkert avstånd men jag kände att vi behövde ta oss därifrån. Då började demonstranterna springa mot oss och det gick snabbt. Några dova knallar precis bakom oss, krutdoft, folk rusade, vi också. Lill storgrät medan hon sprang och jag noterade att folk drog kättingar om sina grindar när vi kutade förbi. Resten av kvällen en helikopter som hoovrade rakt över oss och syrran skickade Instaklipp från Piazza dell' Esquilino: Skrik, vattenkanoner, vevande batonger och demonstranter som slängde kravallstaket mot polisen. Förvånad över italienska polisens (till synes) bristfälliga utrustning. Bara hjälmar och säkerhetsvästar. Klart att det ser våldsamt ut när de går loss med batongerna mot demonstranter, som ett stort slagsmål, men måste också vara ganska otäckt att vara polis i det läget.

 

Veckans mat
Det är lite att svära i kyrkan men jag tycker ofta att maten i Italien är… sådär. Åtminstone jämfört med Frankrike. Visst kan de få in fullträffar de också. Nonnas hemvevade pasta är såklart svårslagen, liksom pizzan, men det är som att de fäster större vikt vid råvaror och tradition än på smakerna. Till exempel vingården vi besökte i lördags. De serverade pasta pomodoro till lunch. Kändes inte så himla imponerande men syrran sa att de har helt fantastiska tomater, egen odling, så den här rätten är verkligen något särskilt. Maten kommer och… tja, det är pasta med passerade tomater, varken mer eller mindre. I min smak en obalanserad syra som bara i viss mån kompenseras av en rejäl driva parmesan men inte tillräckligt. Ingen hetta, inte ens peppar eller lök, ingen sötma, inget fett. Men tomaterna är världsklass och det är det enda de bryr sig om och skulle man tycka annorlunda blir man idiotförklarad, för att man inte fattar tomaternas storhet så det är bara att äta och mmmm:a med.

 

Veckans shopping

Typ ingenting. Jag hade en (förvisso låg) förhoppning om att hitta ett par nya stövlar och Make har tidigare fyndat fantastiska skjortor och kostymer på rean som alla butiker har nu vid månadsskiftet september/oktober men först var det ett rejält projekt att ta sig till via del Corso på grund av demonstrationer och sympatistrejk (metron var stängd hela dagen) och när vi väl tagit oss dit med taxi och tillbringat en god stund på Zaras barnavdelning var vi helt slut och orkade inte mer. Åt en gelato i syrrans gamla hoods runt piazza Cavour, kändes i hjärtat att vara där igen, så mycket tid som jag tillbringat där när barnen var små. I området vi bodde fanns massor av second hand men jag är inte bekväm i små butiker där man är ensam med innehavaren. Jag hamnade på en Humana Vintage där jag hittade lite fint, men i övrigt… ingenting.

 

Veckans insikt

Guiden Luca på Pompei berättade att i den antika romerska kalendern var mars årets första månad, vilket betydde att september ('set'…) var årets sjunde, oktober ('octo') åttonde, november ('nove'…) nionde och december ('dec') tionde. Jag har nog haft det där i bakhuvudet ganska länge, att månaderna liksom hetat fel men allt det fick sin förklaring. Februari kommer från det latinska ordet för feber. Och så berättade Luca att det var viktigt med vita kläder när dåtidens politiker höll anföranden, eftersom man litar mer på någon klädd i vitt. Det latinska namnet för (krit)vitt är candidus, därifrån kommer ordet kandidat, men även engelskans ord för uppriktig. Jag brukar faktiskt se till att ha vit (åtminstone) överdel när jag har något viktigt på jobbet, om jag känner att jag behöver lite extra pondus. Brukar ju säga att vitt är powerfärgen nummer ett och där fick jag vatten på min kvarn.

Mama mia, Pizzeria

 Vi är i Italien en vända, familjen och jag. Fyra år sedan vi turistade i Rom, när Lill fyllde fyra och hon klippte alla steg upp till San Pietro-kupolen när jag höll på att få panikångest av den meterbreda trappan man inte ens kunde gå raklång i sista biten, sedan lika många steg ner igen - utan att ens pusta en gång. 

Igår hade vi privat guidad tur i Colosseo och Forum Romanum. Intressant för Make och mig men tre timmar var mastigt för barnen. Idag flyttar vi från syrrans hus till en av deras AirBnb-lägenheter i stan. Imorgon kväll har de blockat en av firmans golfbilar, så den ska vi tuffa runt i och stanna på väl valda platsen. En suppli här, en pizzabit där. 

På lördag tar vi tåget till Napoli, äter lunch på en vingård, två timmar på Pompei och sedan tåget tillbaka till Rom. Söndag morgon åker vi hem igen. 

Vi borde vara här oftare. Åtminstone barnen och jag. Hjärtat sväller när jag ser hur mycket kusinerna älskar att vara med varandra. Flygplan och klimatångest, ja, men väga det mot relationen barnen emellan? Jag tror att jag behöver revidera min personliga hållbarhetspolicy.