And who’s Madeleine?

Jag fick nog lite hybris av kommentarerna på förra inlägget. Tidigare idag hade jag några timmar över, så jag slog upp datorn och började bara skriva. Jag ser det inte som annat än ett experiment, en text, helt enkelt. Liksom förra gången jag gjorde ett liknande experiment har jag inga som helst problem med att skriva. Utmaningen är att jag vill vara ostörd men bara jag får vara det så hakar det aldrig upp sig. 

Just den här texten har definitivt en början och en mitt, men den hade behövt ha ett slut också. Hur slutar det? skrev jag i Word. Sedan ett ord som svar men frågan är om det ordet är tillräckligt. Hur som helst känns det illavarslande att hitta på ett slut till en verklighetsbaserad kedja av händelser, leka Gud liksom…

På tal om öppna äktenskap som slutar illa har jag lyssnat en del (selektivt) på Lily Allens senaste. Det var nog först på sjätte eller sjunde lyssningen som jag insåg att ”tennis” inte är en omskrivning för något annat, att just det blir droppen för henne.

 I can’t get my head ’round how you’ve been playing tennis. If it was just sex I wouldn’t be jealous.

Det tål att tänkas på.

I stopped CPR, after all it's no use

På tal om Lills tillblivelse slog det mig att jag nog inte skrivit så mycket alls om just det där med hur vi hamnade här, Make och jag, med Äventyr, Seglare och grejer. Om man bara blir inslängd i min livslogg förstår jag att man undrar Hur i hela friden…? Det har väl delvis varit av respekt för Make och vår relation, men jag tror att man kan konstatera att det egentligen alltid varit uppförsbacke för oss. Vår kemi på det planet har aldrig funkat och visst kan man fråga sig varför vi gifte oss med varandra, men under många år gick vi båda och intalade oss att det skulle bli bättre, att allt bara handlade om omständigheterna där och då. Bara det blir semester, bara det blir helg, bara det blir lite mindre på jobbet, bara vi inte är så trötta, bara vi går och lägger oss samtidigt, bara vi kommer igång…  

 

Som att börja cykla i uppförsbacke. Jag gav till slut upp. Ett svårt konstaterande, särskilt att tala med Make om. Det finns inget att bygga på, inget att rädda.
The spirit was gone, we would never come to.

 

Jag hade gärna sett att Make träffar någon men han är inte intresserad, inte tillräckligt motiverad för att söka en match och sedan odla den relationen. Min fysiska drift har alltid varit mycket starkare än hans. När vi satt på en restaurang i Rom noterade jag en vacker kvinna vid ett annat bord, ute med sina väninnor, alla fyra fixade och uppklädda - hon satt och slängde blickar på Make. Han är stilig, kanske särskilt för en italiensk kvinna om hon gillar långa och blonda män. Jag blev glad. En del av mig ville gå fram och säga Have you met Make? Skulle så gärna vilja att han får samma guldkant i livet som jag får.  

 

TUTA!

Idag fyller Lill åtta år! Så stor men ändå familjens lilla tjej. Hon är petit, har alltid följt sin kurva men legat en kanal under det normala. Hon står på händer mot en vägg i en minut och 21 sekunder och när hon får välja nagellack blir det metallicblå. Det låter kanske konstigt, men jag tänker ofta på tillfället hon blev till.  Redan då hade Make och jag det kämpigt med "samlivet". Jag minns hur frustrerad jag var över att ägglossning efter ägglossning passerade utan att vi ens försökte, för han "kände inte för det". Så den där söndagen i februari, när jag kände i hela kroppen Det är nu eller aldrig. Jag skulle iväg på tjänsteresa till Tyskland, Make 'kände inte för det' och jag var besviken men så var det som att han tog en för laget och några minuter senare, när han gjort sitt och lämnat rummet, ställde jag mig i princip på huvudet i sängen och såg till att komma, hade läst att den inre krampen kan ge extra skjuts.

Två veckor senare var jag i Polen, vaknade på natten av att brösten gjorde ont. Dagen efter köpte jag ett gravtest. På polska gravtest har de en bild av en söt bebis, så att man inte ska få några dumma idéer, och själva testet var knöligt, pipett och grejer. Men det blev ett svagt, svagt streck där på hotellrummet i Polen. Det lilla strecket var Lills första Hej! 

 

Några månader tidigare hade jag varit skengravid. Ingen mens på åtta veckor och positivt gravtest men kände mig inte gravid. Så kom mensen och jag fick tid hos en privat läkare som gjorde ultraljud och konstaterade förvånat att det var helt tomt där inne. Läkaren sa att när jag väl blev gravid igen skulle jag höra av mig och boka ett tidigt ultraljud i vecka 9, så kan vi se så att hjärtat slår då. Hon skrev även ut något läkemedel som skulle hjälpa till att få fäste. Sagt och gjort, jag kom dit vecka nio, ett litet hjärta slog och jag blev så lycklig.

 

För åtta år sedan; världens bästa förlossning. Sons blev rätt traumatisk, de blev tvungna att snabbt klippa navelsträngen och springa iväg med honom men Lill hade full pott på Apgar-skalan och jag mådde så himla bra. Mindre än en timma efter att hon fötts ställde jag mig i duschen, pigg och stark, säkert hög på kroppens egna smärtstillare. En barnmorska kom in och gjorde stora ögon. DUSCHAR DU?! Den enda smärta jag kände dagen efter var träningsvärk i armarna.

 

Idag har vi firat med nygräddade croissanter med (typ) Nutella eftersom åtminstone vår ICA Maxi inte säljer pain au chocolat längre. Eller panda-choklad som barnen sa när de var små. Hon ville bara ha en liten present på morgonen och resten ikväll när vi äter med mormor och morfar på restaurang.

 

Lilla Lill. Jag älskar henne mer än livet. 

Spridda skurar

Igår ringde jag upp Äventyret. Vi pratade i åtminstone en och en halv timma. Nu så här i efterhand inser jag att jag borde gjort det tidigare men man fattar beslut på det man vet och känner i stunden, och då, när det var som mest intensivt ville jag inget hellre än att strypa kommunikationen, snarare än kommunicera mer. Det var ett bra samtal. Konstruktivt och han fick säga allt det jag förstår att han behövde få sagt. Efteråt skickade han ett meddelande, riktat till Make, där han bad om ursäkt. Ytterligare lite händelseutveckling men nu verkar allt vara lugnt och jag hoppas att det är på riktigt den här gången.

Botox-grejen var jag på igår. En slät tjej som pekade ut rynkor och linjer jag själv aldrig noterat. Tji fick jag för att jag skröt om att jag är rätt orynkig för att vara 40+. Det blir botox i två områden, kråksparkarna och precis över ögonbrynen. Då får man det där pigga lyftet som jag är ute efter. Jag frågade också den genetiska förbannelsen mellan min haka och hals. Hon sa att det finns grejer för det också. Man kan injicera något fettlösande som stramar upp huden och gör käken mer framträdande. Jag börjar med botoxgrejen, så får vi se med det andra.

 

Det mesta till köket är beställt nu. Häll, fläkt, bänkskiva osv. Jag sneglar på belysning och har fastnat för en mörkturkos/blå vägglampa x 3. Kan inte komma över att det hade varit så fint till den ljust grå bänkskivan, det mörka träet och det blanka vita kaklet. Make, som alltid tycker att det han sett live är bäst, röstar för (enbart) dekorativ stämningsbelysning, som restaurangen vi var på senast hade. Jag kan bli så arg på honom när han propsar på snyggt framför praktiskt, när han själv inte är den som behöver lida för det opraktiska, att han inte fattar det själv.  

Never ending story

Nytt drag från Äventyret, just när man pustat ut och tänker att det är över.

Nu har han mejlat styrelseordföranden på Makes firma, säger att han vill göra honom uppmärksam på att Make kommunicerat via företagets mejl och uttryckt sig på ett sätt som Äventyret inte anser vara professionellt. Det är bullshit så klart. Äventyret vill bara jävlas men är tillräckligt smart för att hålla sig på rätt sida gränsen. Make är orolig att han ska publicera något på nätet men jag tror trots allt att även där är han för smart. Han vet att i så fall blir det fråga om förtal. Istället petar han på ett sätt som inte är brottsligt men som ändå når Make och indirekt mig, får oss att må dåligt.

 

Planen nu är att få tag på hans poliskompis. När det blev en anmälan kunde han, på grund av förundersökningssekretess, inte prata med Äventyret men nu när det inte blev något med varken anmälan eller kontaktförbudet borde han kunna göra det. 

Vår receptionist är ihop med en polis och jag drog samma historia för henne som vi dragit för alla som vi varit tvungna att berätta för, att det är ett gammalt ex som jag sprang på i somras och sedan dess har han trakasserat mig. Jag bad henne be sin sambo framföra meddelande till poliskompisen, ge honom mitt nummer och hoppas att han hör av sig. 

Ti-hi

Måndag lika med boxpass lika med rivstart.

 

Jag är en av få som går på passet utan kompis vilket innebär att jag ofta hamnar med instruktören. Jag föredrar det, får ut mer av passet och vi har en bra rutin som både låter honom kolla de andra samtidigt. Igår noterade jag två stora killar som körde tillsammans. Högt tempo och skrämmande hårda slag men syntes lång väg att båda saknade både teknik och kontroll, de bara vevade. Efter 45 minuter behövde den ena lämna så då hamnade jag med hans kompis. Det kändes sådär. Instruktören fattade nog precis vad jag tänkte för han sa till killen flera gånger att fokusera på tekniken och hålla nere tempot. Själv höll jag mitsarna så att han inte skulle träffa mitt ansikte om han slant. Det gick bra.

Jallafall, killen frågade vad jag hette och presenterade sig sedan som Javier. Det är nästan bara utbytesstudenter på de där passen, jag frågade om han var från Spanien. Japp, det var han och ganska snabbt hade vi kommit fram till att han känner Angela, de har umgåtts i samma grupp! Jädra trevlig kille när han väl drog ner på tempot, stilig dessutom. När jag kom hem och sa vem jag träffat såg hon lite sådär ti-hi ut. Han såg för övrigt också lite ti-hi ut när jag nämnde Angela. Vem vet…

 

På väg hem från träningen stannade jag på Willys för att proviantera. Trivs med att bara laga mat till mig själv numera. Köper det jag är sugen på. Igår slängde jag ihop en riktigt god, mestadels grönsaksbaserad, gryta som blev både sen middag men även lunchlådor för större delen av veckan:

 

En finhackad gul lök som fick svettas länge i olja.

En bit riven ingefära, vitlök, chiliflakes, rejäl klick tomatpuré.

Lite strimlad kyckling.

Två förpackningar finkrossade tomater, två tärningar svampbuljong, en liten förpackning kokosgrädde.

Honung.

Vid sidan ångade jag några rejäla palsternackor och en tärnad rotselleri. I med det i grytan, plus två förpackningar linser.

Färsk koriander.

Mums blev det! Varmt, kryddigt och mättande.

Spridda skurar

Hela dagen igår slet jag med rötter, jord och tegelstenar. Lade en horribel summa på två rosenbuskar och några lavendelplantor men räknar med att bli rikligt belönad sommaren 2027 och framåt. Om rosorna överlever, alltså. Hade naturligtvis inga bra trädgårdskläder med till stugan, svettades och frös om vartannat, blev blöt och slutligen genomkall. Har frusit sedan dess. Hoppas att kvällens boxpass gör mig varm och inte sjuk.

Jag har i princip bestämt mig för att testa botox. Inte för att jag är rynkig, faktiskt påtagligt orynkig (över 40 blir det tydligt vilka som solat mycket och själv har jag hållit mig i skuggan senaste tio åren) men jag tror att det kan ge ett litet lyft. Ser på andra som gör det och tänker att de är så himla snygga. På onsdag ska jag på konsultation, ställe rekommenderat av en kollega.

 

Hon: Men vet du vad det bästa är med botox?
Jag: Säg det.
Hon: Man får inte träna på två dagar efter injektionen. Win-win!

Jag: Får man dricka vin efter?

Hon: Absolut!

Jag: Win-win-win alltså!

 

I torsdags hade jag halvårsavstämning med Bonus mamma och handläggaren på kommunen. Allt går väldigt bra, mamman har verkat betydligt piggare och mer positiv under slutet av sommaren och hösten men på mötet i torsdags var hon påtagligt låg och upprepade flera gånger att hon behöver mer avlastning än en helg i månaden, hon är så trött, allt är så jobbigt. Säger inte att det inte är ett hästjobb att vara ensamstående mamma, men det känns lite som att hon överdriver en smula inför handläggaren, eftersom hon alltid är så pigg och glad när jag träffar henne annars. Egentligen: Hur många småbarnsföräldrar, ensamstående eller ej, får en helg i månaden helt för sig själva?

 

Mamman vill helst att vi tar Bonus någon vardag då och då, så att hon ska få tid för sig själv mitt i veckan och kan träna, men hon kan fortfarande inte tänka sig att hämta Bonus hos oss efteråt och jag säger att om vi både ska hämta och lämna tar det i runda slängar 75 minuter som vi (oftast jag eftersom Make är borta mycket) inte har en vardagseftermiddag. Att ha Bonus är absolut ingen belastning, men hämtandet och lämnandet är. Inte ens när jag säger att vi hade kunnat ha henne utanför insatsens ramar, det vill säga utan ersättning, vill mamman bjuda till och ungefär där känner jag att gränsen är passerad. Mamman har bil, så det är inte bökigare för henne att ta sig till oss än tvärt om men hon tycker att det är något vi ska serva med, skjutsa fram och tillbaka, annars låter hon hellre bli och då undrar jag om det var så viktigt ändå.