And who’s Madeleine?

Jag fick nog lite hybris av kommentarerna på förra inlägget. Tidigare idag hade jag några timmar över, så jag slog upp datorn och började bara skriva. Jag ser det inte som annat än ett experiment, en text, helt enkelt. Liksom förra gången jag gjorde ett liknande experiment har jag inga som helst problem med att skriva. Utmaningen är att jag vill vara ostörd men bara jag får vara det så hakar det aldrig upp sig. 

Just den här texten har definitivt en början och en mitt, men den hade behövt ha ett slut också. Hur slutar det? skrev jag i Word. Sedan ett ord som svar men frågan är om det ordet är tillräckligt. Hur som helst känns det illavarslande att hitta på ett slut till en verklighetsbaserad kedja av händelser, leka Gud liksom…

På tal om öppna äktenskap som slutar illa har jag lyssnat en del (selektivt) på Lily Allens senaste. Det var nog först på sjätte eller sjunde lyssningen som jag insåg att ”tennis” inte är en omskrivning för något annat, att just det blir droppen för henne.

 I can’t get my head ’round how you’ve been playing tennis. If it was just sex I wouldn’t be jealous.

Det tål att tänkas på.