Fler tunna trådar tack

Ni minns Persona Non Grata, som vi blev påtvingade? Det verkar som att hon äntligen sitter löst. Chefen har börjat höra sig för hur vi tycker att samarbetet med henne fungerar. Det har vi talat om tidigare men skillnaden är att chefen numera har med sig ett block där han skriver upp vad vi svarar. Han samlar på sig viskar vi och nickar menande åt varandra med en varm känsla av att se ljuset i slutet av tunneln.

Han borde ta med blocket in till den lilla kurviga på Ekonomi säger vi. Hon är PNGs favoritperson. Igår satt hon där inne vid tre olika tillfällen och tjõtade (som hon antagligen själv hade sagt på sin breda göteborgska). Den lilla kurviga slängde desperata HJÄLP MIG-blickar genom glasväggen men vi tittade åt andra hållet och skyndade på stegen. Så mycket för det civilkuraget och hjälpa en kollega i nöd.

 

En annan störig jävel är Pekka, vår självgode finska kollega. Utöver att vara självgod är han närmast inkompetent på sitt jobb. Däremot är han duktig på teknik så konstruktörerna älskar honom men nu jobbar han inte med teknik, han jobbar med inköp och det är han inte bra på. Inte så att det är hjärnkirurgi vi håller på med. Det är ganska enkelt. Hitta det som påverkar mest och försök göra så att det påverkar mindre men dels har Pekka noll analytisk förmåga och dels tycker Pekka inte att det är roligt, han tycker att det är roligare att visa hur duktig han är på att förstå tekniska lösningar. 

Här om dagen pratade jag med vår gemensamma chef som fått klart för sig att Pekka underlåtit att göra något av det mest självklara, grundläggande han borde ha gjort och på grund av det (förutom att vi betalat mer än vi borde) hade vår CEO fått en grej på sitt bord, han satte sig snabbt in i vad det handlade om innan han godkände (bra där!) och ställde en relevant och befogad motfråga till vår chef: "Vad fan håller vi på med?!" Möjligen annorlunda formulerad, det vet jag inte, men jag förställer mig att det var så han uttryckte sig. 

 

Nu håller jag på med en genomlysning av vad Pekka borde ha gjort men inte gjort och jag skulle ljuga om jag påstod att det inte är med viss glädje.   

Ditt och datt

Full fart in i veckan!
Det är fortsatt mycket, städuppdrag, andra schabblat och jag ordnar upp det. Andra grejer brinner och jag leder släckningsarbetet. Blir bättre på att delegera i är stolt över det. När man är stressad är det så lätt att tänka att man ska göra allt själv.

 

På Makes sida är det lite turbulent. De hade som sagt en ganska omvälvande organisationsförändring, en person som slutade och mer eller mindre gick på dagen. Ingen förlust (!) men plötsligt blev mycket annorlunda och han funderar på vad det betyder för honom och hans roll. Vi pratade om det en lång stund igår efter middagen när de andra lämnat bordet. Jag har under den här resan blivit bättre på att inte berätta för honom vad jag tycker att han ska göra, utan mer försöka ge råd i hur han kan närma sig ett beslut. I det här fallet tror jag att han ska försöka tillåta sig att inte tänka så mycket. Allt går inte att analysera sig fram till, ibland måste man låta magkänslan få fritt spelrum. Själv tror jag rätt mycket på att tvinga sig att kisa, då ser man helheten på ett annat sätt och förleder inte sig själv genom att råka fokusera på lösryckta detaljer. Jag vet ju hur Make är, han är i ett nötskal den som helst löser problem med lupp och det är jättebra för vissa typer av utmaningar men kanske inte just detta. Hur det än blir, blir det bra. Om han bestämmer sig för att sluta och gå tillbaka till sitt förra jobb så har han i alla fall testat och han skulle slippa alla jobbiga resor.

 

Den lilla kurviga på ekonomi fick feedback av sin chef igår, berättade hon vid fikat. Chefen hade sagt att hon inte behövde ta till sig av feedbacken, men chefen behövde ändå kunna säga att hon framfört den. Inför varje månadsskifte skickar den lilla kurviga ut flertalet mejl till de som har fakturor som behöver attesteras och, på sin chefs inrådan, bilägger hon en tabell där man ser vilket belopp respektive mottagare har kvar att attestera. Hon skriver även lite skojfriskt och hurtigt, som för att göra det roligare att attestera sina fakturor. Nu har tydligen chefen "fått till sig" att detta inte uppskattas av någon på listan, som känner sig "uthängd" och anser den kurvigas "raljanta" ton är provocerande. Kollar man på listan är det personer i min funktion, plus diverse ur ledningsgruppen, inklusive CEO. Någon av dem har uppenbart ömma tår.

 

Så nu ska hon inte skicka ut den tabellen mer. Åtminstone inte med namn. Jag föreslog att hon istället för namn kan göra emoji-rebusar, så kanske inte folk känner sig lika träffade. Den lilla kurviga ställde sig odelat positiv till detta. 

Party!

 En lördag med feber och rinnande näsa. Idag vid 17 kommer elva taggade åttaåringar för pizza- och pyjamasparty. Lilla Bonus är här också, så totalt fjorton barn. Det blir kul. Lill fick pga omständigheter aldrig något kalas när hon fyllde i november så nu är det dags. 

Eftersom jag redan varit sjuk några dagar hade jag tänkt att Make skulle få ta det huvudsakliga ansvaret. Nu, knappt tre timmar innan gästerna anländer, är han med barnen för att handla godis, snacks, pynt mm. Han har varit ute på lång turné på förmiddagen, kört säkert 25 mil. Lång historia, men igår lyckades han lasta ur en stor väska ur bilen precis innan han åkte till begravningen. Vi körde två bilar dit, eftersom min kusin och hennes barn åkte med oss. Make åkte strax efter och behövde plats för en grej han skulle köra vidare för att hämta senare på eftermiddagen. Han reflekterade inte över att väskan var främmande utan hivade ut den och just exakt den väskan kunde de verkligen inte klara sig utan. Vi hade medvetet lämnat den i hans bil med tanken att vi skulle lasta över allt i en tredje bil efter lunchen. Skitknöligt men det man inte har i huvudet får man ha i benen, fick Make erfara.

På begravningen satt jag och försökte leta efter någon som helst känsla över att det var min mormor som låg död i vit kista men lyckades inte. Jag känner absolut ingenting inför att hon är död. Däremot blir jag alltid gråtig i närheten av död, bara någon pratar om det. Det definitiva och tanken som inte går att värja sig för: Vem är näst på tur? Det behövs så lite fantasi för att tänka att det är någon annan som hade kunnat ligga där. JAG hade kunnat ligga där nästa gång, det är det ingen som vet. 

Nåväl. Skicka gärna en styrkekram i tanken mellan kl 17-19 ikväll. Det kan behövas. 

Det var det lilla

Igår när jag lämnade personalmatsalen låg det en massa sönderrivet papper på golvet.
Det ser ut som att Astor varit här sa jag rakt ut, till ingen särskild. Sedan vände jag mig om och såg att den som stod närmast bakom var en av de mindre karismatiska konstruktörerna, en som jag i princip aldrig pratat med tidigare.
Astor är min katt förtydligade jag, riktat till honom.

Jaha sa han, snäppet mindre engagerat än man kunnat förvänta sig, det vill säga verkligen inte alls.

Vill du se en bild? hörde jag mig själv fråga.

 

Ville han det då? undrade Namne och såg ut som att han skulle behöva en skämskudde när jag återberättade, eftersom han undrat vad jag och konstruktören pratat om.
Nej, han avböjde.
När Namne skrattat klart, ungefär som man skrattar åt att Mr Bean använder sin strumpa som salladstork, tackade han för att jag fyller deras dagar med innehåll.

Fula, farliga farbröder

Jag har börjat titta på Jakten på en mördare, på SVT Play. Helene Nilsson, osv. Jag drog mig för att se den, underhållning på temat mördade barn är inte det jag normalt föredrar, men den är bra och frossar guschelov inte i våldet som sådant, det är mer fokus på utredningen och det runt omkring. Helene Nilsson mördades 1989. 1991 började jag ettan och ibland gick jag själv till eller från skolan. Då kändes det jättelångt men det kan inte ha tagit mycket mer än en kvart i makligt promenadtempo. Ett starkt minne jag har är att mina föräldrar skrämde livet ur mig innan jag fick börja gå själv. De pratade om farbröder som drar in barn i bilar och gör otäcka saker med dem och inte låter dem komma hem till sina familjer igen. Livrädd var jag när jag gick de små vägarna i villakvarteret, ständigt vaksam på bilar som saktade ner eller gubbar som såg skumma ut. Nu när jag ser den här serien förstår jag mina föräldrar. 1991 var Helen Nilsson säkert fortfarande något man tänkte på, hennes mördare, inte så hiskeligt långt härifrån, skulle inte åka fast än på många år men det visste ju ingen då.

 

Samma år, 1991 eller möjligen 1992, ringde en man hem till oss. Mamma var på dagis för att hämta min syster och när jag svarade var den en man i andra änden som sa att han sålde "småbyxor", ett ordval jag fortfarande minns. Jag minns också att han hade en trevlig röst, som någon man hör på radio eller teve. Han ville att jag skulle hjälpa honom genom att föra ner handen i byxorna och berätta hur det kändes. Redan då blev jag avigt inställd när folk berättade för mig vad jag skulle göra men jag ville heller inte vara oartig, så jag lät bli att göra som han sa, men sa inte emot. Till slut blev hans frågor så specifika att jag stoppade ner handen i byxorna. Jag minns inte hur samtalet slutade men först efteråt förstod jag att något väldigt konstigt hänt och när mamma kom hem satt jag gömd under ett bord och storgrät. Det blev värsta pådraget, mamma upprörd och ringde en annan mamma i området som var polis. Anmälan upprättades på skrivmaskin och det visade sig att åtminstone fem tjejer i klassen råkat ut för samma sak. En skolkatalog som hamnat i orätta händer. Detta var på den tiden då det inte bara stod hemadress och telefonnummer till varje barn, utan även personnummer. 

 

Ytterligare något år senare hände samma sak igen men då var jag förberedd och sa emot, frågade farbrorn som ringde vad han hette. Mamma hörde, fattade vad som var på gång, tog luren och hann knappt dra efter andan för att skälla ut honom innan han lagt på luren. 

Räkna segrar, inte förluster

Söndagar har, oväntat nog, gått och blivit en av mina värsta dagar. Åtminstone varannan söndag, för det är då jag tycker att vi behöver storstäda övervåningen. Mitt problem är väl att min ambitionsnivå angående ordningen i hemmet (uppenbarligen) inte är realistisk, eftersom det känns som att jag håller på att stressa ihjäl mig dessa dagar. Jag går in i helgen och ser framför mig allt jag ska hinna med men så i slutet av helgen har jag hunnit max 70-80 procent av det jag föresatt mig och resten hånflinar åt mig. De där goda söndagsmiddagarna hinner jag heller inte laga länge. Både det, och högarna som inte blivit åtgärdade, känns som oförlåtliga misslyckanden när jag slänger mig i soffan framåt halv tio-tiden på söndagskvällen, helt slut efter dagen.

 

Igår åkte Make norrut redan på morgonen. Idag har han några jobbiga möten som jag vet att han legat sömnlös över så detta är INTE ett gnäll-inlägg om att det bara är jag som… Lill var på dans men fick guschelov skjuts av en kompis för det krockar med Sons tennistid. Jag började med en lasagne strax efter 16, försökte få Lill att göra läxan medan jag varvade plattor med västerbottensbechamel med tomatsås men hon var gnällig och jag blev irriterad när hon påstod att hon inte förstod de enklaste instruktioner. Så in med lasagnen i ugnen och tittade på klockan: 19.30! Hur f'n gick det till? Inte konstigt att Lill var gnällig, hon hade dessutom bara fått våfflor till lunch, stackars barn. Så snabbt tänka om, ge ungarna varma mackor till middag. Själv åt jag ett kokt ägg och (enbart) kyckling som blivit över i lördags, ståendes vid köksbänken, stress-städade köket så gott det gick mellan tuggorna. Blev irriterad på Angela för att hon lade en rå kalkonfilé hjälpligt invirad i lite plastfolie i kylskåpet, ens ett fat under. Jag har irriterat mig länge på att hon är rätt ohygienisk överlag, och den där kalkonfilén blev liksom droppen.  

 

Men om vi ska räkna våra segrar istället för förluster (något jag ska försöka bli bättre på):  

• Tre matlådor med röd- och gulbetor, quinoa, fetaost och kyckling preppade för veckan.
• Jag har en stor orörd lasagne under en plåt i uteköket, middag för minst tre-fyra dagar.
• Jag har tagit ner en julkrans och slängt en julgrupp men så länge det känns som vinter får de tjocka mörkgröna sammetsgardinerna och 'tavlorna' med vintermotiv över soffgruppen vara kvar. Ge oss mod att skilja på 'advent' och 'vinter'.
• Sons rum är ordentligt städat och nästan alla pinaler som samlade damm har vi antingen burit till källaren eller gjort oss av med.
• Vi har blivit av med ett skrivbord som enbart tjänat som (provocerande) avställningsyta de senaste fem åren.
• Jag har köpt en vintageklocka på Tradera. Inget dyrt, men jag har länge velat ha något damigt, något som skulle kunna vara arvegods, som signalerar 'klassisk stil' snarare än lyx. Den kommer nog idag och det har jag sett fram emot.

 

Den här veckan blir kortvecka, på fredag begravs mormor. Min kusin, tillika en av mina absoluta favoritpersoner, kommer med sina barn från Stockholm på torsdag kväll, tyvärr för sent för att vi ska hinna äta middag tillsammans men jag har bestämt mig för att fixa en riktigt fin frukost på fredag morgon. Efter begravningen ska de vidare. Jag önskar att de hade kunnat stanna hela helgen.

    

Ständigt aktuellt

Tacksamt för era kommentarer på förra inlägget. Jag vet ju varför han skickar ett sådant meddelande, vet att han vill dra in mig igen och vet varför det kom just nu – efter helgerna och hans födelsedag (då jag inte hörde av mig). Minns ni att jag skrev nyligen att jag kände på mig att han tänkte intensivt på mig? Det som är så svårt att hundra procent tänka bort nu är: Tänk om han menar allvar. Tänk om något faktiskt händer och så valde jag att inte agera.

 

Samtidigt, det är för subtilt. Om han nu haft sådana tankar och uttryckt dem explicit hade det kanske varit en annan sak, men en låt som man måste tolka…? Näää. Nog för att jag vet hur han funkar och han vet hur jag funkar och vi är lika så, vi lyssnar alltid på texterna, han började till och med lyssna på Taylor Swift under vår tid tillsammans, men det är ändå för mellan-raderna för att tas på allvar.

 

On another note, nämligen det populära ämnet PMS:

Min kloka kollega Namne berättade vid lunchen att hans fru varit så väldigt passivt aggressivt sur igår kväll. Jag har aldrig träffat henne men eftersom vi pratar mycket på jobbet är det ändå som att jag känner henne hyfsat och hon verkar inte vara den sura typen så när han redogjort för omständigheterna frågade jag lite försiktigt om det möjligen kan vara så att… på vilket han svarade att efter 12 år har han fortfarande inte lärt sig när och hur man ska veta men vi hade ett öppenhjärtligt samtal om saken, vilket jag tycker är fint att man kan ha med manliga kollegor. Vi (jag) reflekterade över det förbryllande faktum att många kvinnor, inklusive jag själv då'rå, inte själva förstår att de har PMS förrän efteråt, vi är bara arga och tycker att alla är dumma i huvudet.

 

Senast med Seglaren, när vi landade i soffan en stund innan jag skulle hem, pratade vi också om det. Han vet att jag påverkas av fullmånen och tycker att det är lustigt (men viftar inte bort det som galenskap vilket jag tycker är sympatiskt). Med tillgjort gubbig röst skämtade jag om att de inte borde ha kvinnor på hans jobb, herregud, oberäkneligt humör och skarpladdade vapen – livsfarligt. Han kontrade med att man får se arga kvinnor som en tillgång.