Möten och sammanträden

Jag har (åter)infört begreppet sammanträde här på jobbet. Det finns möten, och så finns det sammanträden.

Möten bokar man i Outlook för att prata statusar, handlingsplaner, uppföljning osv. Torrt och tråkigt. 

Sammanträden sker aldrig i mötesrum utan i kontorsrum bakom stängda dörrar, ibland vid fikabordet om ämnet inte är för känsligt. Eller så talar man i kod, för att runda eventuella tjuvlyssnare. Ett menande ögonkast kan räcka för att alla vid bordet ska begripa vem man talar om. Under sammanträden spekulerar kring vad som händer bakom kulisserna, analyserar och värderar rykten, förfasas över den nya teven i receptionen som Den lilla Kurviga hade sett fakturan för (400 000 kr – som en smäck så här i uppsägningstider) eller planerar nästa veckas team-aktivitet (femkamp och grill hemma hos mig -woohoo!). Ja, det händer väl (...) att det talas om mindre populära kollegor också, det gör det. 

 

När någon säger ”Vi behöver ha ett sammanträde” så vet man vad det betyder, eller om någon införstådd knackar på en stängd dörr, sticker in huvudet och frågar om hen stör säger man Nejdå, vi har ett litet sammanträde bara.

 

Under morgonens sammanträde med Junior framkom det att Martins motsvarighet David som sagt upp sig och slutar till midsommar inte har andats ett ord om överlämning än, hade Martin berättat för Junior igår. De har inte börjat, fast det är en månad sedan David sa upp sig. Det förklarar nog varför Martin varit sur som ättika senaste tiden. Han är orolig. Det är inget bra tecken för hans del. 

Ditt och datt

I fredags kallade chefen till information för teamet på kort varsel. PNG ska sluta. Överlämningen började idag kl 8 och så snart den är klar ska hon få lämna. Hon har blivit utköpt så detta är inte del av varslet men (hade hon sagt till Anna) om hon inte accepterat utköpet hade hon kanske ändå fått sluta, bara med sämre villkor.

 

Vi är överens om att vara riktigt, riktigt snälla med henne tills hon slutar. I morse när jag såg henne sa hon att hon mår skit och då fick hon en rejäl kram och jag sa ”tråkigt att du ska sluta”, det bara kom, jag som har så svårt för att säga något jag inte menar men det kändes tillräckligt äkta i stunden, det är ju tråkigt (för henne). I fredags eftermiddag hade hon suttit på Annas rum i en och en halv timma, till 17.15, och pratat. Det är andra grejer som hänt i hennes liv också, flera smällar på raken. En olycka kommer sällan ensam. Ingen kommer sakna henne men på ett mänskligt plan känner vi naturligtvis starkt med henne. Nu ska hon sälja lägenheten och flytta från stan, bo i sin sommarstuga tills hon hittar ett annat jobb och det blir inte här.

 

Ett mysterium: Mitt favoritbälte är spårlöst försvunnet. Förra söndagen, strax innan mega-bråket, hade jag det. Jag hade tagit av det i soffan men när jag skulle lägga mig tänkte jag ”lika bra att jag tar med det här upp så jag har det imorgon bitti”. Nästa grej jag minns är att jag blev sur på Make för en skitgrej, och att han exploderade för att jag blev sur över en skitgrej. Sedan dess är bältet borta och jag saknar det nästan varje dag. Jag har letat på alla ställen jag kan komma på men utan framgång. Obegripligt.      

 

Jag har börjat träna vilket inte första gången men det är första gången med PT (har förköpt fem tillfällen).  PTn är en liten sparvliknande man med flygigt hår och förstärkta strumpor. Hans grej är löpning, tror jag, verkar tycka att maskiner är ett jävla trams så hela mitt program är med fria vikter. Det var inte det jag tänkt, men det blir säkert bra. 

Ljusare tider

 I fredags förmiddag messade jag Make och skrev att jag nog inte kände för att åka till stugan i helgen. Jag gjorde verkligen inte det, fick lite ont i magen inför att tillbringa en helg med dålig stämning i ett litet, litet hus. Det blev ändå så att vi åkte och det är jag glad för. I bilen höll vi hand, nästan första gången vi rörde varandra på en hel arbetsvecka. 

Jag hade planerat att träffa Seglaren idag och in i det sista osäker, skulle vi köra med en eller två bilar? Make sa att det var okej men det kändes inte bra, så jag ställde in. Lättad över att Seglaren är så lättsam och förstående. Äventyret hade gjort en jättegrej av det men när jag skrev att det varit en tuff vecka på hemmaplan svarade Seglaren bara Lugnt, gumman! Vi ses en annan gång. Ta hand om familjen! Han har massor att göra ändå, i skogen och med båten som sjösätts nästa helg. Hans liv kretsar inte kring mig, som Äventyrets gjorde. Tur i oturen, för idag blod på pappret. Det händer max en handfull dagar per år. Inte mycket men tillräckligt för att jag inte hade känt mig bekväm och Seglaren har inga problem med blod i övrigt, kan sy sår, sätta dropp och säkert hjälpligt hantera en skottskada om han måste, men blod i kombination med sex är no-no, för oss båda.

Det har i alla fall varit en fin helg. Make har varit fin. Vi har varit snälla med varandra. Igår kvällssol och helt vindstilla mot husväggen, vi satt i flera timmar i varsin solstol, pratade, åt hemgjord pizza i plockvänliga bitar och drack bubbel medan barnen åt inne framför teven.  Jag visade ett träffande inlägg om introverta, det satte ord på vad jag kände om hela åka-norrut-grejen. Han sa att han förstår och accepterar men önskar att jag kände annorlunda, det förstår och accepterar jag. Gott så. 

Hälsningar från ett trångt hörn

Nä, det har inte varit någon höjdarvecka i äktenskapet, det har det inte. Igår ringde kvinnan på kommunens familjerådgivning upp och vi bokade en tid, om en månad eftersom både Make och jag är på vift innan dess och alla anser att det är bra om vi båda är hemma tiden efter samtalet, man aldrig vet vad det rör upp för känslor.

 

Minns inte om jag skrev det tidigare men Make och barnen ska upp till Norrland en vecka från midsommar. Hans bror kommer från USA och det ska firas jämna födelsedagar i efterskott. Jag har från början sagt att jag vill stanna hemma och vi var överens om det. Det är så mycket värt för mig med en vecka hemma själv, ledig från precis alla förpliktelser, 51 veckor om året är jag first line manager (”maaaammaaaa!”) med hundraprocentigt operativt och strategiskt planeringsansvar. Tänk att under en vecka få släppa allt, göra exakt vad jag vill, inte behöva tänka och planera för alla andra - vilken dröm. Jag tycker om (!) Makes syskon så det är inte det, men jag behöver ledigt mer än jag behöver träffa dem.

 

Nå, igår sa Make att hans familj tycker att det är jättetråkigt att jag inte kommer och han kan inte förklara för dem varför jag väljer att stanna hemma, hur jag kan prioritera egentid framför att träffa dem när vi ses så sällan. Jag förstår inte varför det är så viktigt för dem att jag följer med. Är kanske alltför pragmatisk men de är inte min familj och inget står och faller med om jag, en sextondel av sällskapet, är med men principen är att alla ska med (och älska att umgås med varandra), allt annat ser illa ut. Le och vinka. Make säger slokörat att han inte kan tvinga mig följa med, men ändå är det precis det han gör, genom att ge mig dåligt samvete och få mig att känna mig egoistisk för att jag vill vara själv. Jag lyckas inte bena ut om det är orimligt av mig att så gärna vilja ha en vecka själv och att han egentligen har rätt i att jag är egoistisk. Jag lyckas inte bottna i det, men inte en enda fiber i min kropp vill följa med. 

 

I ljuset av senaste tiden, bråket i söndags vi fortfarande inte hämtat oss från, blir Make extra ledsen för att jag ”inte vill vara med min familj” vilket ger mig ännu sämre samvete. Jag är ju med min familj 51 veckor om året men det spelar ingen roll, han köper inte det, inte minsta lilla. Om jag är viktig för dig följer du med. Det är det han säger, knappt ens mellan raderna.

En dag i (arbets)livet

Även den här veckan verkar passera. Fullt ös är det. Igår två leverantörsbesök och fick däremellan en stund med min fina vän B. Jag hade beställt varsin sushi till oss och frågade receptionisten om det var okej att B och jag åt i gästmatsalen så att vi skulle få lugn och ro. Hon är samlad på ytan men jag ser hur spänd hon är under, allt som måste lösas här och nu hänger över henne. Bostad, pengar och tänk om de kommer behöva bråka om katten. B sa att hon har vänner hon inte orkar med nu, de är alldeles för hetsiga, går på om att hon ska jävlas med sambon men hon vill inte det, hon vill bara göra ett rent avslut och gå vidare men alla ”Du borde!” från vänner gör henne utmattad, de hjälper inte. Det är verkligen något att ta med sig, en sådan sak jag tror att jag blivit bättre på med åren men som ändå tål att påminna sig själv om: Att stötta någon är inte att berätta för dem vad de borde göra, utan att lyssna in vad de behöver för att må bättre, och stötta dem i det, eller bara lyssna utan att komma med oombedda tips, råd eller uppmaningar.

 

Förmiddagens leverantörsbesök var det meningen att Martin och jag skulle hålla i tillsammans men (ingen är förvånad) jag tar lead och driver mötet, han sitter passivt tillbakalutad bredvid mig. När diskussionerna började komma igång bad jag honom ta anteckningar eftersom jag själv delade skärm och behövde koncentrera mig på diskussionen. Hans reaktion: En lång, djup suck följd av missnöjd tystnad, en sådan man håller för att visa sitt missnöje och ge den andra en chans att ändra sig. När jag inte sa något i den vägen muttrade han något om att leverantören väl hade förberedd en presentation själva så vi kan väl bara ta den som dokumentation. Herregud! Nej sa jag. Det är klart att vi måste ta noteringar.

Då suckade han igen och sa att han inte visste var han skulle skriva dem, som att det var ett oöverstigligt hinder. Men skriv bara var som helst sa jag, bara så vi har dem och kan dela dem efteråt. Ackompanjerat av en tredje bråddjup suck, demonstrativt långsamt och omständligt öppnade han ett Word-dokument. Resten av mötet såg jag i ögonvrån hur han inte tog en enda notering om något av det han borde, fångade inget av det som var relevant. Fem korta meningar skrev han under hela mötet.

 

Arbetsdagen avslutades med att en distributör meddelade att de med omedelbar verkan fryser alla leveranser av ett visst fabrikat, eftersom tillverkaren har kopplingar till ett kinesiskt företag som levererar till rysk krigsindustri och därmed hamnat på EUs sanktionslista, så när jag egentligen tänkt gå hem tillbringade jag en timma till på att sätta igång en serie åtgärder och analysera vilka produkter och kunder som påverkas. När man jobbar med elektronik kan vad som helst hända och när det händer måste man vara med i svängarna för det går förbannat snabbt. 

jag vill höra det du tänker trots att det har konsekvenser

Jag känner mig fortfarande lite avslagen efter söndagsnattens bråk, trött och stum inombords. Vi har kommit fram till att vi ska prata med någon. Jag ser det som gemensam rådgivning för vissa saker kan vi inte prata om på ett vettigt sätt och då är det nog bra att någon utomstående hjälper till och guidar oss.

 

När jag tänker efter inser jag att jag är betydligt mer tillfreds i vår relation än vad Make är. Jag har inte tänkt på det så tidigare. Jag är på det stora hela nöjd med hur vi har det, är harmonisk, uppskattar att vi är ett så bra team, att vi gillar att vara med varandra, att vi stöttar varandra, värdesätter varandra och att samtalen aldrig upphör men Seglaren är det som avgör, utan honom (eller motsvarande) i ekvationen hade det aldrig gått. Problemet är ju att Make inte har motsvarande, han vill inte ha det och konsekvensen blir att något viktigt saknas för honom. Samtidigt ser jag inte att vi någonsin kommer ’hitta tillbaka’ till det fysiska emellan oss, eftersom det fysiska aldrig fungerat.

 

Make har tagit upp det här med rådgivning tidigare men jag har duckat, ärligt talat rädd att det ska leda till att vi delar på oss och jag vill inte det. Jag vill leva med min familj. Det är inte perfekt men det är tillräckligt bra för att hålla ihop. Å andra sidan: Om Make faktiskt far illa av att vara kvar i relationen så måste jag acceptera det, då får vi göra det bästa av situationen. 

 

Min jobb-bästis Bi i Göteborg har gjort slut med sin sambo sedan vet-inte-hur-många-år. De har haft det kämpigt länge, han har alkoholproblem, är deprimerad och har varit 'mellan jobb' i flera år. Förra veckan medgav han känslor för en tjejkompis och Bi föreslog att de skulle vara ifrån varandra över helgen så att han skulle få utrymme att fundera, själv åkte hon till en kompis i en annan stad. Det blev en miss i kommunikationen så grannen trodde att båda åkt som först planerat, gick in för att mata katten och upptäckte till sin förvåning en annan kvinna i huset men trots att de blivit ’påkomna’ hade kvinnan stannat kvällen och natten och åkt först förmiddagen efter. Det fick Bi reda på för att grannen berättade det, sambon själv sa att han bara ’chillat’ hela helgen. Hon kommer hit idag, vi har ett leverantörsbesök ihop. Ser fram emot att ge henne en ordentlig kram. Hon är inte ledsen säger hon, bara arg. 

En bra och två dåliga

En härlig långhelg som slutade med ett onödigt och totalt dränerande bråk med Make. Våra bråk är så konstiga. Nästan alltid blir han, som annars är lugnet själv, totalt rasande, så där så han inte kan kontrollera sig, och själv är jag helt lugn. Det är en konstig känsla när någon är så arg att han vrålar med sitt ansikte alldeles för nära mitt för att det ska kännas bra, och inte ens få ett litet adrenalinpåslag själv. Jag tänker ganska ofta att jag har som en lokalbedövning i hjärnan. Undrar om jag har någon liten, liten defekt som hindrar mig från att reagera ”normalt” på vissa saker. Eller så är det att jag i stunden tar ansvar i att hålla huvudet kallt, för om vi båda blivit så arga som han blir... Det hade inte varit bra. Jag tycker att det är obehagligt, att han blir som förbytt, han som annars är klycklingpappa i stunden inte ens bryr sig om att han skrämmer barnen. När Make stormat ut i natten insåg jag att Son nog inte hunnit somna så jag smög in till honom och mycket riktigt, han var vaken och orolig så jag kröp ner bredvid och vi pratade en stund. Även då är jag tacksam över mitt lugn, att jag kan ge honom den tryggheten.

 

Son har brist på folsyra, har ett blodprov visat. Vi har länge tyckt att han varit blek och han har klagat över att han är trött och inte orkar göra något. Egentligen hela läsåret har han aldrig varit med vänner efter skolan för att han inte orkar, har han sagt. Vi har tänkt att han sover för lite och att han blir trött av att inte aktivera sig, så nu har jag rätt dåligt samvete för att jag inte tog det på allvar. Han har länge haft stora problem med afte, munsår. Det var därför vi gick till vårdcentralen och vi har tidigare sökt hjälp hos tandläkare för hans munsår och nu när bristen på folsyra är konstaterad blir jag nästan förbannad när det står att ja, folsyra (brist på) är en välkänd orsak till munsår. Hur i h-e kan varken tandläkare (som ska vara experten) eller allmänläkare ha koll på det?

 

Bortsett från hur gårdagen slutade var helgen helt perfekt. Överraskande varmt, tio grader mer än prognosen visat, i skärgården. Jag som bara packat tjocktröjor och långbyxor har som tur är lite extra sommarkläder där. Vi har rensat ut en hel del grejer, mest småpryttlar, men eftersom huset är litet gör varje grej skillnad. Innan vi åkte gick jag igenom skafferiet, slängde allt som blivit för gammalt och organiserade.  Vi har invigt vårt nya trädäck som är helt perfekt, bordet är monterat, stolar inköpta och diverse växter planterade. Det känns vuxet att ha en ordentlig uteplats med ordentliga möbler efter att ha skarvat och flyttat runt i två år.