Min man har ett helt otroligt och liksom grundmurat ordningssinne. Om man frågar honom.
Ett av hans mest framträdande drag. Om man frågar honom.
I verkligheten: Ja, han är extremt ordningssam av sig men bara i futurum och i konditionalis 2 (har jag googlat mig fram till att det heter.
Antingen ska han fixa det eller så skulle han ha fixat det, om det inte var för att… Inte sällan för att jag tröttnade och åtgärdade innan han "hann".
Ett bevis är hans "hemmakontor", en blindtarm i huset, ett rum vi aldrig använder eftersom det är fuskbyggt på en balkong och inte uppvärmt men där har han sin pappersgömma och KAOSET där. KAOSET! Jag häpnar inför hur man kan samla så mycket viktiga och oviktiga papper i så höga högar. Konfronterar jag honom med detta? Nej! Vi har känt varandra i tio år nu och jag vet så himla väl att om jag gjorde det skulle följande hända:
Han skulle ta oerhört illa vid sig
Han skulle rada upp alla anledningar han haft att inte ta tag i det (själv tänker jag ju att om man nu har det ordningssinnet han tror att han har så låter man det inte bli så stökigt från början.)
Jag skulle få tillbaka i kubik. Han skulle elda på med grejer jag gör eller inte gör (som jag vet om och "står för")
Sedan skulle han tjura resten av kvällen/helgen.
Helt enkelt inte värt det. Han får ha sina papper i fred. Det är när det påverkar mig som det blir jobbigt. Som t ex när jag för ett år sedan nu fick ett långt sår på rumpan (numera ett ärr) eftersom det satt fast en symaskinsnål i linningen på ett par nya byxor och jag fick ett presentkort som kompensation. Den gången var det han som öppnade brevet och, eftersom han har så överlägset ordningssinne, tog han hand om det och lade det på ett bra ställe. Sedan dess är det spårlöst borta.
Nyligen hittade jag av en tillfällighet i en sån där pappershög en tre veckor gammal påminnelse till mig om försenade biblioteksböcker. Då har det kommit per post till mig, som han öppnat och sorterat in i en av sina pappershögar men "glömt bort" att nämna/åtgärda. Hur kan man glömma en sådan sak?! Okej att man glömde det idag men så kommer man på det och gör det imorgon, men man glömmer det inte i tre veckor!
"Det kostar nog inte så mycket" tyckte han (nonchalant) men det är ju inte det som är grejen – man vill ju lämna tillbaka sådant man lånat i tid! Jag vill det i alla fall.
Då tog jag samtalet och lyfte även det där med presentkortet. Bara det var jättekänsligt när jag tog upp det eftersom han tog det som kritik mot sitt ordningssinne men påminnelsen blev liksom droppen. Jag förklarade att jag faktiskt stör ihjäl mig på att kompensationen för det 20 cm långa ärret jag antagligen alltid kommer ha på ändan brinner inne vilken vecka som helst, för att han öppnade post som var till mig, stoppade undan innehållet någonstans och nu inte kan hitta det. Okej, det kunde han inte gärna tjura över men han tog ändå lite illa vid sig av den underliggande kritiken. Kontentan var i alla fall: Ge fan i att öppna min post!
Svärmor är mycket, mycket upprörd över det politiska läget och skickar ut små kommentarer mejlledes till sina barn med respektive, samt sin make som cc. Det verkar inte som att hon får några reaktioner tillbaka. Ingen som orkar.
En sosseregering är KA-TA-STROF. Oklart varför men hon drar gärna exempel som man ba' Jaaaa, fast så är det väl ändå inte?
"Nej inte nu nej, men det var inte länge sedan det var så!"
Det måste du ändå ha varit ett ganska bra tag sedan för jag har inget minne av det.
"Mja, det var väl på 80-90-talet någon gång."
Jaja, bara 30-40 år sedan? Ja, det är klart.
(Le bara artigt och börja inte diskutera för det kommer inte göra någon skillnad. Hon kommer tro och tycka vad hon vill ändå. ) Men Make blir vansinnig över att hon har så starka åsikter i kombination med noll koll på någonting. Han försöker hålla sig lugn men hon ger sig inte och som han säger: Vi kan ha suttit bredvid varandra i tevesoffan och sett samma intervju, men vi har totalt motsatt uppfattning om vad den som intervjuvat sagt. Svärmor hör det hon vill höra, det som stämmer med hennes verklighetsuppfattning. Enda gången jag hört henne svära var i höstas, om sossarna. De är "ett jävla skit".
Jag är ju inte lagd åt sosse-hållet men inte direkt åt höger heller. Jag tycker Kristersson verkar bjäbbig och osympatisk, kände ingen önskan att ha honom som statsminister. Är inte extremt imponerad av Lövet heller men har som mer förtroende för hans karaktär. Jag bryr mig inte om några hundralappar hit eller dit i skatt varje månad. Jag bryr mig om familjeåterförening. Om så ett enda barn får återförenas med sina föräldrar som ett resultat av hela den här cirkusen så känner jag i hela kroppen att det är värt allt. Så otroligt ovärdigt att inte låta barn förenas med sina föräldrar. Jag tror det blir bra, det här. Om inte annat är det nyttigt att röra om i grytan med jämna mellanrum.
Efter kollegan som slutade ärvde jag fabrikens mest struliga leverantör. Tydligen funkade det bra tidigare men så hände något och nu levererar de sent, svarar inte på mejl eller telefon, verkar helt ointresserade. Min chef och fd kollegan hälsade på i somras för att få rätsida på allt, men säljchefen var enormt dryg, satt enligt chefen bara och speglade sig i sin telefon hela mötet och argumenterade i stil med att "I Italien är inte fem dagar någon försening".
Nu har jag i alla fall lyckats etablera en skakig kontakt och chefen har sagt till mig att åka dit om jag kan med ett uppdrag: Charma skiten ur dem så vi får attention igen! Yes ma'am! Sa jag. "Jaja, vi har redan skickat dit en blondin och det hjälpte inte" sa fd kollegan och syftade på chefen.
Italienare kan ju vara rätt hårda om man ser ut och beter sig på fel sätt. De dömer hårt efter kläder. Fd kollegan var ju sjukt lurkig så jag tror inte att han gjorde något slående intryck på dem. Igår pratade jag med syrran och sa att jag misstänkte att de betett sig lite, hmmm… "Svenskt?" fyllde syrran i. Mmmm. Skär upp pastan med kniv, beställer en cappuccino efter middagen. "Frågar vad det finns för franska viner" fnissade syrran. Sedan ska ju en säljare kunna ha överseende med sådana saker, men är de lite halvgriniga från början hjälper det inte om man, i deras ögon, beter sig som obildade idioter.
Idag fick jag bekräftelse från leverantören på att jag är välkommen nästa vecka och det bästa är att jag passar på att ta Rom över helgen, hänger med syrran och hennes ungar. UTAN MINA EGNA UNGAR! Bäst av allt! Så jädra mycket Win på det!
I julklapp förra året fick jag presentkort på PT. Hade önskat mig det, så det var ingen taskig vink men det tog ett år (364 dagar) innan jag fick tummen ur och bokade in det. Första tillfället var i fredags, jag dök upp i pennkjol och blus eftersom det bara skulle pratas, kommas fram till hur jag ska träna.
PTn hade gått "mamma-utbildning" och frågade om jag hittat bäckenbotten och jag ba' Ehhh ja? Så slog han ett slag för knipkulor (OMG!) och så gick vi vidare.
(Jag har ett par knipkulor men fixar inte att använda dem. Jag har alltid, alltid alltid haft svårt för att liksom stoppa in 'grejer' där, aldrig kunnat med den sortens leksaker eller så men först nyligen lade jag ihop att jag måste ha så svårt för det p g a första upplevelsen var att min idiotpojkvän, som tidigare berättats om, tyckte att det var motiverat att trycka in en enorm dildo i 16-åriga mig. Dessutom i äckligt latex/jellymaterial som jag först senare förstod att jag är allergisk mot (blir torrt och svider). Ytterligare en händelse då jag inte ville för att det gjorde ont men han tyckte att jag skulle försöka "slappna av" så skulle jag få se att det var skönt. Det blev aldrig skönt. Det gjorde ont flera dagar efteråt. Det är klart att det är därför det alltid låst sig för mig och jag bara förknippar penetrerande leksaker, även små, med ångest och smärta. Fattar inte att jag inte begrep det tidigare.)
Jallafall, det var inte bara prat för han ville kolla mina förutsättningar lite så vi gick in i en sal och jag gjorde squats och planka och lite annat smått och gott i… inte helt optimal klädsel. Kände mig som ett sådant våp.
PTn ska i alla fall sätta ihop ett styrketräningsprogram till mig som jag kan göra hemma men enkla redskap. Jag ska fortsätta springa några gånger i veckan som nu, och komplettera med styrketräning några gånger i veckan. Det känns otroligt bra att få lite styrning på det och att jag kom på att jag faktiskt inte måste åka till gymmet för att träna. Jag är på riktigt taggad för nästa steg!
Sedan Lilltjompan kom har jag börjat fundera på om jag hade någon sorts emotionell funktionsnedsättning när Son var bebis för jag kände aldrig med honom som jag känt med henne. Det berodde naturligtvis aldrig på honom, men det var som att jag inte tog till mig honom på samma sätt, hade inte den där mamma-hjärtat-känslan som jag har med henne. Mycket mer Jaja, han klarar sig alltid.
Jag tror att det berodde på allt runt omkring. Det måste ha gjort det. Att det var så kämpigt i äktenskapet då, med husköp/helrenovering, att jag var mellan jobb och aldrig gick all-in på att vara förälder/mamma utan hela tiden hade jobbsökandet på G vid sidan av. Antagligen spelade det in att Make från dag ett var sådant kontrollfreak i allt som hade med Son att göra, det var som att han inte litade på att jag var en tillräckligt kompetent förälder. I allt. Skrek Son när han var med mig kom Make ångande med Nu-löser-jag-det-här-hålling. Packade jag skötväskan packade Make om den. Klädde jag på Son bytte Make tröja på honom, till en varmare. Han insisterade på att göra välling för han litade inte på att jag vispade ihop vällingen rätt. Gav jag Son smörgås var Make där och kontrollerade så att bitarna inte var för stora. Kanske blev det självuppfyllande, att jag backade för att han tog så stor plats?
Son började säga Mamma jättesent. Han sa Pappa, Traktor, Bil och en del andra ord, men Mamma tog det nog ytterligare ett halvår innan han sa. Jag minns att de övade med honom speciellt på dagis.
Helt ärligt: Det bekom mig, vad jag kan minnas, aldrig att Son var ledsen i början när jag lämnade honom på dagis. Det var aldrig så att jag satt i bilen och grät. Jag tänkte rationellt, Han kommer vara glad igen om fem minuter. Men redan nu vet jag att jag kommer må så pissigt när jag ska lämna en gråtande Lilltjompa. Hon får sådant desperat sug i blicken när hon tror att man ska överge henne. Med henne är jag en SuperMamma men jag har lärt mig och väljer ytterst noga mina tillfällen för att ifrågasätta vad Make gör med henne. Är det inte fara för liv och lem låter jag honom hållas, även om jag själv gjort annorlunda.