En kompis är på väg bort och jag är medveten om att bollen ligger hos mig men jag vet inte om jag vill rädda relationen.
Å ena sidan har vi känt varandra i snart tio år. Hon är tillgiven och lojal som vän, väldigt snäll. Våra barn har roligt ihop. Hon är i stort sett den enda kompis jag umgås med relativt regelbundet.
Å andra sidan: Jag kallar henne Munter (inför Make). Det är sarkasm. Hon är inte munter. Hon utstrålar en energinivå som knappt passerar nollan. Varje gång jag träffar henne konstaterar hon att hon känner sig så trött och får det att låta som något tillfälligt/extraordinärt men jag får bita mig i tungan för att inte säga att hon inte varit annat än trött de senaste fem åren.
Nu under vårvintern var det som att relationen kom till en tipping point. Hon har under ganska lång tid, flera år, hintat om att de (hon) gärna vill följa med till Frankrike men jag har duckat för det. Vi vill inte ha med dem dit. Tiden där är för värdefull för att dela med någon eller några vi inte till hundra procent gillar att umgås med. Munter har nog fått intrycket av att hon alltid varit för sent på 'at, som att det är först till kvarn som gäller så i år tog hon upp det jättetidigt och dessutom nästan som en direkt fråga. Jag kände mig pressad och sa helt frankt att vi inte kommer ta med kompisar till Frankrike fler gånger. Jag hänvisade till att Makes föräldrar inte är helt bekväma med att vi tar dit gäster, särskilt gäster med småbarn, som inte är (min) familj. (Ärligt talat är de inte jätteglada för att min syster med småbarn kommer dit heller, men familj är ändå familj.)
Munter såg ut som att hon fått ett slag i ansiktet. Jag tycker att jag uttryckte mig diplomatiskt och milt men det kändes som att luften gick ur relationen där och då. Ibland har jag haft känslan av att hon från sin sida underhållit relationen just med Frankrike som motiv men vet inte, det är bara en känsla. Det verkar ha varit viktigt för henne, eftersom hon återkommit till det så pass ihärdigt och inte bara avvaktat en eventuell inbjudan.
Jag drar mig för att ta initiativ till att ses, fast jag ofta, flera gånger i veckan, tänker att jag borde. När vi ses landar det alltid i långa terapisamtal (jag som är terapeut) som handlar om hur trött hon är och hur jobbigt allt är. Nu ska man inte värdera hur andra känner i tysthet tycker jag att hon är gnällig och behöver rycka upp sig. När jag tycker att det är min tur att prata, vilket jag har ganska litet behov av men till slut kommer jag ändå dit, är hon mästarinna på att avbryta mig mitt i första meningen för att något jag sagt fått henne att komma att tänka på något som är så viktigt/intressant i sammanhanget att hon bara måste delge det omedelbart och så handlar samtalet om henne - igen. Just det stör jag ihjäl mig på. Visst, jag kan proffslyssna och vara inkännande och ställa följdfrågor i timmar (!) men snälla, låt mig prata utan att avbryta om jag nu har fem meningar jag vill yttra. Kan hon inte låtsas vara lite intresserad av vad jag har att säga, i alla fall en liten stund?
Kanske svarar jag därigenom på min egen fråga? Det kanske inte är rimligt att ge en kompisrelation konstgjord andning hur länge som helst och om jag drar mig för att fråga om vi ska ses för att jag bara inte orkar lyssna på henne dissekera ännu ett icke-problem och möjligen är det heller inte schysst mot henne, eftersom jag känner som jag gör inför umgänget med henne?