Tack å hej!

 

Jaha. Nähä. Vi drar väl bloggsnöret för i år här va? Lagom kul avslutning på året när man får mejl från skolan med information om att en person i bil försökte locka med sig ett barn på väg till fritids imorse. På vår gata, inte långt från vårt hus. Det är andra gången på ett år det händer. Det gick bra men man blir ju helt kallsvettig. Det var fruktansvärt väder imorse. Jag vill tro att det bara var någon obetänksam person som ville vara snäll och erbjuda skjuts, ibland tänker inte folk längre än näsan räcker, men man måste ju så klart förutsätta det värsta. 

Jag har tagit hela det snacket med Son, vid flera tillfällen. Skrämt upp honom rejält, gått igenom allt en person kan säga för att locka med sig honom och sagt till honom att försöka peta ut ögonen om någon försöker. Jag minns att mina föräldrar skrämde upp mig lika mycket när jag var sju-åtta och skulle börja gå hem från skolan själv. Det funkade, om någon bil hade stannat vid mig hade jag sprungit för livet. 

I den åldern hände det mig två gånger att en "ful gubbe" ringde hem och jag svarade. Första gången var jag hemma själv, mamma var på dagis för att hämta syrran, och jag fattade inte vad som hände, ville vara till lags. Han ville att jag skulle pilla på mig själv och berätta hur det kändes, för han sa att han sålde "småbyxor". Minns fortfarande det ordet, det lät så konstigt. Jag tror att jag väldigt snabbt kände att det var något fel, har något vagt minne av att jag inte gjorde som han sa men ändå inte sa emot så han trodde nog att jag fortsatte och direkt efteråt blev jag jätteledsen och rädd, trodde att han skulle komma hem till oss så jag gömde mig under bordet tills mamma kom hem och så var cirkusen igång med pappa som kom i ilfart hem från jobbet och polisanmälan och hela baletten. Det var flera tjejer i klassen som han ringde i en våg, det var då man hade klasslistor med telefonnummer och adress.
Andra gången var mamma hemma och då var jag liksom förberedd och sa emot. Mamma fattade vad som hände, tog luren och hann väl bara börja säga några väl valda ord innan mannen lade på. 

Nåja. Med det önskar vi go' jul osv, så ses vi på andra sidan! Hej å hå!

Tack men nej tack

 Rekryteraren ringde. De bokar intervjuer till onsdag förmiddag och gillade verkligen mig , tyckte att jag gjorde ett jättebra intryck.
Men.
Först ville han reda ut det där med pendling/arbetstid/närvaro. Han sa att förväntningarna är att man ska befinna sig på plats fem dagar i veckan, halv åtta till halv fem. Det gör resten av teamet och det kommer inte vara populärt/tas emot väl om man börjar tulla på det för om en börjar... Bara där, när han säger att de har fasta arbetstider, knappt ens flextider vad det låter, kände jag bara NEJ FÖR TUSAN.

Vi pratade om det lite och han föreslog att jag skulle fundera på saken till imorgon förmiddag men då svarade jag att nej, jag behöver inte fundera på saken. Om de ser så på det så är det inte rätt för mig och är det bättre att vi drar snöret här och nu. Det köpte han och hade antagligen haft på känn. 

Vi avslutade med att konstatera att han och hans organisation nu vet vem jag är och "vi ska hitta något annat till dig" (hans ord). Det känns bra. Jag är glad att jag tog upp saken, att jag var tydlig och att jag tackade nej.

Wife cave

 En glad nyhet är att jag tror att jag kan få med Make på att lägga (schackrutigt) klinker i tvättstugan! Vi hade vår plattsättre här förra veckan för en annan grej, och jag bad honom komma med ner och kolla. Make följde med, misstänksamt. Han vet ju att jag har något i kikaren för tvättstugan men sätter som alltid hasorna i, i förebyggande syfte. 

Det visade sig dock vara en lyckoträff, ty plattsättaren svarade på mina (ytterst ledande) frågor och bekräftade att ja, att färgen släpper tyder på fukt och ja, det absolut bästa i en källare är klinker eftersom fogarna andas och det är det enda man gör i källare numera. Är det något som får min man att lystra så är det ordet fukt. Jag såg det på honom. Sedan sa plattsättaren 450 spänn per kvadrat, plus moms och plattor. Tvättstugan är 11-12 kvadrat så det blir inte så blodigt som jag fruktat, vi borde klara oss på under 10 000.  

Inget nytt om jobbet. Jag tror att mitt mejl i fredags avskräckte dem, annars hade de hört av sig redan eftersom de ville ha andra intervju den här veckan och den här veckan är ju i princip bara imorgon och möjligen onsdag. Känslan: Lättnad. Tänker på den där killen jag dejtade för hundra år sedan, som jag pressade och pressade kring nyårsfirande, om vi skulle fira ihop eller inte. Såg det som en metafor för vår relation, dess vara eller icke vara. Han också, antagligen, för han gjorde slut runt jul och jag pustade ut. Känns som att det kanske var lite likadant med det här jobbet.

På den ljusa sidan vet rekryteraren nu vem jag är och vad jag letar efter, vilket kan vara en gräddfil till något som blir ännu bättre. Jag är optimistisk och full av tillförsikt, som det brukar heta. 

Mer snurr för pengarna

 Alternativa rubriker:

"Tips från Smålänningen"
"PPK"

Om man, som vi (vuxna) i vår familj ÄLSKAR glögg kan jag tipsa om det väldigt mycket mer ekonomiska alternativet till  rätt överprissatt (tycker jag) glögg på Systemet och istället köpa alkoholfri glögg som man spetsar själv med slattar som man ändå aldrig dricker upp eftersom vi är värdelösa på att dricka annat än vin. Och vodka då, i mitt fall. Skyller på mina danska gener, vilka går att bevisa, samt att jag tror att jag bott i Östeuropa i ett tidigare liv. Känner mig oförklarligt dragen till lite av varje som har med Ryssland och Polen att göra. 

Kanske på grund av det där tidigare livet jag på riktigt tycker att det är otroligt gott med ren vodka. Inte ovanligt att jag en tisdagskväll gör mig två äggåsillmackor som jag sköljer ner med en alkoholfri öl (tycker helt enkelt att de är godare än vanlig) och en eller två små (2,5 cl st) glas vodka. Skulle lätt kunna dricka vodka som måltidsdryck, om man bara inte blev så fuller på 'at. 

Dagens lokaltidningsbesvikelse

 Vi fortsätter att vara engagerade dagisföräldrar. Hela hösten, när alla hämtningar och lämningar skett utomhus, har det varit mörkt som en säck på dagisgården. En enda fungerande lampa på en stor lite kuperad, buskig yta. Ibland har barnen små ficklampor och då ser man ljusen som guppar omkring. Barnen syns inte. Personalen säger att företaget som äger hela skolans fastighet har varit där och tittat men inte åtgärdat problemet så här om dagen sa jag till Make att en förälder borde ringa VDn på det där företaget och säga till på skarpen. Helst en pappa. Igår tog Make kontakt mejlledes med VDn då hon inte var tillgänglig per telefon och idag fick han svar att det naturligtvis ska vara tillräckligt upplyst på gården, de ska se över belysningen direkt och kanske lägga till fler ljuspunkter. 

Dessutom flera tack för att han lyfte frågan till henne. Kan tänka att de är glada att man går direkt till dem och inte till den understimulerade lokalpressen. Annars hade det ju legat nära till hands. Bild på två föräldrar med överdrivet besvikna miner på en kolmörk dagisgård.

Nu blir det full fart, får vi hoppas!

Det inte så sexiga snacket...

 ...men desto mer nödvändiga.

Jag svarade på jobbet. Tumme upp, jag är jätteintresserad men att det bygger på en pragmatisk och rationell inställning, där resultatet är viktigare än på vilken adress och mellan vilka klockslag ett arbete utförs. Jag skrev att det är viktigare att det blir helt rätt än att jag får jobbet, hur sugen jag än är. Det står jag för till hundra procent. Faller det på det får det vara så, då hade det inte blivit bra i längden heller. 

Det känns bra. Nu ligger bollen hos dem och jag har fått det jag behövde säga sagt. Inget är viktigare än att det blir rätt. 

Man kommer ha koll på sitt barn

 På win-sidan: Jag fick igång Sons GPS-klocka med hjälp av Amazon-säljaren. Det hade inte gått utan deras hjälp, men det gick. Så nöjd med den julklappen, han kommer att älska den! 

Bra funktioner i klockan:

- Telefonbok med upp till tio nummer. Han kan ringa de tio numren, men ingen annan. 
- Man kan bestämma tider som klockan inte ska gå att använda som annat än klocka. 
- Elektroniskt "staket": Man kan ange ett område han får befinna sig på. Går han utanför det får vi larm i våra telefoner.
- SOS-knapp. Om han trycker in den i mer än tre sekunder ringer klockan förutbestämda nummer i slinga. 
- Han kan skicka "chat-meddelanden", upp till 15 sekunder långa, och vi kan skicka till klockan. "Vi ska äta nu."

Ti-hi!