Fördomsbloggen

Jag kör samma somaliska tjej som tidigare hem efter läxläsningen. Hon berättar att hon var i Antalya nyligen.

 

Jag tänker: Hon måste ju ha varit där för att hälsa på släkt. Inte åker väl somalier på semester till Antalya men har lärt mig att om det jag tror KAN vara en fördom ska man säga tvärt om det man tror.

Så jag svarar "Jaha, på semester då eller?"

Hon ba': Ja. Det var underbart. Varmt och skönt.

 

Okej, tänker jag, men hon måste ha haft med sig släktingar som höll koll på henne. Inte låter somaliska familjer sina dotter åka på semester själva eller med kompisar.

Så jag frågar "Var du där med kompisar eller familjen?"

Hon ba' Det var jag, min syster och min kusin.

 

Ah, tänker jag. Kusinen är garanterat en kille. GARANTERAT.

"Åh, härligt! Blev det en tjejresa då?"

Hon ba' Japp. Bara tjejer. Vi hade så himla kul!

 

Ja, det var jag och mina fördomar det. Ibland tycker jag om att ha fel.

Blandad kompott

Fick upp en bild i det så kallade flödet. Hickade till p g a nästan otäckt lik Äventyret, om han färgat skägget svart (det är mer salt än peppar) och tagit på sig en ehm mindre välsittande skjorta. Jag ska träffa honom en stund ikväll. Det blir piano piano. Vi har kommunicerat om det, som alltid tacksam över att vi kan prata öppet om allt. Att han kan fråga och jag kan svara om vad jag vill och känner för.

 

På lunchen idag ska jag till ny frisör och sätta om mina Hairtalk. Förra frisören tog tusen spänn för att sätta om dem. Jag höll på att skrika rakt ut när det var dags att betala senast. Tusen kronor för något som tagit 25 minuter och jag var inte ens snygg i håret efteråt. Jag sa, när jag satt där, att det såg ojämnt ut och hon började millimterklippa horisontellt men det var ju inte det, det är ju mer på andra hållet det såg illa ut. Så en förmögenhet på det. Efteråt ringde jag till ett annat ställe, numera finns det rätt många i stan som jobbar med Hairtalk, och de där sa att de bara tar betalt för tiden det tar, plus några tior för tejpen, så nu ska jag få mitt eget hår genomklippt för första gången sedan i våras, och förhoppningsvis bli nöjd för en mer rimlig peng.

 

Igår åt jag lunch med en av kollegorna från förra jobbet. Minns inte om jag skrev om henne då men hon är jag för tio år sedan. Det blev så att hon också sa upp sig och vi slutade samtidigt men i hennes fall blev det lite olyckligt, för hon var sjukskriven sina två sista veckor och det blev rätt mycket surr på avdelningen om det. Det tolkades/antyddes/viskades om att hon velat ta ledigt men fått nej på det och så sjukskrev hon sig istället. Det mumlades om brända broar, om att någon gång kanske man behöver en referens och då är det ju synd att ha lämnat på det viset. Det hjälpte inte att chefen på fikat fick frågan om hon var sjuk och han svarade Hon är sjukskriven. Ja, men är hon sjuk? frågade personen. Hon är sjukskriven, svarade chefen igen, med betoning på det sista. Jag och den andre som jobbat närmast henne sa (och det är jag glad för) att som vi känner henne är det uteslutet att hon sjukskrivit sig för att maska. Det är inte så hon är. Hon måste må väldigt dåligt över någonting, sa vi.

 

Igår bekräftade hon att hon mått dåligt, panikångest och helt knäckt men hon hade bara positivt att säga om teamet och chefen och allt. Det slog mig senare att hon nog inte förstår hur snacket gick och hur det uppfattades, det lät inte så på henne, snarare helt obekymrad. Jag började fundera på om jag borde upplysa henne om det. Inte för att vara taskig eller ge henne dåligt samvete, utan för att bespara henne upplevelsen att en dag ringa någon på gamla jobbet och be dem ställa upp som referens men få ett nej. Eller att söka jobb någonstans där en gammal kollega hamnat och som säger "Nej för fan, inte hon!" Å andra sidan fick jag intrycket att det låg mer bakom, att folk av någon anledning inte gillade henne på förhand och att hennes sorti bara blev grädde på moset så en avbön kanske inte hade hjälpt.

 

Det smarta för hennes del hade varit att i efterhand skriva ett mejl till teamet, förklara vad som hände och att hon mått dåligt. Men jag vet inte och Make var också tveksam till om en sådan upplysning skulle hjälpa eller stjälpa. Svårt. 

Veto

Igår var jag tisdagstrött, fast det bara var måndag. Son har aktiviteter måndag judo tisdag tennis onsdagskvällar innebandy och jag blir helt slut av det. Fattar inte riktigt varför, bryter man ner det i moment låter det inte särskilt betungande, men det är hur Lill alltid går i baklås innan vi ska åka hemifrån och hur det alltid lyckas bli sent med middagen. Igår var inte maten klar förrän halv åtta, helt otroligt att alla fortfarande levde och andades vid den tiden. Numera känns det som att helgen börjar på torsdagen, då kan man liksom pusta ut.

 

Som gräddepåmoset hade Make glad i hågen bokat in Lill på gymnastik, måndagar 16.30. Hon fick plats!
Det var ett sådant ögonblick i äktenskapet då… Jaja, jag bara tittade på honom. Han tittade tillbaka. Han såg att jag inte var lika glad som han över gymnastikplatsen men förstod inte riktigt varför. Jag fortsatte titta. Han tittade tillbaka. När vi tittat på varandra en lång stund sa jag Nej. Jag lade in mitt veto där. Måndagar 16.30. Då behöver jag lämna jobbet 15.30, om jag ska få båda barnen att byta om och äta utan att stressa dem för vi vet alla hur bra det (inte) blir när man försöker stressa barn. Köra till gympasalen på ena sidan stan, lämna Lill, köra till judon som börjar 45 minuter senare, lämna Son, direkt tillbaka till gymnastiken, hämta Lill som kommer vara trött som en trasa och så hem för att laga mat. Nej.

 

Make tycker att det är en del av att vara en god förälder, att man ger barnen många aktiviteter. Jag tycker att det är helt sjukt hur föräldrar vänder utåin på- och nästan utplånar sig själva för att barnen ska få gå på fotboll ridning hockey tennis karate gymnastik friidrott you name it. Det är roligt så klart att låta dem göra något, om man som vi har möjlighet till det, men till en viss gräns för vi föräldrar ska också orka med allt vi behöver orka och jag tror inte att Lill är redo för kvällsaktiviteter än, inte med tanke på hur trött hon är efter en heldag på dagis. Det känns inte schysst mot någon. 

Serier

Jaha, Tunna blå linjen. Eller Tunna blondinen som min mamma trodde att den hette och därför vägrade se. "Vad är det för skit!" Jag var sist på bollen med säsong ett, så när jag väl började kolla kunde jag inhalera hela säsongen på några dagar. Säsong två tycker jag har blivit lite väl pretto, så här fem avsnitt in. Det är så himla mycket känslor och relationer och göra-upp-med-sina-fördomar och jaja, det är väl jättebra men också just därför det blir lite för mycket duktighetshets. Oj, vilket svårt ord att läsa. Duktighet-hets. Nu femte avsnittet har jag sett fram emot i en vecka men tänkte direkt efter att jaha, det var en timma av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Enda behållningen var att (SPOILER-VARNING) den sårbara aspiranten med rådjursögon och sexiga yttre befälet äntligen fick ligga med varandra. Det var inte ett avsnitt för tidigt.

 

Bästa reklamen någonsin måste väl vara SBABs miniserie? Jag skrattar högt. Fullträff.

 

Det är väl kanske lite i överkant att kalla två romaner för en serie, men här på bloggen är allt tillåtet. Jag lånade Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av en kompis. Språket är underbart, det håller jag med om, men jag har lite svårt att känna för/med huvudpersonen och inte hur hon faller för helt fel män för det må väl vara hänt, men hur hon som är så analytisk, intelligent och förnuftig kring allt annat envisas med att tolka varje litet tecken som att männen till slut kommer välja henne när de i själva verket behandlar henne som en dörrmatta. Det kanske är det som är den svårtillgängliga poängen. 

Spritt från jobbet

Receptionisten på jobbet anförtrodde sig till mig förra veckan. Hon känner sig så illa behandlad av sin chef. Hon har tidigare haft rätt stort ansvarsområde men undan för undan har det reducerats till att nu bara omfatta reception och viss administration. Jag kände igen mycket av det hon berättade och hur hon känner från mitt förr-förra jobb. Att bli förminskad, försåtligt påhoppad, kontrollerad, detaljstyrd. Hon måste komma härifrån, sa hon, och jag sa ja, det behöver du. Fort som fan.
Så pratade jag med en annan kollega om en grej som receptionisten ville ha hjälp med och min kollega, som jag har förtroende för och verkar fullt vettig, sa "Alltså… Lyssna inte för mycket på henne" och så fick jag en till viss del annan bild, om allt receptionisten ställde till med när hon hade större ansvarsområde.

 

Antagligen är det så, hon var nog inte helt lämplig för det hon gjorde tidigare men jag är också övertygad om att hon inte inbillar sig att hon blir illa behandlad. Kan inte låta bli att tänka att folk kanske sa likadant om mig på mitt förr-förra jobb, bakom ryggen på mig, lyssna inte på henne... Det är i alla fall en konflikt jag inte vill hamna i, men jag kommer fortsätta peppa och stötta receptionisten i att hitta ett nytt jobb. Det blir bäst för alla inblandade.

 

Damen som är en av dem jag jobbar närmast berättade med låg röst att hon hade hittat en regissörsstol på tippen (den delen av tippen där man får ta saker som kan återbrukas) och hon hade fixat till den så fint, klätt om så. Hon sa att det vågar hon inte berätta vid fikat för vissa i gruppen är tydligen väldigt noga med att "allt ska vara fint och dyrt" och hon känner att de skulle se ner på henne om hon pratar om att hon handlar på second hand eller hittar grejer på tippen.

Hon sa att hon tycker att det är så skönt att jag har börjat, för jag pratar vitt och brett om alla secondhand-fynd jag gör.

 

Faktiskt så har jag upplevt det ibland, när jag träffar folk kan känner på Erikshjälpen, att de nästan ser påkomna ut. Generade. Det är så främmande för mig, jag älskar ju att handla där och jag känner absolut noll skam över det, tvärt om, men det är som att det för en del är en fattig-stämpel. Så sorgligt!

 

Kollade på senaste kreditkortsfakturan (vi köper ALLT på våra kreditkort) och rätt kul faktiskt. Det ser ut ungefär såhär

WILLYS

ERIKSHJÄLPEN

KUPAN

KUPAN

MAXI

ERIKSHJÄLPEN

WILLYS

ERIKSHJÄLPEN

KUPAN

ERIKSHJÄLPEN

 

Någon enstaka H&M, Lindex eller annat ställe men i princip bara second hand och mataffärer. Det är jag stolt över. 

4 x pool

Syrran bygger pool. De fick tillstånd efter en massa turer men när de började gräva hittade de en stenkista i marken. Mamma berättade det i söndags när de var på middag hos oss och en av hennes paradgrenar är att fel- eller övertolka sådant hon hör, så när hon berättade om det hade syrran i princip en gravplats på tomten.

Dagen gick jag direkt till källan och frågade om hur det förhållit sig. Det visade sig att ja, de hade hittat en kista i sten, med botten och lock, full av jord, varken guld eller döskallar i. Grävmaskinisten frågade om hur de skulle göra och syrran så åt dem att fortsätta gräva och hålla tyst om saken. "Det kändes lite ovärt att ringa arkeologerna." Hon har blivit så italiensk.

 

I Frankrike i somras var det extrem vattenbrist. Svärfar har inte begripit varför vattenförbrukningen varit så hög och har skällt på trädgårdsmästarna om att deras bevattningssystem (som egentligen var olagliga i somras och därför satta på absolut miniminivå) drog för mycket. Nu för någon vecka sedan visade det sig att poolen läcker! Det är en pump som fyller på vatten automatiskt och när de stängde av den pumpen sjönk vattennivån med 40 cm på en kort stund. Mår lite illa över hur mycket dyrbart vatten som bara runnit rakt ut hela sommaren.

 

Vet inte om det är jag som börjar bli en gammal kärring men det här med att "fröknarna" på barnens simskola nästan genomgående kör med stringbaddräkt… jag tycker inte att det är helt lämpligt. Tro mig, jag har rannsakat mig själv – är jag bitter för att jag inte är 17 och har en fast ända längre (om jag nu någonsin haft det?) men hur jag än tänker på det landar jag i att nej, det är inte det. Jag tycker bara inte att det ger ett professionellt intryck. Jag har svårt att förstå att de själva vill ha det. Alla har samma "uniform", en röd baddräkt med simklubbens logga, och en röd badtröja över. Men baddräkten är alltså åtminstone en halvstring. Om jag varit simklubben hade jag tyckt att alla instruktörer skulle ha typ simshorts och tröja. JAG hade velat ha simshorts och tröja, om jag skulle springa runt bland påklädda föräldrar hela dagarna. Det hade känts lite värdigare.

 

F ö är simskolan helt värdelös. Den kostar 4 000 kr om året (uppdelat på fyra terminer) per barn (!) och åtminstone Son har inte förbättrat sig minsta lilla på länge. Han kan hålla sig flytande och köra en sorts upprätt hundsim några meter men inte mer än så. Eftersom han i vissa aspekter har samma mentalitet som en 60-åring vid namn Göran TROR han att han är jättebra på att simma, till och med att han är fullärd, och han tar väldigt illa vid sig om man antyder motsatsen. Det här med att han inte lär sig något på simskolan har eventuellt viss bäring på att han tror att han redan kan, så varför ska han lyssna när någon försöker förklara för honom hur man ska göra? Å andra sidan hade ledarna kunnat känna visst ägandeskap när det kommer till hans utveckling, men av det vi sett lägger de inte två strån i kors för att peppa eleverna.

Clash

Det är EN person på jobbet som jag hamnat på total kollisionskurs med. Det hör till ovanligheterna, inte minst beaktat det faktum att det rör sig om en kvinna. Jag älskar fan kvinnor och bortsett från min förr-förra chef psykopaten kommer jag alltid överens med kvinnor. Den här personen kallar vi för Dina, eftersom hon är så lik karaktären Dina i Netflixserien Superstore (lustigt nog både till utseende och beteende) och eftersom jag känner lukten av följetong är det lika bra att ge henne ett namn direkt. Joxigt att länka men här kan man få en bild av Dina: https://www.youtube.com/watch?v=LIqegFXK8bU
De är så lika att man får gåshud, faktiskt. 

 

Jag vill ju tro att Dina (på mitt jobb) liksom Dina i serien inte är elak – hon vet bara inte riktigt hur man beter sig mot andra människor. Jag har en känsla av att hon ibland försöker ha en skön jargong men misslyckas fatalt. Om man helt saknar sociala känselspröt ska man inte ge sig på att slänga käft, tips från coachen.

I fredags lämnade jag jobbet 15.10 och passerade henne på väg ut.
"Jaså du går hem nu?" sa hon, med betoning på nu.

Japp, sa jag utan att sakta ner.

"Det hade jag också gärna gjort!" halvt ropade hon efter mig, med betoning på gärna.

Japp sa jag, utan att vrida på huvudet.  

 

Allt med henne är som en grovt tillyxad karaktär i en TV-serie, precis som Dina, fast högst verklig. Just den här karaktären gör jag bäst i att hålla på avstånd med en kvast.