God fortsättning!

Lagom kul att stiga upp vid sju när man redan lyckats vrida på dygnet, men inte helt tokigt att komma till en stilla arbetsplats heller. Idag ser de mig för första gången i jeans. Jag har aldrig jeans på jobbet annars. Inte för att det är något fel på det, utan för att jag har så himla mycket andra, roligare kläder. Ventilationen hörs tydligare än annars och jag har en hög grejer att checka av. Nu kör jag tisdag till torsdag den här veckan!

 

Det har varit en fin jul! Lagom. Fick träffa lite släkt på julaftonslunch hos min mormor men julaftonskvällen med hälleflundra till middag och besök av tomten var hemma med bara mina föräldrar som gäster. När barnen väl fått sina julklappar var de helt lugna, satt i varsitt hörn och byggde varsitt Lego. Son fick en Nokia 3110:a. Han har velat ha en mobil och vi alla har nog varit helt inne på att "mobil" lika med "smartphone", vilket vi inte vill att han ska ha, men så slog det mig att det finns ju mobiler med knappar också. Han blev så himla glad för sin, att själv kunna ringa sina kompisar och fråga om de vill leka. Han har lärt sig SMS:a med T9 (nostalgin!) och är lycklig över de få, pixliga spel som finns i telefonen.

 

Jag fick ett halsband av Make. I flera år har jag pratat om att jag vill ha ett smycke som är barnens, som komplement till ringarna som är makes. För ett tag sedan såg jag på en nätauktion ett halsband som jag tyckte hade symboliserat dem så fint, ett hjärta i två färger – lite svårt att förklara, men ena halvan guld med klara diamanter och andra halvan liksom lite rökfärgad men nästan rökfärgade diamanter. Jag skickade till honom, mest bara för att visa "något i den här stilen" och han hade ropat hem det. Jag halvskämtade om att det här kanske kan bli en jultradition, hehe, men Make hade gått igång på alla vackra smycken och tyckte att det lät som en bra idé.

 

En konstig julklapp berättade syrran om när vi hördes på Facetime igår.

"Ja och så fick vi ett husdjur också."

"Ett husdjur? Vad för husdjur?"

"Ett med skal på ryggen!" sa hon och gav mig en mycket menande blick via skärmen.

Så berättade hon att barnens farmor och farfar i flera år frågat om de inte vill ha en sköldpadda men syrran och hennes man har sagt bestämt nej varje gång. "Så i år frågade de inte först" konstaterade hon sammanbitet.

 

Jaha? Nähä? Jaha?

Ja, nu är den liten, ryms i en hand, men den blir upp till 30 cm stor och kan bli 30 år gammal. Det är rätt mycket fix med dem, städa och så, plus att de ofta bär på salmonella så man måste vara extremt noga med hygienen. Jorå, så att ehh…  Där är de nu. Jag sa att det ju ändå är trevligt att tänka på att hennes barnbarn, inshallah, säkert kommer tycka att den är jättehäftig. Då knep hon ihop munnen till ett smalt, smalt streck. 

Ti-hi!

Lika samma - Samma lika?

Idag träffade jag en av mina leverantörer för första gången. Han är/var så himla lik Äventyret, fast till och med något skarpare, tio centimeter längre. Löjligt attraktiv. Ibland blir det kortslutning i min hjärna, när jag träffar någon som är lik någon jag redan känner. Jag bakar ihop dem till en och samma individ. Sitter mitt emot någon jag aldrig träffat tidigare men det känns som att jag vet allt om honom, hur han känns, doftar, smakar och hur han vill ha det. Kanske är det inte alls så, men i mitt huvud ger jag honom Äventyrets alla egenskaper, för att de påminner så mycket om varandra till utseendet.  

 

Det där med dofter, till och med på varsin sida av konferensbordet uppfattar jag den och den påminner om Äventyrets. 

Jag tror, på tal om…, att jag äntligen är frisk nu för jag har börjat längta på ett sätt som jag inte gjort på hela hösten. Inte så att det varit motvilligt, men med handen på hjärtat har jag lite känt att jag både kunnat ha och mista träffarna med Äventyret. Nu är det något som tickar igång igen, den där driften som fick oss att dras till varandra från första början. Att bli nedpressad, både i bokstavlig och symbolisk mening, sjunka och sväva på samma gång, släppa taget och balansera på kanten – det som jag inte vill uppleva med någon annan än honom. 

Decemberspurt

Hoppla, fem dagar till jul och hur tusan gick det till?

 

Lärdom man aldrig tycks lära sig: Boka förihelsike aldrig in något sista halvan av december. Helst inget alls i december, men åtminstone inte sista halvan. Som inköpare är det alltid mycket systemstäd att göra innan årsskiftet, plus alla leverantörer som i sista stund kommer på att de behöver få in nya (högre) priser. Där brukar jag vara benhård och säga att vi måste ha en månad på oss mellan information och implementering men i år har jag inte varit riktigt så benhård som jag brukar. Börjar bli vek.

 

Make har massa stora avslut på sitt jobb, allt ska vara Klarttilljul. Det ligger så bra i munnen att säga det, "och så vore det bra om det är klarttilljul" men för det mesta spelar det ingen roll om det är klart till jul eller inte. Därtill är han på styrelsemöte och anläggningsturné i Norrland mån-onsdag den här veckan.

 

Syrran med familj kommer till Sverige 29/12 – 5/1. Vi har sedan länge bestämt att fira nyår ihop, plus med mamma och pappa. För en vecka sedan skrev hon att hennes bästa kompis med dotter ska fira med oss också. Jag svarade aldrig på det men kände en viss besvikelse för om kompisen kommer ner från Stockholm betyder det att min tid med syrran (och framförallt hennes barn) blir halverad, plus att det alltid blir irriterat eftersom min syster, som fram tills för tio år sedan var en UltraPlanerare, anpassat sig helhjärtat till den italienska mentaliteten och tar dagen lite som den kommer. Typexempel: Man bestämmer på måndagen att vi ska umgås på tisdagen. På tisdagen går man fram till lunch och väntar på att hon ska dyka upp eller åtminstone svara på SMS. När man väl får tag på henne säger hon att de ska äta lunch med kompisen och hennes dotter men att vi kan ses senare i eftermiddag. Framåt fyratiden ringer man igen och då tycker hon att klockan är för mycket, men imorgon? Då har man gått en hel dag och väntat på henne, jag är sur och barnen besvikna. Det har hänt fler gånger än jag kan räkna.

 

När jag pratade med mina föräldrar igår bad jag dem be henne att för en gångs skull planera sin tid, så att man vet och slipper bli irriterad men vet inte hur jag ska säga det till henne utan att låta sur eller anklagande. Begriper ju att det är en stress för henne, när hon har så begränsat med tid och folk drar i henne från olika håll. Kanske säger hon ja till lite för många, för att det förväntas, men sedan får hon inte ihop det hon lovat och har en tendens att i efterhand inte riktigt vilja kännas vid vad hon sagt. 

Blast from the past

I fredags, på jobbets julfest, en baluns med 350 personer varav jag på sin höjd vagt känner igen max 20 procent, började jag prata med en man jag då och då sett här på jobbet. Eller, det första som hände var att han kramade mig vilket kändes lite Ooookej? men visst, jaja, är det fest så är det. Det finns inget jättesmidigt sätt att fråga "Vem är du egentligen?" men ungefär så sa jag efter kramen. Han svarade och sedan frågade han om jag jobbat på visst annat ställe. Jo, det har jag men det är 11-12 år sedan och då bara i några månader. Han sa att han känt igen mitt namn därifrån och jag sa att det är omöjligt för på den tiden var jag ogift och hade ett annat efternamn. Vi stod där en stund och låtsades att det var ett mysterium när det var uppenbart att han kollat upp mig på något annat sätt. Tror knappt att den lilla mellanlandningen ens är med på LinkedIn.

 

Först kunde jag verkligen inte placera honom men så gick det upp för mig att det var han jag tyckte var så het på den tiden, då hade jag gärna flirtat lite. Inget man är stolt över så här i efterhand, men möjligen att jag lite titt som tätt gjorde mig ärenden förbi hans arbetsplats eller försökte hamna före honom i lunchkön men intresset från hans sida var minst sagt svalt, för att inte säga obefintligt. På den tiden hade han ett klädsamt skägg och det var därför jag inte kände igen honom nu. Gillar ju män med skägg, har alltid gjort. Jag fattar inte hur han kan påstå att han känner igen mig nu när han på den tiden knappt sa hej. 

 

Det blev liksom lite… konstig stämning. Han ser egentligen bra ut fortfarande och jag har tidigare noterat att det blir en liten bzzz när vi springer på varandra trots att han är lite sjavig. Tråkfrisyr och tråkkläder. Ingen jag hade velat flirta med numera men rätt uppenbart att han uppfattar påtagligt mer bzzz från sin sida, än jag från min. Det var som att han inte riktigt ville släppa iväg mig och resten av kvällen var har där var och varannan gång jag vände mig om.  Ibland är bzzz inte det minsta mysiga utan bara klibbiga

Livet osv

 Ibland tittar jag på Lill och står liksom inte ut, för hon är så obeskrivligt ljuvlig. Jag blir gråtfärdig, för inget kan vara så rent vackert som det jag känner för henne, det hon känner för mig. Hur mycket hon behöver mig, hur mycket jag behöver henne. Det måste ta slut snart, tänker jag då. Inget kan vara så vackert. Snart kommer något hemskt att hända. 

I veckan ska jag till Finland med jobbet. Helt ologiskt, men tankar på död och olycka kommer alltid när jag ska lämna familjen. Därför jag vill resa så lite som möjligt. När jag väl är iväg går det bra, men innan har jag alltid ångest, som att livet blir skörare ju längre från familjen jag befinner mig.

Jag tror att mamman till Lills kompis, hon vars pappa är dumihuvet, håller sig undan med barnen. I slutet av förra veckan var pappan på dagis när jag lämnade Lill, jag mötte honom när vi var på väg in, och jag blev kallsvettig. Samma pedagog jag pratat med om saken innan var där och jag upplevde att hon var lite stissig, lite för glad, lite för hög röst med barnen. Jag dröjde mig kvar och när inget barn var i närheten frågade jag om pappan lämnat idag. ”Nej, hon (kompisen) har inte kommit än” sa pedagogen. Sedan dess tror jag inte att kompisen varit på dagis, åtminstone inte på hela den här veckan. Jag messade med mamman igår om lek, då sa hon att de är hos hennes föräldrar längre upp i landet och att hon är osäker på om de kommer tillbaka till nästa helg, d v s mer än två veckor borta. Kompisens storebror går i ettan, har alltså skolplikt, så jag tror att det är något särskilt som ligger bakom att de är borta så länge. 

Tredje gången gillt…

 Make har fått kåååvid igen. Antagligen är Lill och jag smittande också, fast vi inte visar positivt på hemmatestet.  Hur gör man nu? Imorgon är vi hemma allihop, Make p g a sjuk men måste jobba, Lill p g a lite feber, jag p g a antagligen smittad och anmäler mig glatt att vabba henne. Det har inte varit mycket vab i höst och jag känner inte sådant engagemang i jobbet att inte jobbet vackert får gilla läget.

Jag har tagit på mig att fixa julklappar till pedagogerna på dagis. Testar i år att köra valfri summa. Tidigare har vi haft 50 kr (ska räcka till julklapp till fyra pedagoger) men jag tycker att det är lite, särskilt eftersom alla Lills pedagoger är UNDERBARA! Sons sista år där var under all kritik och då var det mer skitsamma, men i år hoppades jag på bättre utfall och skrev något luddigt om ”efter förmåga, det som känns bra”. Bara knappt hälften som swishat hittills, men tror att en del inte hittat lappen än, och jag konstaterar att de flesta känner som jag. Det är fyra familjer som swishat 100 kr, några som swishat 80, en 50 (glad för det, en ensamstående mamma som jag vet kämpar) och Lills blivande svärföräldrar som snålade med 30 spänn. Det gjorde jag en mental notering om, men deras son är redan en svärmorsdröm trots allt, inte ens sex år fyllda. 

Återstår att fundera ut en fin present. 

På torsdag är det Tomtesmyg (inshallah) med fika och bruk för frivillig peng. Där brukar vi smyga ner en femhundring, bland mynt och 20-lappar. Vet hur mycket värt de där pengarna är för avdelningen.

Och på den vägen är det.

Angående förra inlägget så skulle min och Makes relation behöva en roman för att förklaras – därmed inte sagt att någon skulle vilja läsa den, haha. Snustorr hade den blivit.

Möjligen skulle romanen heta "Relationen som inte borde ha blivit" fast det är inte så jag menar det, jag är glad att den blev. Visst saknas det ett och annat men jag är lycklig och i slutet av dagen är det vad som räknas. Det är väl mer det att när man ser tillbaka har det funnits så många brytpunkter där relationen hade kunnat avslutats men, av ibland goda och ibland mindre goda anledningar, inte gjorde det utan levde vidare. Det måste man säga, vår relation har livskraft.

 

Jag ska inte gå in på alla vägskäl men när vi träffades ville Make att vi skulle vänta med att ha sex. Han ville först utvärdera relationen, menade att om vi låg med varandra så skulle vi inte ha ett nyktert förhållningssätt till den, något i den stilen. Två månader tog det och jag tror fortfarande att om vi legat med varandra direkt hade relationen kanske inte ens blivit två månader gammal. Nu blev det istället så att tyckte att vi investerat och byggt upp en del i kombination med att vi intalade oss att Det blir bättre. När det blir mindre på jobbet, ljusare ute, när vi hinner, till sommaren, när vi kommer igång med träningen, när vi sover bättre, till jul – då blir det bättre. Man kan hålla igång på den sortens tankar länge.