Hemfärd

Sista dagen i Frankrike och jag vaknade redan vid sju. Annars har jag under hela semestern lyckats hålla en behaglig lunk, somnar innan midnatt och vaknar av mig själv vid 8. Jag har aldrig längtat hem som under den här resan. Förra året ville vi inte åka hem, den här gången har jag räknat dagarna sedan en vecka tillbaka. Jag vet att det varit skitväder i Sverige, men jag längtar hem till regn, långbyxor, blåbär och svampskog. Barnen och jag har varit utomlands i en dryg månad! Det räcker nu. 

Det har gått bättre än förväntat med svärisarna. Farmor har gjort vissa ansträngningar och faktiskt varit med Lill lite då och då. Spelat pingis, pusslat. Son håller sig för sig själv, är inte mottaglig, men Lill älskar sällskap och gemensamma aktiviteter. Sedan är det fortfarande så att deras behov och vanor kommer i första hand. Svärmor har sina morgonbestyr som bokstavligen tar fram till lunch. Vet inte riktigt vad hon gör, men hon verkar äta frukost i omgångar, läser tidningen i en halv evighet, är lite upprörd över att man inte bara kan förbjuda koranbränningar men får en sur kommentar från sin man; "Det där har vi diskuterat redan". Då fortsätter hon läsa tidningen. 

Svärfar är behållningen. Jag gillar honom mer och mer. Han är rationell, imponerande påläst om you-name-it och för varje år som går visar han mer och mer humor. Det var inte jättelänge sedan det var helt omöjligt att skämta med honom, han tittade bara på en som att man var dum i huvudet, men nu är det till och med han som skojar med oss ibland. 

Lill har lärt sig simma den här sommaren, gör fina arm- och bentag när hon vill och man påminner henne - annars blir det gärna hundsim. Hon hämtar grejer från botten av poolen som om hon aldrig gjort annat. Son vill mest vara inne och gillar bara att vara på stranden när vi åker till den vid Cagnes-sur-Mer. Vår strand här nere är för snäll, inga vågor. Andra sidan halvön och bort mot Nice, där är det fritt blås från Medelhavet, stora vågor även lugna dagar. Där vill han bada. 

När vi kommer hem är det mycket som händer. Imorgon möte på banken för att fixa med lånet på sommarstugan och på torsdag kör vi dit med fullpackat släp. På kvällen kommer min kusin med tåget, det var bestämt sedan långt innan vi visste att vi skulle köpa sommarstuga, för på fredag morgon åker hon, jag och min syster till Österlen. Vi ska rida islandshästar och bo på hotell, deras 40-årspresent till mig. Någon gång, så snart som möjligt, behöver jag några timmar med Äventyret också. Som ett brev på posten, alltid när det går för lång tid mellan gångerna, blev han stingslig för någon vecka sedan. Då börjar han tänka, fundera, analysera, tycker att jag inte hör av mig tillräckligt ofta, att jag är för mentalt frånvarande. Det är jag. När jag är med honom, i hans säng, är jag tusen procent där men annars - det funkar inte. Jag kan inte gå runt och tänka på honom hela tiden, så som han tänker på mig. Det är nu, när det närmar sig, som också längtan kommer. Så är det alltid. Jag längtar aldrig så mycket efter honom och hans säng, som dagarna innan vi ses, oavsett hur lång tid som gått sedan senast.

Sedan senast

I Frankrike sedan… söndag. En vecka imorgon! Första veckan med makes syskon+familjer. Det har funkat bra! Barnen har så kul tillsammans, fast de är i olika åldrar. Broren åker tillbaka till USA idag, systern åker hem till Sverige imorgon. Sedan är det mest bara vi en dryg vecka och tisdag nästa vecka kommer makes föräldrar.

Jag har räknat ut hur det gått till nu, varför de kommer. Det är INTE för att umgås med barnen, fast det är vad all låtsas. De kommer fför att kunna säga att de kom för vår skull. En markering. "Så, nu har vi offrat oss. Nästa gång är det er tur." De köper sig fria genom att komma hit. Make kommer aldrig kunna uttrycka besvikelse för att de inte är intresserade av sina barnbarn, då kommer de påpeka att de kom till Frankrike en väldigt obekväm period (varmt) för att träffa barnen "…men när kom barnen och hälsade på oss senast?"

De tycker att det ligger minst lika mycket på oss att komma till dem som tvärt om. 

I slutet av dagen spelar det ingen roll om man fysiskt befinner sig under samma tak, det betyder inte att de kommer aktivt vara med barnen för det.

Jag kollade på biljett hem i förtid för bara mig (hur underbart hade det inte varit att få en vecka hemma SJÄLV) för jag tror att det kommer bli riktigt dålig stämning och kände för ett tag att om make nu tagit fan i båten… men så var det ändå det där med "i nöd och lust". Jag vill inte att make ska känna att jag lämnar honom i sticket men jag är lite rädd för hur irriterad jag redan är på dem, min stubin kommer vara obefintlig så det kanske är bättre för alla om jag lämnar innan de kommer. Vet inte, har bara en dålig känsla i magen för alltihop. 

På hela taget en dålig känsla, det gnager. Jag går här och väger allt, ser allt med andra ögon. En del av mig tar farväl, tror jag. Som det känns nu är jag inte säker på att vi kommer hit mer, att sommarstugan blir vårt ställe, inte det här. Jag frikopplar mig från huset, utsikten, området men vissa grejer går inte att lägga distans till. Våra vänner på berget, jag har inte varit så glad på hela veckan som när vi träffade den en kortis på stranden i måndags. Och det här med att barnen får träffa sina kusiner. Det är bara här vi kan ses alla. Svärmor kan dra något gammalt över sig vad mig anbelangar, men de andra relationerna vet jag inte om jag klarar av att försaka. 

Ikväll ska vi i alla fall avsluta fint med systern och hennes tjejer. Det blir en kvällsutflykt med medhavd picknick i båten. Skönt att vara ute när solen inte steker. Fixar inte sol alls längre. 

*Poff*

Jag frågade syrran om man kan känna sig trygg i Neapel. Man har ju en viss bild... Jarå, säger syrran. Eller tänker du på vulkanen?
Vulkanen?

Ja, Vesuvius.

Den får väl inga utbrott?

En dag kommer den att få ett utbrott.

Jamen de har väl sensorer och grejer så att man vet när?
Nja, det är jättesvårt med de där sovande vulkanerna. Etna får små utbrott mest tiden, det puffar ut lite då och då, blir inget jättetryck.

Jaha... så det kan plötsligt komma lava...?

Alltså, lavan är inte så farlig. Den flyter ungefär tio meter på fyra sekunder så den kan man springa ifrån. Nä, det är väl mer att vulkanen blir som en atombomb. Ba'... *poff*

Jaha.

Jaja.

Nä men då vet vi det. Låt oss hålla tummarna för att ingen vulkan poffar närmaste dygnet, okej?

På tal om...

Igår fick barnen pasta och kyckling i skolan.

Jag tittade på syrran, inte ett ord. 

Hon tittade tillbaka och sa "Ja. Pasta OCH kyckling. Inte pasta MED kyckling."

Till och med Son verkar rätt nöjd med veckan. De gör pottery, flying yoga och capoeira, badar i poolen minst en gång om dagen. Båda gillar maten men deras magar mår inte bra av allt vitt bröd och pasta. 

Gjorde för övrigt en bold action igår: Doppade min iPhone 12 i poolen med flit. Apples support-sida sa att det skulle gå bra men jag var ändå lite nervös. Det gick bra. Blev jättecoola filmer på barnen som simmade under vatten!

Välkommen till Italien, pt 2

Vi fixar lunch och jag gör ett tydligt statement: Jag kommer ringla lite pesto på min mozzarella. Jag vet att det är FEL men DET SKITER JAG I. Jag tänker göra det ändå OKEJ?! Syrran skrattar och skakar på huvudet. Jag säger att jag inte fattar grejen. Pesto är basilika och olja, båda är okej att ha på mozzarella så vad är problemet om de är ihophackade med varandra?

"Jamen… Kyckling är gott och pasta är gott, det betyder inte att man äter kyckling med pasta" förklarar syrran pedagogiskt.

"Va? Finns det ingen rätt som…"
"Nej."
"Men såndär vadheterdet pasta Alfr…"
"NEJ."

Sedan sa hon något om att nonna inte blir en cykel bara för att man sätter hjul på henne, någon i Italien populär referens på temat "grädde i carbonaran", denna fruktansvärda styggelse.

Jaja. Nänä. 

Välkommen till Italien

Jag körde hem från sommarlägret på egen hand idag, var rätt säker på att jag skulle hitta. Det gjorde jag inte, lyckades komma ut på motorvägen mot Rom istället för att svänga av på lilla landsvägen. Det ordnade sig så klart och jag tänkte att en trevlig omskrivning för att "köra vilse" är att "take the scenic route". Inte för att det var särskilt scenic där på motorvägen, men det låter lite mer positivt.

 

Väl hemma igen dunsade min svåger ner tre massiva inplastade förpackningar med travade papperslappar på matbordet.
"Det här är betalningen för båten vi hyr" sa han.

"Är det… kontanter?" frågade jag naivt.

"Nej nej nej, det är 25 000 euro i måltidskuponger" sa han. "Killen som äger båten jobbar för företaget som gör dem, så vi köper dem, ger honom dem och han cashar in dem. Det är så han vill ha betalt för båten. Win-win."

 

Inget konstigt alls.

Det är landet, alltså…

 

(De hyr inte båten privat utan i företaget, säljer sedan dagsturer till amerikanska turister som vill ha ut det mesta av Amalfi men på lördag ska vi fira lilla Sofias femårsdag på den båten! Det ser jag fram emot!)

Sedan senast

Vi har hittat en au pair. En liten sorg (nästan) att hon inte är från Frankrike men nu får Lill försöka lära sig spanska istället. Och engelska. Den här tjejen vill bli engelsklärare. Allt gick liksom lite för enkelt med henne och det ger också en liten orolig känsla, men å andra sidan kanske det ska vara enkelt ibland?  Vi har ju ändå kämpat i snart två månader med att hitta någon. Syrran vill också ha au pair men varken hinner eller orkar hänga på den där siten. Det är riktigt mycket för dem med jobbet igen. Enorm efterfrågan men dålig tillgång. De skulle kunna sälja hur mycket som helst, men det är brist på guider, biljetter, chaufförer – allt. Hon och hennes man jobbar hela tiden. Hela tiden.

 

Vi är hos dem nu, barnen och jag. Njöt av en lat helg, på stranden i Marina di San Nicola igår. Salta stänk, sol och god lunch. Imponerad av barnens kusiner som älskar mat av hela sina små barnahjärtan. Nic som fyller sju i höst beställde in en hummerpasta och såg ut att njuta med hela kroppen när han åt den. Lilla Sofia frågade sin pappa om han visste varför hon åt sin cirtronsorbet i slow motion? "Because I'm enjoying it!" Nic till Son: "Du MÅSTE smaka på nonnas zucchini! Du kommer att ÄLSKA den!". Son: Får psykbryt för att jag lägger lite av nonnas zucchini på hans tallrik med uppmaningen att smaka. Psykbryt på nivån lilleskutttårar, högljutt skrikande och sprang från matbordet. Varför kan de inte bara smaka, gilla och äta?

 

Idag checkade vi in dem och deras kusiner på sommarlägret. Lill höll Sofia i handen och knallade med läraren in utan att vända sig om, vi som alltid är så noga med att säga hej då. Vet inte om hon förstod att jag inte skulle vara kvar men förhoppningsvis tänkte hon inte på det sedan. Son ska få vara med Nic idag, fast han egentligen är för gammal för den gruppen. Han var mer nervös, över att inte förstå, inte kunna prata och att göra fel. Hoppas han imorgon känner sig redo att gå upp i den äldre gruppen.

 

Lill lärde sig simma i lördags. Det här med barn och att de plötsligt bara är redo. I poolen sa hon plötsligt att hon ville testa utan puffarna, vi tog av dem och hon simmade.  Alltid en vuxen som är med och håller koll men det känns otroligt skönt att alla fyra barn klarar sig utan flythjälp i poolen nu.