Sista akten

Knappt så jag orkar skriva detta igen men… ÄVENTYRET.

Får be om ursäkt till er, kära läsare, ni måste vara lika kräkless på ämnet som jag.

Han ballade ur igen, mejlledes. Lite bara men ändå. Sedan skickade han ett nytt mejl några timmar senare, att det är dags att vi avslutar nu. Fint skrivet, försonande. Jag gick och funderade ett drygt dygn. Sedan skrev jag ett bitande mejl som jag vet kommer såra honom men det har han faktiskt jobbat ihop till. Fick ur mig sådant som jag gått och svalt under fem år. Sprängde bron bakom mig, med besked. Barnsligt, jag vet, men efter det känner jag mig helt fri. Lätt. Jag ser fram emot att fokusera på annat framöver. Kommer hitta någon annan att ligga med så småningom men nu är jag faktiskt inte ett dugg sugen. Känner mig som en nyskild 50-åring. "Jag är så trött på karlar!"

 

I vår ska jag fokusera på sommarstugan, få i ordning hemma i vardagsrummet, på Bonus som var hemma hos oss utan sin mamma i söndags (gick fantastiskt bra) och eventuellt stötta Make en del med hans funderingar kring firman. Han och hans syster har efter två års funderande landat i ett stort beslut och jag är stolt över dem. De är så kloka, förnuftiga och prestigelösa båda två. Make kommer ha mycket under våren, många resor och möten på annan ort så jag kommer att rådda sommarstugeprojektet. Frågade om det betyder att jag får helt fria händer när det kommer till färg och tapeter. Han funderade några sekunder, sedan sa han ja. Han kommer inte hinna ha synpunkter.

 

Det var rätt att avsluta Äventyret. Han tycker att han får för lite uppmärksamhet från mig men under våren hade det blivit ännu mindre av den varan. Nu behöver jag inte ha dåligt samvete för det, slipper ha det hängandes över mig. 

Back to basics

Jag gick med på att träffa Äventyret igår. Kände att jag kanske fastnat i onödigt negativ tankespiral och hade egentligen ingen jättelust att träffa honom, men tyckte ändå att jag behövde se vad som hände om vi sågs. Det kändes okej. Mina känslor för honom och oss har fått sig en rejäl knäck, om den är avgörande eller ej får tiden utvisa. Annorlunda igår också, nästan som främlingar för varandra. Vi kramades i hans hall, hans bröstkorg är som en tunna att hålla om, men jag kände att hans rygg darrade lätt under skjortan och han tog inte kommandot som han brukar.

 

Förstår det, eftersom jag inte gett någon signal på förhand om jag var där för att prata eller för att klä av mig. Det sista jag ville var att prata, det fanns inget mer att säga, så vi klädde av oss istället. Det är ju det vi gör bäst och det vi ska hålla oss till.

Piffa och puffa

Yeay, vi köpte en soffa igår! Det har varit så tomt sedan jag sålde de två blåa och helst vill jag ju inte köpa nyproducerat men började ärligt talat misströsta i att hitta något begagnat. Får erkänna att det var väldigt nära att vi beställde en bara här om dagen, en snygg men Venture Design som inte direkt är kända för kvalitet. Igår var jag på Erikshjälpen på lunchen och där stod det en naturvit soffa i vad jag tror är en blandning av bomull och linneklädsel (den vi var på väg att beställa var också i någon linnemix). Efter ett tveksamt Facetime-samtal, från min sida ivrigt påhejad av två kvinnor som slagit sig ner i motstående soffa för att jämföra fynd, bestämde vi oss för att köpa soffan fast den egentligen är 20-30 cm bredare än vi tänkt. Väl tillbaka på jobbet googlade jag märket och såg att nya motsvarande soffor ligger på runt 25 000 spänn, vi betalade 2000 för vår. Så himla glad att vi både kom undan mycket billigare än vi tänkt och att jag slipper det dåliga samvetet i att köpa ny-nytt.

 

Make resonerar att om vi nu ska köpa något så stort som en soffa så ska vi köpa något vi verkligen vill ha. Jag resonerar så att anledningen till att jorden håller på att gå under är för att alla människor envisas med att köpa det de verkligen vill ha, att de inte kan tänka sig att kompromissa minsta lilla. Ungefär där någonstans brukar han ge med sig och säga Jaja, om du tror att det blir bra, så… Så tacksam för Make, vi är ett bra team.

 

Senare på kvällen satt Sofia och jag i soffan och kollade Pinterest. Jag förklarade begreppet homestyling och hela den apparaten/businessen för henne, något som inte existerar i Spanien. Hon blev väldigt förvånad över att man på svenska mäklarbilder visar bostäder MED möbler och sa att om man gjort det i Spanien hade folk trott att möblerna skulle ingå i köpet. Har noterat att på mäklarbilder i Frankrike visas ofta möblerade bostäder, men helt ostylat, ner på nivån arton tomma vinflaskor under en köksbänk. Där har vi en affärsidé, om någon känner sig manad. 

Ditt och datt

 

Mitt ryggskott, som slog till för snart två månader sedan, blev bättre för att sedan bli sämre i fredags, efter fem timmar i en obekväm bil. Eftersom vi åker på sportlov i fjällen nästa vecka behövde jag verkligen ta tag i saken nu och ringde en (kvinnlig!) naprapat. Berättade att jag hade dålig erfarenhet av "knäckandet" och hon sa att det finns en rad sätt att behandla, man måste inte 'manipulera' som det heter på fackspråk. Jag fick tid redan idag på förmiddagen och hon var fantastisk. Bråkade duktigt med mina sätesmuskler som hon sa var nästan som i kramp, gav mig övningar och förklarade. Jag kände mig så väldigt mycket bättre omhändertagen än senast. Om den gubben körde one-size-fits-all var den här kvinnan raka motsatsen. Nu, några timmar senare, när alla -inerna lugnat ner sig, är jag helt slut men fick beröm för min smärttröskel.

 

På tal om smärttröskel så jag mejlat en del med Äventyret i helgen. Han tycker naturligtvis att han hade rätt i sak och att han bara är "direkt" där jag tycker att han är arrogant. Kanske var det så det funkade i hans äktenskap. Har tänkt så många gånger att jag inte begriper hur hans fru stod ut i nästan 30 år (de träffades tidigt). Att leva med karl'n måste vara utmattande och av det jag hört om exfrun så är hon någon jag sympatiserar med alla dagar i veckan. Han har många gånger skrattat och sagt att hon och jag skulle ha mycket att prata om, om vi någon gång sågs. Egentligen vill jag ju inte sluta träffa honom men önskar att vi bara kunde ligga, njuta av det och däremellan keep it simple för jag har f-n fullt upp med livet i övrigt, men säger jag det till honom får jag en sårad triad om att han också har känslor och faktiskt är mer än en bara en kuk.

 

Våra nya ägare har börjat vrida åt tumskruvarna. Mina inköpskollegor och jag ska spara 30 miljoner på styckpris under 2024. Det går tvärt emot allt vi gjort senaste 1,5 åren, då vi krigat in TCO-tänket i organisationen – Total cost of ownership. Klassiskt exempel är när man ska köpa en bil – jämför man bara vad två bilar kostar att köpa, eller gör man en kalkyl där man väger in bränsleförbrukning, vad en normal service kostar, försäkring, mm. Nu ska vi jaga inköpspriser igen, ett stort steg tillbaka i utvecklingen. Egentligen är det omodernt och fel men på ett sätt gillar jag det, blir lätt att räkna, lätt att fokusera och i slutet av dagen jobbar vi för aktieägarna så om de säger hoppa...

Som jag alltid har sagt: "Man får de resultat man mäter". 

"Jag är inte arg..." osv.

Vi ska fira pappas 70-årsdag på lördag och jag börjar känna mig lite stressad kring present. Det blir att åka iväg någonstans tillsammans, antagligen blir det Ästa vingård, men har inte helt landat i beslut. Har försökt komma över det men är fortfarande besviken på min syster som helt sket i att vi pratat om att göra något ihop, bara vi fyra – hon jag, mamma pappa. Först när jag kommit på världens bästa idé, något pappa hade ÄLSKAT, upplyste hon mig om att hon redan bokat något annat, en praktisk tråklösning på "presentproblemet".

 

Besviken över att hon inte pratade med mig innan, för det påverkar mig också. Det gick från att vi skulle ge pappa något han verkligen, verkligen i själen hade uppskattat till något som blir trevligt men opersonligt. Det värsta är att jag går med den här känslan av att det är sista chansen. Om tio år fyller han 80, då ska vi inte räkna med att han orkar åka någonstans, om han ens lever – vem vet? Känner att det är nu men så tänker inte min syster. Hon löste problemet och gick vidare i livet. Min syster är nog den enda som lyckas göra mig besviken. Om vem som helst annan beter sig som en idiot blir jag bara likgiltig, iskall men hon kommer åt mig i sin omedvetenhet. 

På tal om likgiltig skrev jag ett mejl till Äventyret igår, men skickade det aldrig. Har ju svängt tidigare så bestämde mig för att avvakta. Kontentan var i alla fall att jag inte är arg, inte ledsen, inte sorgsen - jag känner ingenting. Antar att det är det hårdaste man kan säga till någon som man är viktig för. Vi har inte hörts sedan det arga i lördags, vet inte om han insett att han var en idiot och skäms (osannolikt) eller om han väntar på att jag ska ta första steget till försoning (sannolikt). Vet inte och bryr mig inte heller. 

Fucking Äventyret

Jag har ett dygn helt ensam hemma och hade planerat några timmar med Äventyret igår på dagen men han har fan ballat ur igen och den här gången är jag inte tveksam till om jag orkar, jag är tveksam till om jag vill mer. 

Det han alltid bråkade om tidigare, hur ofta vi kunde ses, är neutraliserat eftersom vi nu kan ses i princip hur ofta vi vill. Istället hittar han något annat att bråka om och gör det (som vanligt) så arrogant och nedlåtande att jag blir totalt avtänd. Förr svalde jag stoltheten för jag visste inte när det skulle fungera att ses igen. Nu gör jag det inte, eftersom vi kan planera ett nytt möte när vi vill. Om vi vill.

Vet att jag sagt det här fler gånger än någon kan räkna nu så jag borde hålla tyst men… Det kanske är dags att avsluta nu. Kände att han efter senaste rundan fick EN chans till. Kommer inte forcera fram det här beslutet, känner inte att jag behöver stå till svars inför någon, mer än mig själv. Jag behöver inte försvara eller förklara mig. Det är skönt. Jag bestämmer om jag vill.

Kultivering

Tecken på att man har (lite för?) många kreativa tankar som snurrar: Jag har inte tänkt på förodling en enda gång hittills i år. Det är för mycket annat att fundera på och planera men kan bara hålla ett projekt i huvudet åt gången. Nu är det soffhörnan i vårt stora kombinerade mat/allrum. Ena änden av rummet, där vi har öppet mot köket som ligger i vinkel, har vi matplatsen. I andra änden två motstående soffor, ett sitta-och-prata-ställe. De där två sofforna är knallblå typ 60-talsinspirerade och jag är urless på dem såhär efter tio år. De är en black om foten för hela rummet för i princip inget passar till dem. De ska bytas ut till en beige soffa (antagligen Howard/Oxford-modell) och två fåtöljer (tänker cognacsfärgat flätat läder). Den svartvita grafiska mattan till något enfärgat ljust och den hemska kompakta väggen bakom soffan har jag äntligen en plan för, efter konkret input från en kompis med god smak. Utmaningen är att slippa köpa åtminstone soffan ny, den SKA vara begagnad. Mattan också, men tills jag hittar en tror jag att vi kommer använda en från källaren. Fåtöljerna kommer bli nyköp men den sortens möbler som jag vet att vi kommer ha länge. De är tidlösa och eleganta. Jag längtar så efter att få till det där hörnet.

 

Det är mycket med sommarstugan vi borde ta tag i. Boka möte med snickare och skorstenskille, lista vad vi vill ha gjort, välja tapeter och kulör till halva huset, anmäla/få godkänd kamininstallationen hos kommunen. Tankarna landar där mest hela tiden, men hoppar vidare direkt igen. Senare. Inte nu.

 

Kanske lika bra. Jag vill ju odla litegrann, sådant som man har användning för. Småtomater, sockerärtor, haricots verts. Det är ungefär det som ger tillräcklig avkastning för att vara värt besväret.