Revbenet värre nu än tidigare, allt gör ont. Jag känner mig svag, sårbar, handikappad. Kan typ inte göra någonting. Gråter när ingen ser. Orolig för förlossningen. Jag fattar ju rent rationellt att det kommer gå och att jag kommer ta mig igenom det men jag känner mig så svag.
Kom att tänka på att det finns en mottagning för förlossningsrädda och även om det känns fjantigt tänkte jag att jag kanske kan prata med någon där, behöver liksom mest lite pepp, någon som säger att det kommer gå bra så jag ringde enligt anvisning förlossningskoordinatorn för att få kontakt.
"Men hjärtat!" säger förlossningskoordinatorn. "Det är alldeles för sent! Det är veckors väntetid!"
Vilket fick mig att för ett ögonblick se rött.
Men så sa hon att hon verkligen inte trodde att det skulle bli några som helst problem (eftersom jag kan djupandas, tur i oturen), när värkarna väl sätter igång kommer det lösa sig (det är ju precis det jag vill höra) och så bokade hon in ett extra besök på MVC för peppning på måndag. Jag är nöjd med det. Det känns bra.
Fasen så mycket jox det varit den här graviditeten jämfört med förra. Håller tummarna för att det snart är över. Jag längtar till Andra Sidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar