Är jag numera.
När jag inte jobbade var jag om mig och kring mig till tusen men nu: Har inte haft en enda social aktivitet sedan jag började jobba. Har i o f s försökt men sjukdomar har kommit i vägen. Ändå: Pratar inte ens med mina vänner. Finns varken ork eller tid.
Jag tröstar mig med att alla antagligen har ungefär lika fullt upp så ett sms med jämna mellanrum får räcka och kanske orkar/hinner man mer, senare.
Den enda jag träffar regelbundet är Lisa men det är för att hon inte jobbar (dvs är flexibel) och det blir så att vi äter lunch ihop nära mitt jobb. Åh, så mycket jag uppskattar henne i alla fall. Det låter kanske hemskt men det är så skönt att hon inte har barn och är helt ointresserad av barn som företeelse. Så befriande. Det är få jag känner mig så mycket som en egen individ med, som med henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar