Cleo

Ja just det, har ju fått min fru-bil också! Vi fick nycklarna (låter som man pratar om en lägenhet) i tisdags men jag vabbade så Make var där själv för att hämta. Vi sa att han får ta nycklarna så åker vi och hämtar den någon kväll. Säljaren hade förberett en hel ceremoni, med avtäckning och allt, men Make var stressad och avböjde genomgång av bilen, ville bara tillbaka till jobbet. 

Sedan har bilen stått där två nätter nu. Jag föreställer mig att säljaren tittat ut ibland och sett det, undrat om vi inte ska hämta vår bil snart. 

Det är lite tråkigt att vi inte känner något för den, varken jag eller Make. Det är en punkt-A-till-punkt-B-lösning. Jag slipper köra moppe/stressa ihjäl mig för att hinna dagislämna och hinna med bussen. Det gjorde jag i morse och det känns inte alls bra, är inte van vid att behöva stresslämna. Missade ändå bussen och fick vänta en kvart vid gården på dagis. Son var ute och lekte och fick syn på mig. Han var så söt som stod bakom staketet och vinkade och vi rop-pratade. Så kom bussen, jag gick på, vinkade och vi kastade slängkyssar tills bussen körde. 

Jag hoppade av stoppet efter det som är närmast jobbet och precis utanför bilbutiken. Hoppade in i min nya bil, störde mig lite på att ratten är polerad med något kemiskt som gör den jätteslät och känns konstigt mot fingertopparna. Körde 400 meter till jobbet. Kände ändå en liten värme när jag backade in den pyttelilla, jättesmidiga plåtkonstruktionen på en ruta som varit för tight för vår Passat. Du å jag, Cleo. Så får hon heta, kom jag på exakt nu. Cleo.