Jag är lite rolig för Make, rädd att han är på väg att bli utbränd. Det är så mycket som snurrar för honom. Mycket på jobbet, stress över plugget, stress över att han inte hinner vara särskilt närvarande med barnen och så renoveringskaos som grädde på moset. Igår blev det lite dålig stämning för vi kom in på sovrummet och han tycker att "vi inte behöver stressa" med att få det klart och jag hatar när han säger så för det betyder ungefär mja-vifårse-kanskeomvikännerfördet-villintelovanågot och det är vad han säger när han är osäker. Ibland är vi så olika, han och jag. Jag har nog rätt extremt processtänk, jag utgår alltid ifrån vad som är smartast och smidigast och vill få saker och ting gjort. Han har liksom inte det tänket. Han förstår inte att om vi inte gör klart sovrummet i den här vevan så blir det aldrig gjort. Vi kommer inte ta hit snickarna igen om ett halvår eller ett år. Marginalkostnaden (inklusive byggstök) att göra det nu är lägre än att göra det som ett separat projekt längre fram.
Jag gillar att lösa problem genom att dela upp dem i halvor och slänga bort den halva som inte är relevant för problemet. Typ sånadär schema där man ställer en fråga och så en ja-pil åt ena hållet och en nej-pil åt andra. Så fungerar min hjärna. För mig finns inget "det beror på" om det inte är att man väntar på information.
Så jag säger att fråga ett är om vi vill göra det – ja eller nej.
Mja, säger han.
Jaja, säger jag. Men om vi kommer fram till att vi vill göra det så är nästa fråga Hur är smidigast att göra det? Det måste få styra när och hur det går till. Det höll han inte med om, för man ska väga in hur det känns. Konstigt att han som är så genomblå kan tycka att det är viktigt hur sådana saker känns. Jag kan inte alls relatera till det. Det är ju så kaosigt ändå, säger han. Orkar vi med ännu mer kaos? Ehhh, ja. Om vi har 50 kaos nu blir det kanske 55 kaos (om kaos var en enhet) medan de gör om sovrummet men det är ju bara att planera för det. Vi kan sikta på att de gör det i januari när mina föräldrar är två veckor på GrandCan så kan vi bo där några dagar. Inga problem!
Då såg han sådär knäckt ut och torkade sig i ögonen så jag förstod att han grät. Fick dåligt samvete. Känner mig okänslig som tycker att han blåser upp problem som inte finns.
Hans föräldrar har förresten inte hört av sig med något erbjudande om finansiering. Det räckte tydligen inte att skämtsamt antyda att vi behöver pengar. De vill ha ett regelrätt äskande. Make ledsen över det också, att de inte spontant kan höra av sig och fråga om vi behöver hjälp, att vi ska behöva be om det. Det är lite så de är, med allt. Deras världsbild är att de gjort ett så fantastiskt jobb som föräldrar så när barnen inte ber om hjälp är det för att de är sååå duktiga som klarar sig själva. Precis som med praktiskt stök när man ses. Vi kan ha tusen bollar i luften med barn och matlagning och dukning och städning men de sitter bara och tittar på och säger åååååå så duktiga ni ungdomar är som fixar och donar och bollar barnen samtidigt. Sååååå duktiga! Isätllet för att bara se att det är KAOS och vi BEHÖVER HJÄLP men det bär en så emot att be någon som sitter på ändan och tittar på om det. Typ som att någon i rullstol kämpar för att få upp en dörr och en annan står bredvid och säger Sååååå duktig du är som får upp den där stora tunga dörren själv! I rullstol och allt! Braaaaaa! Exakt så känns det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar