Jag gör inte nyårslöften. Däremot får jag ofta (vad jag kallar) omstartsambitioner den här tiden på året. De kan komma i febriari och de kan komma i december. Det brukar bara vara en om året och de kommer spontant, aldrig något jag forcerar bara-för-att.
2018 var min omstartsambition att börja ta hand om min hud. Lyckades. Hela 2018 lade jag dock alldeles för mycket pengar på krämer och jox som inte passade. Nästan hetsköpte hudvård, gjorde jag. Slutligen landade jag i några produkter jag trivs med och flera av dem använder jag fortfarande. Då och då slår jag till på något nytt men försöker fatta väl genomtänkta beslut och inte köpa bara för att någon på Insta tycker att det funkar för henne.
2019 hade jag kommit tillbaka från föräldraledigheten och bestämde mig för att sluta multitaska på jobbet. Mer fokus på en uppgift i taget. Avsluta. Gå vidare på nästa. Har gått sådär men under en period var jag ganska bra på det och tror att jag skulle kunna ta upp det igen om jag tycker att jag behöver.
2020 kom omstartsambitionen rekordnära årsskiftet. Redan 2 januari, till och med. Till saken hör att vi haft det rätt jobbigt med Son ganska länge. Han är/har varit så INÅTAHELVETE jobbig. Tramsig och tjatig och till slut blir vi så frustrerade att vi blir väldigt arga på honom, vilket inte hjälper. Nej, faktiskt blir det bara värre. Den 2 januari hade vi varit hos mina föräldrar, han och jag, och vi körde Cleo-bilen. Han satt på bilkudde fram eftersom bilen med hans bältesstol var iväg på annat håll. På hemvägen var det regnigt och sådant mörker som nästan är klibbigt. Det kommer alldeles för nära och inte ens helljusen hjälper tillräckligt. Jag körde väldigt försiktigt (mina föräldrar bor ungefär 2 mil bort, största delen av vägen dit är 100 eller 90-vag). När vi är precis hemma kommer han på att vi inte spänt fast honom med säkerhetsbältet och jag blev helt kallsvettig och började gråta av tänk om-tankar. Tänk om något hänt och han farit som en kanonkula genom vindrutan medan jag satt kvar i sätet? Jag tror faktiskt att jag begått självmord om något av mina barn dött på grund av ett så oförlåtligt slarvfel från min sida. Jag hade inte kunnat leva med mig själv.
Den kvällen låg jag bredvid Son och klappade honom på ryggen tills han somnade. Även att jag inser att det är dramatiskt i överkant, jag har ju (ta i trä) aldrig krockat och att det skulle hänt just då vore ytterst osannolikt, men trots det kändes det som att vi varit nära och fått en ny chans. Make och jag bestämde oss samma kväll för att börja uppskatta Son, ge honom kärlek istället för att skälla på honom. Det har vi gjort sedan dess och han är som en helt annan unge. I stort sett inget trams alls och han lyssnar när vi säger till, till skillnad från förr. Jag anstränger mig för att komma ihåg att berätta för honom att han är en fantastisk person, att vi älskar honom så mycket och att (min vanliga ramsa som jag inte dragit på länge) "Du och jag och pappa och lilltjompan ska alltid vara tillsammans. Vi ska alltid älska varandra och vi ska alltid ta hand om varandra."
En bonus är att Son flera gånger, helt spontant sagt att han älskar oss. Det har han nog aldrig gjort tidigare tror jag. Jag tror det blir en bra omstartsambition, det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar