Suckarnas hus

Just nu är den här renoveringen slitig. Jag irriterar mig på att Make verkar ha gått i någon slags bubbla där han tror att renoveringen kommer att bli en räkmacka, att det aldrig kommer bli stökigt och att vi aldrig kommer behöva tömma rum och leva provisoriskt en begärnsad tid. Han tycker så förbannat synd om sig själv är vi behöver lyfta ut en bokhylla och ett skrivbord från ett rum. Alla dessa demonstrativa djupa suckar gör mig vansinnig. Suckar som säger "det är ju typiskt att..." Vad trodde han egentligen? Vi har ändå klarat oss väldigt lindrigt hittils, det har inte varit mycket stök invändigt men så fort det är minsta lilla är det synd om honom som ska behöva haaaa det såhär.

Dessutom blir vi osams om sovrummet. Han är så trög ibland, när det handlar om att göra saker effektivt. Han har inget praktiskt tänk över huvud taget. Jag är mer processinriktad, två plus två är tre om man kan synka två överlappande aktiviteter med varandra. Han är så teoretiskt, säger att sovrummet är ett separat projekt och vill vänta till nästa år med det men fan så osugen man kommer vara på ännu ett renoveringskaos om ett år. Jag vill bara ha allt avklarat NU så är vi färdiga sedan!

Han ser problem överallt. Han ser det som en road block att vi inte valt färg än, och då är det en månad tills det skulle målas och jag vet nästan exakt vilken färg jag tycker att vi ska ha.

Eller att vi inte vet exakt exakt exakt var garderoben skulle stå. Eller att det kom upp sent att vi skulle behöva byta tak. "Vi vet ju inte ens vad vi ska ha för tak!" Ehh, jo, det vet vi, vi fick bara det klart för oss igår men vi vet. Han behöver tid på sig att "vänja sig vid tanken" och "bestämma sig" och jag tycker att det bara är att köra, vad är det vi ska bestämma oss för? Det är ju bara att bestämma sig och köra på det. Jag blir tokig på hans funderande. Men mest på hans synd-om-mig-suckande.