Det har varit en jobbig helg. Kulmen på några jobbiga veckor. Det började med att vi diskuterade en sak för säkert två tre veckor sedan och den där diskussionen blottade en bråddjup klyfta i hur vi ser på något som för mig är väldigt viktigt i vår relation. Inte så att jag egentligen blev förvånad och om det är något i frågan som kan sägas vara rätt eller fel så är det nog snarare han som har rätt men ändå har det där legat och skavt och jäst och jag har mer och mer blivit medveten om att vi inte kommer kunna leva ihop den dag han säger att han inte går med på det längre. I hans värld är det ett möjligt hot mot vår relation. I min värld är det en grundläggande förutsättning för att vi ska vara lyckliga ihop, för att jag ska vara lycklig med honom.
Det började med det och sedan har jag gått och känt efter, tänkt på allt som inte är bra, allt det som alltid är på grund av något annat men som liksom aldrig går över. Det enda som skiftar är anledningarna. Jag har landat i att det alltid kommer vara så här. Det är hårt, efter många års "bara det där går över eller löser sig så blir allt bra sedan".
Och jag har gått och stört mig på hans mindre bra sidor. Har inte kunnat erinra mig om vad vi hade som var så bra. Det enda jag minns är att jag kände att vi är starka, att vi är bättre än de flesta andra men jag minns inte på vilket sätt.
Allt detta har eskalerat och under förra veckan och helgen har jag gått som en knuten näve. Ibland är jag på dåligt humör, om jag är trött eller så, det håller aldrig i sig till nästa dag men den här gången; vaknar, stiger upp och minsta lilla irritation sätter sig så resten av dagen är förstörd. Midsommarafton rörde vi inte varandra en gång. Jag tittade knappt på honom en gång. Han var som en bekant till vänner som råkade befinna sig på samma tillställning, med undantaget för att praktiskt prat om barnen. I stort sett samma på lördagen då vi hade gäster. I bilen på väg hem tog det inte ens fem minuter innan vi halvskrek åt varandra.
I lördags kväll hade jag nästan panik. Stängde in mig med streamad tv-serie men det hjälpte inte, det gnagde fortfarande i magen så när Make nattade Son smet jag ut. Smet, verkligen. Låtsades att jag skulle gå ut med soporna men avvek. Satt länge nere vid sjön, luften mättad efter allt regn och det var fortfarande åskklibbigt. Kände mig sorgsen, uppgiven, undrade hur folk som lyckas vara gifta ett helt liv bär sig åt. Var han och jag ett misstag från första början? Det var så många vägskäl där vi på ren slump och utan att veta vad konsekvenserna skulle bli gjorde val som till slut förde oss hit. Gick en promenad. Långsamt. Ska jag flytta? Vart skulle jag flytta? Sorg i magen över att lämna huset som blivit så fint, som jag älskar så mycket nu. Faktiskt nästan ingen sorg över att bara träffa barnen varannan vecka. Jo, lite, med lilltjompan. Hon behöver mamma. Jag behöver henne. Satt en lång stund på verandan och tittade ut. Hade ingen telefon med, ingen klocka. Ska jag säga till honom hur jag känner? Om jag lättar mitt hjärta med det som verkligen tynger mig avsäger jag mig kontrollen över hur det utvecklas. Håller jag tyst kan jag fortfarande styra vad som sker.
Hörde honom låsa ytterdörren, han visste inte att jag satt utanför. Satt en stund till. Gick in, klockan lite efter 23, åt lite yoghurt, hemnetsurfade på lägenheter, radhus, billiga villor i grannkommunen. Funderade på vad jag skulle ha råd med.
Lade mig sent, han hade somnat.
Söndagen, igår, ändå bättre. Kände mig gladare igen. Vi var av med barnen nästan hela dagen och fick en massa gjort, utan att snäsa, sucka eller bli osams. Kramades lite. Vänliga ord och samarbete. Han berättade om fortsatta ännu jobbigare utvecklingen i kompis-tvisten. Frågade mig om råd Såg ett avsnitt av We got this. Höll hand innan vi somnade. Det känns bra. Idag också, som vanligt nästan. Jag är glad att jag inte sa något jag inte kunnat ta tillbaka. Kommer vi till den punkt någon gång att vi måste ta ställning, fatta ett beslut, så får vi göra det då men kanske och med lite tur behöver vi inte det. Kanske kan vi fortsätta leva med den här klyftan, den kanske inte behöver vara ett problem. Den kanske bara kan finnas där och att vi förhåller oss till den. Kanske behöver den inte vara bråddjup. I annat fall har jag inget val. Jag kan inte leva med att försaka en så stor del av mig själv men bränner den bron bara om jag absolut måste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar