När jag precis fått reda på vad som hänt skrev jag ett deltagande SMS men kunde inte sluta tänka på honom och hans familj. Det kändes som att jag behöver göra mer. Hörde av mig igen, att om han vill komma ut och tänka på annat kan vi äta lunch någon dag. Om han orkar. "Jag kan hålla låda" skrev jag och illustrerade med att skriva ett stycke om huggormen vid garaget, att jag knappt vågar gå ut med soporna längre och att jag tvingar Son att gå in på fel sida i bilen och klättra över sätena till sin plats.
Han svarade att han kan komma och gå ut med soporna åt mig. Jag skrev tillbaka att han kan gå med, närmast rishögen beväpnad med en kratta så känner jag mig trygg. Vi bollade orm-frågan lite fram och tillbaka. Inget om död och elände. Jag vet inte om det är "rätt" sätt att hantera en väns sorg, men jag tänker och föreställer mig att alla SMS han fått senaste veckan, alla samtal, har kretsat kring det och då kanske det är skönt med lite omväxling? Det kan vara mitt bidrag?
Han svarade att han kan komma och gå ut med soporna åt mig. Jag skrev tillbaka att han kan gå med, närmast rishögen beväpnad med en kratta så känner jag mig trygg. Vi bollade orm-frågan lite fram och tillbaka. Inget om död och elände. Jag vet inte om det är "rätt" sätt att hantera en väns sorg, men jag tänker och föreställer mig att alla SMS han fått senaste veckan, alla samtal, har kretsat kring det och då kanske det är skönt med lite omväxling? Det kan vara mitt bidrag?
5 kommentarer:
Jätteklokt, tycker jag. Bäst är nog att bara finnas där, redo att lyssna om han vill prata om sin pappa men också för att prata om annat om det är läge för det. Man får vara lite lyhörd. De flesta blir livrädda och drar sig undan för de vet inte vad de ska säga, men det räcker att bara visa att man finns.
Tänker också att du gör precis rätt. Visar att du finns där, oavsett sinnesstämning. I såna lägen tror jag också att det är bättre att säga något (vadsomhelst) än att inte säga något alls.
Tack!
Ni är kloka!
När min far hastigt gick bort i en olycka, välde det in telefonsamtal och människor stod i farstun för att beklaga.
Jag tror jag uppmuntrade/krävde av alla att de skulle berätta något trevligt eller roligt de gjort under veckan.
Min egen sorg var tung och jag behövde någon som muntrade upp mig.
Jag tycker du gjorde helt rätt med ormsnacket
Fin kommentar. Tack!
Skicka en kommentar