Son har en ny kompis sedan han började F-klass. Faktiskt inte en särskilt sympatisk kille, men vi är glada att han kom ifrån sin förra bästa kompis som han hade en väldigt destruktiv relation till. Den nya kompisen är inte elak, bara dryg och lite uppkäftig.
Kompisen bor i ett minimalt hus med minimal trädgård och verkar ha väldigt få roliga grejer, för de vill alltid vara hos oss och leka. När vi har gäster, stora som små, håller vi inte igen. Är man hos oss över lunch får man lunch, så är det bara, och nu har kompisen lekt hos oss säkert fem gånger på raken och vi har inte sagt något om det.
Nu har de semester och pappan hörde av sig och undrade om Son var sugen på lek i eftermiddag. Jag sa att vi jobbar fortfarande, men att han nog skulle tycka att det var jättekul om de hämtade honom på fritids. Nähä, det var tydligen inte det de hade tänkt sig. De skulle nämligen vaccinera sig idag, båda två, och därför kunde de inte ha kompis hemma, utifallatt de skulle känna sig lite hängiga. Med andra ord hade de hoppats på barnvakt men när det inte gick får vi "ta det en annan gång".
Jag har inget emot att ge. Jag kan ge mycket och länge utan att tänka på vad som är rättvist eller vems tur det är, men när jag väl känner att motparten tar det för givet eller inte svarar på ett sätt som känns rimligt blir jag tvärsnål och nu är den gränsen passerad med just den familjen.
Men i lördags hade Son en ny kompis hemma. De träffades på ett kalas för några veckor sedan och fattade tycke för varandra. Mamman kom med honom och hans lillebror (samma ålder som vår Lill) och det blev en höjdardag, en riktigt energikick. Alla tre stannade i flera timmar och vi skramlade ihop en enkel lunch på uteplatsen.
De flyttade hit från storstaden för ett knappt år sedan, barnens mormor bor här men inget har blivit som de tänkt. Hon blev av med jobbet och mormor har av olika hälsorelaterade skäl inte kunnat avlasta något alls. De känner ingen utom mormor här, barnen har haft svårt att hitta nya kompisar. Lillebror får bara vara på dagis 15 timmar i veckan när hon är arbetslös. Det kändes som att alla inblandade, även vi, var så glada och tacksamma för den nyfunna bekantskapen. T o m Make som brukar vara ganska ointresserad av folk han inte känner väl eller har en relation till var märkbart positivt påverkad och glad resten av dagen.
Barnen verkade gilla mig. Den lille ville sitta i mitt knä och höll mig i handen när vi skulle leta smultron. Mamman sa att hon och hennes man inte hittat på något själva på flera år. Inte en enda gång. Senare på kvällen tänkte jag att... så jag messade och sa att jag gärna passar barnen en kväll när vi är hemma från Frankrike, så att de åtminstone kan gå ut och äta, få ledigt några timmar. Hon blev jätteglad!
Kompisen bor i ett minimalt hus med minimal trädgård och verkar ha väldigt få roliga grejer, för de vill alltid vara hos oss och leka. När vi har gäster, stora som små, håller vi inte igen. Är man hos oss över lunch får man lunch, så är det bara, och nu har kompisen lekt hos oss säkert fem gånger på raken och vi har inte sagt något om det.
Nu har de semester och pappan hörde av sig och undrade om Son var sugen på lek i eftermiddag. Jag sa att vi jobbar fortfarande, men att han nog skulle tycka att det var jättekul om de hämtade honom på fritids. Nähä, det var tydligen inte det de hade tänkt sig. De skulle nämligen vaccinera sig idag, båda två, och därför kunde de inte ha kompis hemma, utifallatt de skulle känna sig lite hängiga. Med andra ord hade de hoppats på barnvakt men när det inte gick får vi "ta det en annan gång".
Jag har inget emot att ge. Jag kan ge mycket och länge utan att tänka på vad som är rättvist eller vems tur det är, men när jag väl känner att motparten tar det för givet eller inte svarar på ett sätt som känns rimligt blir jag tvärsnål och nu är den gränsen passerad med just den familjen.
Men i lördags hade Son en ny kompis hemma. De träffades på ett kalas för några veckor sedan och fattade tycke för varandra. Mamman kom med honom och hans lillebror (samma ålder som vår Lill) och det blev en höjdardag, en riktigt energikick. Alla tre stannade i flera timmar och vi skramlade ihop en enkel lunch på uteplatsen.
De flyttade hit från storstaden för ett knappt år sedan, barnens mormor bor här men inget har blivit som de tänkt. Hon blev av med jobbet och mormor har av olika hälsorelaterade skäl inte kunnat avlasta något alls. De känner ingen utom mormor här, barnen har haft svårt att hitta nya kompisar. Lillebror får bara vara på dagis 15 timmar i veckan när hon är arbetslös. Det kändes som att alla inblandade, även vi, var så glada och tacksamma för den nyfunna bekantskapen. T o m Make som brukar vara ganska ointresserad av folk han inte känner väl eller har en relation till var märkbart positivt påverkad och glad resten av dagen.
Barnen verkade gilla mig. Den lille ville sitta i mitt knä och höll mig i handen när vi skulle leta smultron. Mamman sa att hon och hennes man inte hittat på något själva på flera år. Inte en enda gång. Senare på kvällen tänkte jag att... så jag messade och sa att jag gärna passar barnen en kväll när vi är hemma från Frankrike, så att de åtminstone kan gå ut och äta, få ledigt några timmar. Hon blev jätteglad!
1 kommentar:
Men gud vad fint. Känner f.ö igen känslan av att gilla att ge men bli besviken när man inser att den man ger till bara tar det för givet och inte uppskattar't...
Skicka en kommentar