Tillägg

 Jo, Son och hans mage. Hans allmäntillstånd är tipptopp, han har inte ont, allt är precis som vanligt. Hon jag pratade med på 1177 sa att det är jättebra, att allmäntillståndet ofta säger mycket om hur man mår. Logiskt egentligen, men skönt att höra. Jag har väl ungefär ett rejält gråt-bryt per dygn, när det är lugnt och jag hinner tänka. Igår när jag nattade honom. Det har alltid varit så, död och elände är aldrig så nära som när man nattar.

Drömmer otäckt om barnen. Det gör jag aldrig annars, aldrig. De har alltid varit fredade i mina mardrömmar för inget ont kan hända dem.

Egentligen inga drömmar om att något händer dem, bara att jag är orolig. En natt vaknade jag flera gånger och var rädd att barnen gått ut till poolen själva, mitt i natten. En annan natt att vi gick här ute på gatan (som är trång, mörk, kurvig och bilar/motorcyklar kommer i full fart) och i drömmen var gatan smalare och mörkare och mer farlig än på riktigt.

En lärdom är att man alltid ska ta med sitt EU-kort, det där man har liggandes i en låda. Nu räknas tydligen hans besvär som akuta, så vi har rätt till sjukvård här, men eftersom vi inte har med kortet får vi betala och sedan begära tillbaka pengarna från Försäkringskassan. Vi har gjort det en gång innan, när han var två och blev sjuk här, och det var ett jätteprojekt.

Mina föräldrar kommer ikväll och ska stanna några dagar. Jag bad mamma, som ändå var hemma hos oss, att titta i lådan i hallen, den där sådant har en tendens att hamna, och tänk att Sons EU-kort (och bara hans!) låg där! De tar med det, om vi behöver mer sjukvård här.  

På ett sätt en fördel att vara här. Fransk sjukvård känns något bättre än svensk, i alla fall på ytan. Bättre service, liksom. När Son och Make oanmälda åkte till sjukhuset i fredags fick de träffa läkare direkt, behövde inte vänta en minut. En läkare och en sjuksköterska, plus en läkare till som lite second opinion.