Livet och döden

Jag körde en kollega hem för några veckor sedan och han berättade att hans pappa gick bort bara några månader innan (min kollegas) första barn föddes, att det nästan varit det värsta, att de inte fick ses.

 

Det var lite så med Lill och min farmor som gick bort när jag var gravid, men jag har liksom alltid tänkt på det som att de möttes i farstun, farmor på väg ut och Lill på väg in. Tänkte inte på att säga det till honom just då, det hade nog inte hjälp honom, det var mer än tio år sedan hans pappa avled, men för mig har det alltid varit självklart. De möttes i farstun. Farmor klappade min runda mage sista gången vi sågs. Hon var svag men låg mellan sommarblommiga sängkläder och nynnade på sin favoritsång, Son dansade till.

 

Strax innan farfar gick bort, sista gången han och jag kommunicerade med varandra, skrev jag (han läste och svarade på mejl fram till slutet) att jag förstod att det var nära nu, tackade för allt och bad honom hälsa farmor att vi saknar henne. Det skulle han göra, skrev han. Jag hoppas så att de fick ses igen på andra sidan.